Det här är väl inte en av Elvis mest okända låtar, men – som jag skrev i förra inlägget – jag har ju sett om alla filmerna igen och det här är väl en av de filmlåtar som, likt t ex Love Me Tender många inte vet om är en filmlåt. Och på sätt och vis är det väl inte det heller, läser jag mig till.

Det var nämligen så att Otis Blackwell och Winfield Scott blev engagerade att skriva filmlåtar till Elvis-filmen Girls! Girls! Girls!. De var dock inte så förtjusta i hur arbetet skulle gå till; på den tiden sattes det nämligen en markering i manuset till Elvisfilmerna där man ville ha en sång, ibland dessutom med titel- och innehållsförslag. Detta gillade inte Blackwell/Scott eftersom de var vana vid mer kreativ frihet i sitt sångskrivande. De bestämde sig för att skriva en bra låt, oavsett om den skulle passa in i filmen eller inte. Inspirationen kom i form av ett returnerat brev från ett musikförlag. Brevet hade påskriften ”Return to sender! No such person! No such zone!” Detta inspirerade dem att skriva en låt om ett havererat förhållande 🙂

De spelade sedan den färdiga låten för filmproducenten Hal B. Wallis, som gillade den och bestämde sig för att ge ut den som singel. Och filmmanuset skrevs om något för att ge plats åt låten. Scott sa senare att han lärde sig någonting av det: ”Write a great song – and they´ll find somewhere to put it” 😀

Filmmanuset skrevs om, ja. Eller snarare la de till en scen där Elvis – som kommit på kant med sin nye chef och slutat som fiskare – söker jobb som sångare på en klubb där han sjungit för skojs skull tidigare. Han får jobbet, sjunger Return To Sender – och sen nämns inte jobbet på klubben fler gånger i filmen, för sen är han fiskare igen. Det har jag faktiskt inte tänkt på tidigare, men efter att ha läst historien om låten så blir detta obegripliga mer begripligt 😉

Nåja, en låt som handlar om ett brev som hela tiden kommer tillbaka till avsändaren kan ju inte förbli obesvarad. Här är låten som förklarar det hela ur adressatens synvinkel – Don´t Want Your Letters med Gerri Granger (länk till Youtube då den inte finns på Spotify).
Någon svenskspråkig version hittar jag inte, däremot en dansk. Bamses venner sjunger En tur i center (finns inte heller på Spotify). 

Några covers finns ju, fast inte så många som jag trodde. Förutom Dave Edmunds, som gör en ganska traditionell cover, så hittar jag mest svenska dansband och det blir lite tråkigt i längden. Jag väljer därför de udda versioner jag hittar, med mina Elviscoverfavoriter The Residents samt med The Elevators (punk) och Shots In the Dark (Ska).  

På en koncert 1976 fick Elvis en förfrågan från publiken att sjunga Return To Sender. ”Om vi kan den” svarade han… Nåja, han försökte i alla fall, som man kan höra i sista videoklippet nedan 🙂

Detta var alltså historien om filmlåten som inte var någon filmlåt från början men som skrevs in i ett filmmanus och därför blev en filmlåt i alla fall – men trots det blev den en hit eftersom den egentligen inte hade med filmen att göra… eller nåt sånt i alla fall.
Som kuriosa kan jag nämna att 1993, när amerikanska postverket släppte ett frimärke med Elvis, var det många fans som satte detta märke på brev som de skickade till fiktiva adresser, bara för att få det tillbaka märka med texten ”Return to sender!”.  🙂

Har ni saknat mig? Jag har tagit några veckors ”ledigt” från bloggen, dels för att jag ville umgås mer med min dotter medan hon var hemma från sina studier över sommaren, och dels för att det har varit alldeles för varmt för att jag ska trivas med tillvaron. (Nu hör jag alla protestera; ”klaga inte nu när vi äntligen fått lite värme…”. JO jag tillåter mig att klaga! Ingen kommer att höra mig klaga när (läs: om) kylan och snön kommer i vinter! Så det så. ) 😀

Häromdagen var det ju på nytt årsdag för Elvis död – 43 år sedan i år – och jag fick för mig att jag skulle se om hans filmer igen. (Jag trodde ju att jag hade lyckats samla alla på DVD men upptäckte att jag saknade en som jag nu skickat efter så min samling blir komplett 🙂 )
I två av filmerna förekommer låtar som titelmusik med liknande titlar. Den ena heter What a Wonderful Life och den har jag skrivit om när jag skrev om filmen Follow That Dream. Det inlägget finns här.

Den andra låten, från filmen Live a Little, Love a Little heter istället Wonderful World.  Filmen i sig är lite märklig, fast den har humor, och låten som sådan har ingenting med innehållet i filmen att göra.
Visst blir man glad man hör den? Jag ser för mig en sommarmorgon, innan ”the big yellow sun” har börjat bli olidligt varm, på landet, med blommor i vägkanterna och där ”mossahäxan kokar kaffe” över åkrarna runt omkring… Eller till en kall och solig vinterdag med gnistrande snö… Den får mig att längta hem till gården där vi bodde när jag var liten, men också till morgontidiga cykelturer/promenader i byn vi sedan flyttade till eller hem från puben – med påföljande efterfest – en tidig morgon i stan där jag bor nu…

Och förresten, om det skulle finnas någon Cliff Richard-fan här och läser, så har Cliff också gjort den här låten. Fast med en helt annan text, vad nu det skulle vara bra för 😀

Nåja, det kanske inte är så underligt att ingen gjort cover på just den här låten, det är en filmlåt som tagen ur sitt sammanhang så här ter sig obegripligt töntig. 🙂

Att jag väljer att skriva ett inlägg om just den här låten har en lika töntig, men framför allt långsökt, förklaring. Jag har nämligen – för vilket gång i ordningen vet jag inte – fastnat i den danska TV-serien Matador, igen igen. Och då satt jag och tänkte, har Elvis sjungit någon låt som kan passa här? Och ja, det har han ju.

Nästan i alla fall. För den danska titeln Matador har definitivt ingenting med tjurfäktning att göra. Matador är istället det danska namnet på spelet Monopol. Så vet ni det. 😀

Men icke desto mindre så sjunger Elvis just ordet ”matador” i låten The Bullfighter Was A Lady. Så därför blir det alltså ett inlägg om den i min blogg.
Och för att ingen ska ligga sömnlös inatt och undra hur det gick med Elvis‘ flört med den kvinnliga tjurfäktaren (den mörka tjejen i videon nedan) så lägger jag till en bonuslåt från samma film, nämligen There´s No Room To Rhumba In A Sports Car.

Nåsta gång blir det ett längre inlägg, jag lovar. Och med en bättre låt 😀 Nu ska jag titta vidare på Matador 🙂

Om man försöker googla fram låten T-R-O-U-B-L-E så får man högt upp bland resultaten texten till Trouble som om dessa båda var samma låt. Men detta är alltså två olika Elvis-låtar med samma titel (eller nästan, eftersom den ena ska läsas bokstav för bokstav). De är inte heller särskilt lika varandra musikaliskt men de har det gemensamt att Elvis var den förste som spelade in dem.

Om vi börjar med den tidigaste, Trouble, så är det en blues skriven av Jerry Leiber & Mike Stoller till Elvis och filmen King Creole 1958. (Här kan jag ju inte låta bli att tänka att om inte James Dean kraschat med sin Porche så hade han spelat huvudrollen i King Creole, och då hade vi förmodligen aldrig fått höra den här låten och jag hade inte kunnat skriva det här inlägget… ) 🙂
Men i alla fall, musiken i filmen höll överlag hög klass jämfört med senare Elvisfilmer och flera av låtarna blev hits. Även om jag inte har valt någon gästartist idag så kan jag ju länka några covers på Trouble ändå, nämligen dessa tre: Jackie DeShannon (hon med bl a Needles and Pins), Emile Ford (han med bl a Sixteen Tons) och så den cover jag tycker är bäst, nämligen med Suzy Quatro. 🙂
Förresten, den finns på danska också. Flyver Blues med Johnny Madsen. Fast den handlar inte om att flyga, den handlar om att bada i havet… 😀

Trouble var också den låt som fick inleda hela ’68 Comeback Special-showen med Elvis. Väl värd att lyssna på även 10 år efter originalversionen 😀

Den andra låten, T-R-O-U-B-L-E, är en rockig countrylåt skriven av Jerry Chesnut; egentligen skrev han den inte till Elvis utan till David Wilkins, men eftersom Elvis ville ha den så blev det så 🙂
Några som tyckt den var bra och har gjort covers är  –  och för rättvisans skull väljer jag tre versioner även av denna låt – Travis Tritt, Amarillo Cowboys och B.J. Thomas (han med bl a Hooked On a Feeling).  

Den här låten har jag såvitt jag kan minnas aldrig nånsin hört på svensk radio, inte med Elvis eller med någon av de andra heller. Det är synd, för den är bra! Men det spelas alldeles för lite country på våra radiokanaler… (Jo, jag vet att det finns särskilda countrykanaler men jag vill gärna lyssna på lite blandade genrer. Det är därför jag lyssnar på Elvis… 😀 )

Ännu en av de kända Elvislåtarna, men när spelades den senast på radio eller TV? Det här är en av de Elvislåtar som jag tycker förtjänar att lyssnas på, så jag gör en ”tidsresa” med den.

Egentligen var ju Elvis inte först. Det här är en låt från tiden för amerikanska inbördeskriget där den sjöngs i både norr och söder, och den hette ursprungligen Aura Lee – här med Burl Ives – och den skrevs av W.W. Fosdick (text) och George R Poulton (musik). Melodin togs senare upp av U.S. Military Academy och blev en sång för avgångsklasserna; då fick den ny text av L.W. Becklaw och fick namnet Army Blue – här med Bee Culture. (källa: Wikipedia)

När jag söker på Spotify hittar jag förstås massor av versioner. Några är direkta Elvis-wannabes och de hoppar jag över. Likaså dansbandsversionerna; någonstans måste jag ju dra gränsen. Kvar har blivit runt 50 stycken, och några av dem är värda att nämna.

Först de kända namnen: Frank Sinatra, Percy Sledge, Barry Manilow, Kenny Rodgers, Linda Ronstadt, the Platters, Amanda Lear, Nana Mouskouri, James Brown, Demis Roussos, Cliff Richard, Wanda Jackson, Roger Whittaker, Link Wray, B.J. Thomas, Vicky Leandros, José Feliciano, Stuart Sutcliffe … jag tror det räcker där.

Sen har vi de för mig okända och de udda, som gör versioner jag gillar: Johnny Hallyday, The Clones, The Tycoons, Tara, ”>J.C. Lodge, Ken Lazarus, Alexandre Flores, Lars H.U.G. och min nya favorit, I-land.

De osannolika finns också här: David Hasselhoff (skådespelaren),  Richard Chamberlain (skådespelaren), och Nicolas Cage (skådespelaren som blev Elvis’ tredje svärson. I några månader i alla fall 😀 )

Och sist de olika språken. Tyska: Immer wieder lieb’ ich dich med Gerhard Wendland. Franska: Il faut s’aimer tendrement  med Tino Rossi. Finska: Tiljaisuus On Kultainen med Viktor Klimenko och Tunne hellin voimakkain med Eija Sinikka.  Spanska: Tu Primera Vez med Omar och Ámame Tiernamente med Los Hooligans. Danska: Elsk Mig Kjærligt med Birgitte Grimstad. (Vad jag tror är) kroatiska: Lljubi njezno, ljubi me med Dusko Lokin. Svenska: Älska mig med Fröken Elvis.

Men egentligen räcker det bra med Elvis. Texten till hans version skrevs för filmen med samma namn från 1956. Det var Elvis första film, och den höll på att sluta i katastrof – man fick se Elvis dö och fansen blev förtvivlade. Man fick klippa in en liten snutt där man ser Elvis sjunga en extra vers inklippt över den sorgliga slutscenen – detta kan man se här.

1968 var den förstås också med – det var ju alla hans gamla hits. Personligen min favoritversion. Och på Spotify hittar jag ingen  version säkert yngre än 1974, så det får bli den. I videon nedan däremot blir det en version som är angiven vara från mars 1977 – jag får lita på det.

Men – det finns en version till. I filmen The Trouble With Girls (and how to get into it) sjunger Elvis början på The Whiffenpoof song tillsammans med fyra unga studenter, och den går snart över i Violet, som är en alternativ text till Aura Lee. Den finns inte på Spotify, men går att se på Youtube. På skoj länkar jag också till en version där Frank Sinatra och Elvis sjunger tillsammans – Frankie sjunger Love Me Tender medan Elvis sjunger Withcraft.

Här kan vi alltså konstatera att kärt barn har många namn – Aura Lee, Army Blue, Love Me Tender, Violet, plus alla utländska varianter.  Om någon känner till fler är det bara att säga till 😀

Elvis tillbringade ju sin militärtid i Tyskland 1958-1960. Året efter spelades filmen G.I. Blues in. Den handlade om amerikanska militärer. I Tyskland…

Musikmässigt kan man nog säga att filmen satte tonen (!) för kommande Elvisfilmer men det fanns också redan tidigare kända melodier som man satt engelsk text till. Den ena var Tonight Is So Right For Love där musiken är skriven av Offenbah (i engelska utgåvan av filmen spelades istället Tonight’s All Right For Love med musik av Strauss).

Och så Wooden Heart, som ursprungligen är en tysk visa från åtminstone 1827 när den nedtecknades av Friedrich Silcher som Muss i denn, muss i denn sum Städtele hinaus. Från den texten kommer de tyska strofer som även Elvis sjunger i sin version. Marlene Dietrich är en av dem som spelat den i originalform.

Den engelska versionen – skriven av Fred Wise, Ben Waisman, Kay Twomey och Bert Kaempfert – finns i några intressanta inspelningar, och då hoppar jag över alla som försöker låta som Elvis eller har ett arrangemang som är för likt. Jag vill ju gärna att artisterna gör sina egna sound av låtarna, och här finns det massor.

The Lizard’s Convention, The Chordettes, Nanci Griffith, Micky Modelle, LynnMarie och Mike Surratt & The Continentals Polka Band – ingen av dem är kända för mig – gör alla bra versioner. Billy Swan och Leroy van Dyke tillhör de jag känner till och den förstnämnda är riktigt bra, den sistnämnda kunde ärligt talat ha struntat i att försöka sig på tyska… Men The Fureys från Irland är nog den bästa av alla jag lyssnat på.

De riktigt udda gillar jag också, och här vill jag nämna Victor Wood, Hortense Ellis (reggaetakt!), The Sandpipers, Charlie Green (storbandsjazz!) och Hunkassaurus and His Pet Dog Guitar…

En engelsk version finns med Bobby Vinton och den är udda på så vis att han bytt ut de tyska stroferna mot polska. Och så finns den på spanska, Corazon de Madera med Los Lukens och på finska, Puinen sydän med Eero Aven. Och i två versioner på svenska: Lilla Vän med Vikingarna och De ä galet med Britt Damberg.

Tom Petty gör också en helt egen version. Han stack inte under stol med att han var ett Elvis-fan; hans version fick avsluta dokumentärfilmen Elvis – the Searcher som gick på SVT för en tid sedan. Jag ska däremot inte säga att jag är ett Tom Petty-fan, jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på honom, men det jag har hört har varit bra. Så också Wooden Heart. 

Elvis version har väl de flesta hört, kanske också sett filmscenen med dockteatern där han sjunger den för en flick-docka och blir nedslagen av en militär-docka. Har någon missat den så går den att se nu…
Wooden Heart tillhörde inte de låtar han sjöng på sina konserter, men det finns faktiskt en inspelning från en Las Vegas-show 1975, tyvärr inte på Spotify, men den går att höra på Youtube. Och tänk – han kom ihåg de tyska orden 😀

Idag gör jag ett lite annorlunda inlägg, till ära för Eurovisionveckan vi är inne i just nu. Jag såg semifinalen i tisdags och ska se den ikväll också (heja Danmark! 🙂 och det slog mig att nog har Elvis gjort några filmlåtar som skulle kunna konkurrera med en del av ESC-bidragen…

Jag började ju mitt Elvis-bloggande med att leta upp den bästa låten i varje film, men jag nämnde också  att alla låtar i filmerna inte var… tja, lika bra. Jag har valt ut en femklöver här som jag tycker hade platsat i eurovision om de hade haft möjlighet.

1. He’s Your Uncle, Not Your Dad från filmen Speedway. Elvis och hans partner Hulken… nej, förlåt, Bill Bixby, är inkallade till skattmasen för att förklara avdragen som gjorts i deklarationen. Medan de väntar på sin tur brister de helt omotiverat ut i sång. Varför vet jag inte, förmodligen visste inte Elvis heller varför, men det stod säkert i manus…
2. Barefoot Ballad från Kissin’ Cousins. I den här filmen spelar Elvis två roller, och i den här sången sjunger en av dem en klämmig hillbilly med riktigt fånig text. Men Kittyhawkarna dansar ju  bra…
3. Petunia, the Gardener’s Daughter från Frankie and Johnny. Eftersom filmen utspelar sig på en teaterbåt så passar det ju bra med lite vaudeville men lite av sin värdighet kunde väl Elvis fått behålla i alla fall…
4. Yoga Is As Yoga Does från Easy Come, Easy Go. Här kan man undra – varför väntar inte Elvis utanför? Varför börjar yogaläraren sjunga? Varför sjunger han med? Varför försöker han sig på yoga? Jag hoppas verkligen han fick bra betalt för den här scenen! Den största behållningen i scenen är Elsa Lancaster, som en gång i tiden spelade Frankensteins brud. 😀
5. Dominic från Stay Away Joe. Först en liten förklaring: Elvis och hans familj har fått möjligheten att visa att de kan ta hand om och föröka en boskapsflock. Detta firar de med en fest, och när folk börjar nyktra till på morgonen upptäcker de att det de slaktat, grillat och ätit upp när de var fulla och hungriga var den enda tjuren i hjorden. Goda råd är nu dyra, och Elvis har en vän som han lånar en tjur av. Tjuren är dock inte särskilt intresserad av kvigorna, kompisen trodde inte att den skulle användas till avel utan till rodeo… Denna impotenta tjur heter alltså Dominic, och det är den Elvis sjunger till. Men varför inte tjuren är med i scenen, där istället Elvis blir jagad av två flickor, är det nog ingen som har någon förklaring till…

Nu ska det bli spännande att se semifinal 2 om ett par timmar. Kanske får jag inspiration till ett liknande inlägg med fler fåniga filmlåtar… 🙂

$

Det är väl en av de mest kända – och en av de bästa – filmlåtarna Elvis gjorde. Den kommer från filmen med samma namn som spelades in 1963 och faktiskt hör man den på radio då och då även nu för tiden, och ja, med Elvis och inte någon modern cover.

Annars finns det gott om covers på låten: I rockgenren har vi t ex Blues Brothers och Bruce Springsteen. Lite åt punkhållet hittar vi Dead Kennedys och Nina Hagen. Disco med Amanda Lear, bluegrass med the Grascals med Dolly Parton, barber shop med Barbercue och lite latintoner med Holly Cole. Wilmer X måste jag ju också nämna 🙂 Den mest udda versionen står Plastilina Mosh för… 🙂 Det finns fler versioner, men dessa får räcka.

Nej förresten, en kul grej: I filmen The Flintstones in Viva Rock Vegas finns den förstås också med, då istället under titeln Viva Rock Vegas. Och där sjungs den av ingen mindre än Ann-Margret, som ju var Elvis’ motspelerska i filmen Viva Las Vegas.

ZZ Top fick en hit med låten 1992. Deras version är lite ”släpigare’ än originalet men det gör den inte sämre, tvärtom. Jag lyssnar gärna på deras version.

Men Elvis gjorde ju originalet i filmen Viva Las Vegas. Den har därefter förekommit i otaliga filmer och TV-program i hans version och är en av de mest igenkända Elvislåtarna någonsin. Trots det – eller kanske tack vare – sjöng han den aldrig live, inte ens i Las Vegas-showerna.

Lite kuriosa: 2002 ville staden Las Vegas göra låten till stadens officiella sång. De förhandlade med Elvis Presley Enterprices (EPE, som har hand om musikrättigheterna) om detta, men det visade sig att rättigheterna till låten Viva Las Vegas redan 1993 hade gått över till låtskrivarna Doc Pumus och Mort Shuman och EPE hade alltså inte rätt att förhandla om detta. Det enda de kan ha kontroll över är bara hur inspelningen med Elvis används. 🙂