Ytterligare en av mina 70-talsfavoriter med Elvis. Det är nog det närmaste man kan komma en sång om Elvis eget liv; mer än vad han själv kunnat tänka sig…

Good Time Charlie’s Got The Blues skrevs av Danny O’Keefe. Han spelade också in den 1967 men den inspelningen gavs aldrig ut. Istället var det bandet The Bards som först gav ut den på skiva, om än bara som B-sida. 1971 gav O’Keefe ut en nyinspelning på sitt första album, och igen året efter det, då med ett nytt arrangemang.

Det finns en hel del olika varianter när jag letar covers. Waylon Jennings gör en annorlunda och taktfast version. Willie Nelson är mer trogen originalet. Dwight Yoakam gör en fin countryballad, liksom Charlie Rich. Jerry Lee Lewis gör den i sävlig boogie-takt med piano och stråkar, den är riktigt bra. Rita Wilson gör också en okej version, och jag gillar också The Hard Truth.

Sen finns det då de udda, de där som gör något helt annorlunda. Mill Run Bluegrass Band är ganska försiktiga i sin bluegrassversion. Bikini Robot Army spelar en hårdrocksballad.
Den absolut mest udda covern görs av Sounds Just Like A Chicken; jag vet inte om det kan kallas en covers ens, det är helt ny melodi men texten är någotsånär densamma. 🙂

Tre versioner på andra språk hittar jag: Dick Rivers på franska med C’est dommage mais faut’s’quitter, Little Joe Y La Familia på spanska med Hay Que Olvidar Lo de Ayer. Och så den tredje: Gamle Charlie sjunger blues på svenska med Gösta Linderholm. Jag är inget stort fan av varken Sveriges Jazzband eller Linderholm själv, men den här gör han ganska bra tycker jag.

Jag vet inte om Elvis valde att spela in Good Time Charlie’s Got The Blues för att han tyckte om den eller för att den påminde honom om hans liv; i texten finns några paralleller (t ex`you play around you’ll lose your wife’)  men fortsättningen kunde han inte veta något om (‘you play too long you’ll lose your life’) . Men en intressant omständighet är att han hoppar över en hel vers, den tredje som i originalet börjar ‘I got my pills to ease the pain’… Jag kan inte låta bli att undra om det var ett medvetet val att inte sjunga den versen. Han var säkerligen själv väl medveten om att hans medicinmissbruk var ett problem, men kanske tänkte han att hans fans inte visste om det? Kanske tänkte han att om han sjöng om det så var det som att öppet erkänna att han hade problem? Det kan vi inte veta, men det är lite kul att spekulera om det. Han kan ju också helt enkelt ha tyckt att den var för lång och kortade ner texten lite…  😀

När jag hör namnen ”Jim Reeves” och ”Gunnar Wiklund” i samma mening så är det framför allt två låtar jag tänker på. Den ena är He’ll Have To Go/Han måste gå som jag skrev om i mitt förrförra inlägg. Den andra är I Love You Because/Mest av allt.

I Love You Because skrevs och spelades in 1949 av Leon Payne. Senare samma år snabbades den upp lite av Clyde Moody. 1964 blev den en sista hit med Jim Reeves innan han dog i en flygolycka.
Några andra som spelat in den är Johnny Cash, Willie Nelson, Jerry Lee Lewis, George Jones, Brenda Lee, Dottie West & Don Gibson, Ernest Tubb och Hank Snow.

På danska finns den i två versioner; Jeg elsker dig fordi med Jodle Birge, och Så se dog…! med Gustav Winckler (den senare finns inte på Spotify tyvärr).
På norska finns den också i två versioner; Mest av alt med Bjøro Håland, och I låven på Ås med Grukkedal’n Cowboys.

På svenska har jag bara hittat den i en version, men med flera artister. Faktiskt i princip samma som Han måste gå, däribland Flamingokvintetten och Gunnar Wiklund. Men den finns också med Bröderna Djup – minns någon dem? De sjunger på engelska men… ja, lyssna själv… 😀

Alf Robertson hade jag också med i förra inlägget och nu har jag alltså honom med som gästartist med Mest av allt. 
Alf Robertson gick till sjöss som 15-åring. 1961 – när han var 20 år – befann han sig i New York, fick syn på en ”Record yourself”-kiosk och gjorde sin allra första skivinspelning.  Tillbaka i Sverige började han översätta  Bobby Bare-sånger, bl a Riv inte vårt kvarter.
Under några år bodde han i Nashville. Där spelade han in ett album, och bland övriga medverkande på det återfinns ett par namn som starkt förknippas med Elvis: trummisen D.J. Fontana och kören The Jordanaires.

Elvis spelade in I Love You Because på Sun Records 1954 (utan både Fontana och Jordanaires… 😉 ), men Sam Phillips tyckte inte att den passade som Elvis första singel (istället släpptes That’s All Right (Mama) som spelades in samma dag) så låten blev liggande och följde med i försäljningen till RCA. Så kom det sig att I Love You Because blev den äldsta av Elvis inspelningar som släpptes på RCA 🙂

Bonus: Elvis dotter Lisa Marie har gjort en del ”duetter” med sin far, däribland I Love You Because. Jag länkar den här från Spotify. Det är lite märligt att höra far och dotter här; han är 19 år. Och hon är 44…

Det var längesen jag gjorde en tidsresa nu, det är väl på tiden att jag gör det nu då.

I Got A Woman (eller I’ve Got A Woman) är en soullåt med gospelfeeling skriven av Ray Charles 1954, inspirerad av en gospel som heter It Must Be Jesus som sjöngs av The Southern Tones. Så kan också en hitlåt göras 🙂

Det finns så klart många covers på den här låten och här är ett urval: The Beatles, Booker T & The M.G.’s, Them med Van Morrison, Michael Bolton, Sammy Davis Jr., José Feliciano, Ricky Nelson, Cliff Richard & The Shadows och Robert Gordon & Link Wray. Bill Haley & His Comets gör en något annorlunda cover. Little Johnny And The Silvertones är ännu mer annorlunda. Och en riktigt udda version står The Goddamn Gallows för; här pratar vi punk! 🙂

Det finns inte många versioner på andra språk, men jag hittar en svensk översättning med bandet Good Morning Blues; om jag inte hör alldeles fel är det Claes Janson som sjunger. Jag trodde först titeln var felskriven på Spotify, men tydligen heter den på svenska Min egenkvinna.

Tre amerikanska versioner har jag avsiktligt sparat till sist här, nämligen Johnny Cash & June Carter, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins. Det är alltså tre fjärdedelar av The Million Dollar Quartet.

Och Elvis är ju som väl alla vet den fjärde medlemmen i denna kvartett 🙂
Elvis spelade in I Got A Woman på RCA 1956, och den var med på första albumet Elvis Presley. Tillsammans med Scotty Moore, Bill Black och D.J. Fontana blir det en rocklåt som är långt ifrån Ray Charles original (kanske därför Ray Charles inte gillade Elvis? Hör honom berätta vad han tycker här, efter att Elvis sjungit Crying Time, tyvärr aldrig släppt på skiva med Elvis) 😀
1969, när Elvis började uppträda i Las Vegas, tog han upp I Got A Woman igen, här i inspelning från International Hotel. Jag hittar tyvärr ingen bra inspelning från -69 på Youtube, så det får bli en från -70, men det är ingen större skillnad.
Under 70-talet var I Got A Woman med i alla Elvis shower; så småningom började han sjunga den som ett medley tillsammans med Amen, en traditionell gospelsång som blev populär med The Impressions 1964. Detta medley var förstås också med på Elvis sista liveshower 1977, där denna tidsresa slutar. Lyssna särskil på J.D. Sumners basröst, den imponerade stort på Elvis… 😀

He’ll Have To Go är knappast en okänd låt, men hur många har egentligen hört den med Elvis? Ändå har den en alldeles speciell plats i Elvis musikhistoria, mer om det nedan.

Den här låten skrevs av Joe och Audrey Allison och blev en enorm hit med Jim Reeves 1959, men han var inte först att spela in den. Det var istället Billy Brown, 7 månader före Reeves, men hans version blev snabbt bortglömd.

Ett litet urval av alla som gjort covers med originaltexten: Ry Cooder, Bryan Ferry, Tom Jones, The Ink Spots, Nat King Cole, Jerry Lee Lewis, Paul Anka och Percy Sledge, alla gör bra versioner, likaså UB40 som, som vanligt, gör den i reggeatappning. Men jag blir ju alltid gladast när jag hittar de där riktigt udda inspelningarna, de som gör låtarna till sina egna. Två exempel på det är Prefab Sprout och Charlie Feathers .

Alternativa versioner saknas förstås inte. Den kvinnliga motsvarigheten heter förstås She’ll Have To Go, här med Anne Murray. Skådespelaren Joe Pesci har moderniserat språket i den lite kan man säga. Och så finns det två direkta svar på originalet, dels ‘hennes’ svar, He’ll Have To Stay med Jeanne Black, och så ‘hans’ svar, I’m Gonna Stay med Johnny Scoggins (tyvärr finns inte den på Spotify, länk från Youtube).

Versioner på andra språk, ja det finns förstås också. Nin yksin oon på finska med Kari Tapio. Ich Bin Bei Dir på tyska med Gerhard Wendland. Telefon på norska med Bjelleklang (lyssna på egen risk…). En annan norsk version är Si han må gå med Bjøro Håland. Jeg vil vente ved telefonen på danska, här med en min mors favoritartiser, Jodle Birge. Men lyssna också gärna på Gustav Winckler och framför allt Vagn och Vagabonderna; den sistnämnda versionen är riktigt kul om man förstår danska 😀

Det finns flera inspelningar på svenska också förstås. Christina Lindberg sjunger En utsträckt hand t ex.
Men den mest kända svenska versionen heter ju Han måste gå. Jag hade lite svårt att bestämma mig för vilken av artisterna jag skulle välja som gästartist men Flamingokvintetten har jag redan haft med, Alf Robertson sparar jag till en annan gång, Cacka Israelsson hade jag ju kunnat välja, eller John Holm, men jag tar den version som är mest känd, nämligen med Gunnar Wiklund, bilmekanikern från Luleå som blev svensktoppsstjärna (37 låtar på listan på 16 år!). Idag mer eller mindre bortglömd, vilket är synd. Alltså får han bli gästartisten idag.

Elvis väntade in i det sista innan han gjorde sin cover, men personligen  tycker jag det var värt att vänta på. Den är med på sista albumet, Moddy Blue. Man kan kalla det för ett ”blandalbum” eftersom den innehåll både studio- och liveinspelade låtar. Vad det beror på kan man fundera över, det lär ha varit så att Elvis inte kände sig motiverad att spela in i studio så det blev bara fyra låtar inspelade. (Eller om han hade ont i halsen, det finns olika utsagor om detta.) Och eftersom man hade kontrakt på en LP och inte en EP så fick producenten hitta på nåt annat. Två av låtarna kom från den tidigare utgivna singeln med titelspåret, och de fyra sista tog man från liveinspelningar, varav tre tidigare inte givits ut. Därför kan albumet kännas lite ”spretigt” men det har aldrig stört mig.
Det man ganska säkert vet är dock i vilken ordning de fyra studiolåtarna spelades in, så det vi hör här är alltså – såvitt känt – den allra sista låten som Elvis nånsin spelade in i en skivstudio. Nu vet ni det 🙂

Dags för lite god gammal rock’n’roll idag tycker jag. Too Much Monkey Business är en låt som väl representerar den genren.

Chuck Berry skrev och spelade in den 1956, sen dröjde det några år innan det kom någon coverinspelning, men då kom det desto fler, framför allt från England: The Kinks, The Hollies och The Beatles har alla gjort den. Jag vill också nämna Ian Gillan, Graham BLVD och Sleepy LaBeef. Jag tycker också att Lasse Lindbom Band gör en bra version av den.

Det är inte lätt att hitta versioner på andra språk; jag hittar bara en enda, nämligen finska Se on lyttypäähomaa med Jussi & The Boys.
Men jag har hittat en alternativ text och så här i julens sista skälvande minut (Tjugondag Knut i morgon) kan det kanske passa att lyssna på Don’t Believe In Christmas med The Sonics?

Jerry Williams behöver ingen närmare presentation tror jag. Sven Erik ”Jerka” Fernström började sin karriär i mitten av 60-talet och höjdpunkten då var säkert att han och bandet The Violents var förband till The Beatles på deras Sverigeturné 1963. En av hans hits hette Keep On och det var precis det han gjorde – han slutade inte spela förrän han dog 2018…
Too Much Monkey Business är med på ett album som släpptes så sent som november 2019. Det är vad jag förstår tidigare outgivna studioinspelningar från 2010-talet som legat bortglömda i 15 år och som nu dammats av och givits ut. Sånt gillar jag 😉
Och jag kan ju inte missa den här möjligheten att ha Jerry Williams som gästartist!

För Elvis del var det tydligen också en studioinspelning som kanske inte skulle givits ut alls; den spelades in under uppvärmningen till inspelningen av soundtracket till filmen Stay Away, Joe. Sen kom den med som bonus på skivan. Så kan det gå 😀

Den finns i en version till på Spotify där Elvis medverkar. Det är från skivan The Million Dollar Quartet som släpptes i Europa 1981 men i USA först 1990.
Det har egentligen aldrig funnits någon grupp som hette The Million Dollar Quartet, det var ett namn tidningen gav dem (Sam Phillips tipsade The Memphis Press-Scimitar). Det var så att Carl Perkins skulle spela in några låtar på Sun Studios. Sam Phillips hade tagit dit den ännu okände Jerry Lee Lewis för att spela piano på inspelning. Samtidigt kom Elvis på besök till studion och började jamma med de båda andra, och när sedan Johnny Cash också dök upp så var kvartetten ett faktum; namnet är ju välfunnet och det är roligt att denna improviserade jam session med fyra musikgiganter från 50-talet bevarades.
Men vill du höra deras version av Too Much Monkey Business så får du vara på alerten – den är bara 5 sekunder lång! 😀

När jag satt och tittade på dokumentärserien om countrymusikens historia (som var mycket bra, förutom att Elvis var med nästan bara som en parentes… 🙂 ), och i synnerhet den del som handlade om Hank Williams så tänkte jag att honom måste jag ju ha med som gäst i min blogg. Men trots den digra listan av låtar som Hank hann producera under sitt korta liv har Elvis bara gjort covers på två, så det får ju bli en av dem då.

Your Cheatin’ Heart är nog en av de mest kända countrylåtarna genom tiderna. Den har i alla fall sjungits av många, och inte bara renodlade countryartister. Många har gjort bra versioner; det är nog svårt att misslyckas med den här låten 🙂 Jerry Lee Lewis, Willie Nelson, Ray Charles, Louis Armstrong, Connie Frances, Fats Domino, Van Morrison, The The, Nat King Cole, Loretta Lynn, Brenda Lee, Gene Vincent, George Jones och The Desperates är några.
De lite udda versioner står Jerry Williams (lite för långsam för min smak) och James Brown (lite för bluesig version för mig…) för.

Översättningar finns det ju också förstås. Tu Corazon Traidor på spanska med Freddy Fender Y Isidro Lopez, Taas Kutsuu Tie på finska med Lasse Hiokka, Jo Päättää Voit, även den på finska, med Jussi Raittinen, Du Holdt Mig For Nar på danska med Gustav Winkler,  och så ett språk jag adrig haft med förr i bloggen; Thailändska. Tee Makhuea Pok med Pairote. Lyssna på egen risk… 😀
Den finns också med två olika svenska titlar, ingen av versionerna är särskilt rolig: För länge sen med