Ross Carpenter (Elvis) bor på båten West Wind, som han själv byggt tillsammans med sin far. När fadern dog blev han tvungen att sälja båten men köparna, paret Stavros, låter honom bo där med löfte att köpa båten när han får råd. Mama Stavros har blivit sjuk och läkaren har rekommenderat dem att flytta till ett torrare klimat, vilket innebär att de behöver sälja alla båtarna inklusive West Wind. De säljer till Wesley Johnson, som går med på att sälja West Wind till Ross, om han får ihop pengarna som nu ökat från de 6000 han gav Stavros till de 10000 han kräver av Ross. Ross börjar arbeta på Johnsons fiskebåt för att arbeta ihop pengarna. Samtidigt får han jobb som sångare på den klubb, Pirate’s Den,  där hans till-och-från flickvän Robin arbetar som sångerska.

Bland gästerna på klubben sitter Laurel som fattar tycke för Ross. Hon arbetar i en hattaffär men kommer egentligen från en rik familj, vilket hon inte vill berätta. Ross tar med sig Laurel till Paradise Cove, där den kinesiska familj han tillbringat mycket tid med under uppväxten bor. Ross är dock egentligen inte intresserad av flicksällskap, det enda han vill är att få ihop pengar så att han kan köpa tillbaka sin båt. Detta tar Laurel fasta på och köper båten av Johnson, men när Ross får veta att båten är såld – dock inte vem som köpt den – försvinner han. Laurel ber Johnson att segla henne till Paradise Cove där hon misstänker att Ross finns. Hon erbjuder honom pengar för besväret men han har andra planer, vilket Ross vän Chen får se. Chen ringer till Ross som ger sig ut till West Wind motorbåt, han och Johnson råkar i slagsmål och Ross tvingar Johnson att köpa tillbaka båten från Laurel.

Nu har Ross insett att hans liv inte står och faller med West Wind, han kommer fram till att han och Laurel kan bygga en ny båt tillsammans och detta tar hon som det frieri det var menat som. Ett lyckligt slut även i den här filmen alltså.

Den här recensionen blev väldigt kortfattad, men detta är huvuddragen i filmen. Sen händer det en hel del på vägen, och jag tycker nog att filmen faktiskt är sevärd. Musiken är inte heller den sämsta:

Girls! Girls! Girls! spelas alltså som både intro och outro; det senare med annan text till viss del. Sen har vi Where Do You Come From?, I Don’t Want To, We’ll Be Together, A Boy Like Me, A Girl Like You, Earth Boy, Return To Sender (som är den bästa, men den är ju ganska känd och därför länkar jag inte den), Because of Love, Thanks to the Rolling Sea, Song of the Shrimp, The Walls Have Ears och We’re Coming In Loaded. Och så förstås dagens länk I Don’t Wanna Be Tied.

Filmen börjar mitt i ett slagsmål mellan Glenn Tyler (Elvis) och hans bror. Deras far står småskrattande och tittar på, tills Glenn slår sin bror medvetslös. Glenn får en villkorlig dom och ställs under en övervakare och dessutom ska han ha regelbundna samtal med en psykolog, Irene Sperry.

Glenn får flytta hem till  sin farbror – eller egentligen sin mors kusin – Rolfe Braxton och dennes dotter Noreen, som har ett litet barn. Hennes man sägs befinna sig utomlands. Braxton har en drugstore där han säljer egentillverkad sprit och mediciner; han berättar för Glenn att alla flaskorna har exakt samma innehåll, det är bara etiketterna som skiljer sig åt.

Glenns flickvän Betty Lee, en väluppfostrad flicka från ett kyrkligt hem, har också en annan beundrare, Cliff Macy som är son till Phil Macy, en god vän till Irene Sperry. Cliff hyser agg mot Glenn av olika skäl, och de kommer i bråk varje gång de stöter på varandra. Samtidigt längtar Noreen bort från den lilla småstaden och sin far och försöker övertala Glenn att ta henne och barnet med och rymma från alltihop. Glenn säger nej, han vill försöka få ordning på sitt liv.

Samtalen med Irene får honom att öppna sig, och han berättar om sitt liv och om hur hans mor dog när han var 9 år, utsliten efter att ha försökt hålla familjen över ytan när fadern och brodern låg druckna hela dagarna. Hon övertalar honom att skriva ner sin historia, och när hon får läsa hans berättelse vill hon lämna den till en professor hon känner, hon säger att Glenn har möjligheter att få stipendium till collegestudier. Glenn tror dock inte på att det ska leda till något och ber under ett fylleslag tillsammans med Noreen att få sitt alster tillbaka. Han säger att han vill avsluta deras samtalssessioner och hon går motvilligt med på det.

Phil har under tiden berättat för Irene att hans son Cliff behöver hjälp. Han har ett medfött hjärtfel och Phil anser att han dricker och festar för mycket. Han ber Irene tala med sonen, men hon anser att hon inte är rätt person för det.

Rolfe försöker få Glenn och Noreen intresserade av varandra så att de kan gifta sig. Han berättar i förtroende för Glenn att Noreens man dött utomlands och att hon nu behöver någon som kan ta hand om henne och barnet. Glenn har hela tiden förstått att hon aldrig varit gift men är inte intresserad av att gifta sig. Han slår ner sin farbror, tar hans lastbil och kör sin väg. Rolfe vill anmäla honom, men Phil Macy talar för Glenns sak och antyder att det finns ett rykte att Rolfe sålt en flaska ”medicin” till en kvinna och påstått att det var botemedel för hennes cancer. Rolfe lägger ner anmälan mot Glenn, som nu fått jobb på en bilverkstad.

Glenn kontaktar Irene igen, och tillsammans söker de upp henne vän professorn som läser Glenns berättelse och går med på att ge honom stipendium till college. På vägen hem överraskas de av ett oväder, och de beslutar att ta in på ett motell över natten. De tar förstås var sitt rum, men strax efter att de checkat in kommer Cliff Macy till motellet. Han får se deras namn i liggaren och får två och två  till fem. Han sprider ryktet om deras natt tillsammans i stan och detta når så småningom Rolfes öron, som sedan för det vidare till Phil Macy. Han ställer sin son till svars – han ska nämligen gifta sig med Irene – och när Cliff bedyrar att det är sant ger Phil sin son en rejäl örfil. Därefter söker han upp Glenn för att ställa honom också till svars, och när Glenn får höra ryktena söker han i sin tur upp Cliff och ger honom en omgång. Cliff faller samman och dör, och Cliff ställs förstås inför rätta för dråp.

Irene berättar i sitt vittnesmål om Cliffs hjärtfel, men nu nekar Phil till att det skulle varit något fel med sonen hjärta; han är svartsjuk på Glenn och vill hämnas den påstådda natten. Irene blir förkrossad och går hem för att ta livet av sig. Detta kommer på något sätt (det framgår inte riktigt hur) till rättssalen och när Phil får veta detta ändrar han sitt vittnesmål. Glenn frikänns och rusar hem till Irene, som överlever. Glenn får sitt stipendium och åker iväg för att börja på college.

Filmen är bra, inte tu tal om det. Det enda som gnager lite i mig är att den skulle spelats in fem år tidigare; Elvis är 26 år och känns en aning för vuxen för att ha de attitydproblem han ska ha i filmen. Och så har han en brist i sitt skådespelande- han kan inte spela berusad på ett övertygande sätt. Men detta är småsaker egentligen. Han gör en bra roll som Glenn.

Och han får också skådespela istället för att sjunga. Soundtracket innehåller fyra sånger, titelsången och så en sång till varje flicka.

Wild in the Country spelas i intro och outro, I Slipped I Stumbled I Fell sjungs för Betty Lee, In My Way för Noreen och Husky Dusky Day tillsammans med Irene. De tre förstnämnda tycker jag är bra, och ingen av låtarna har väl egentligen slitits ut i radio och TV. Men för att ta den som sticker ut lite – de två andra är riktigt långsamma ballader – så länkar jag den här: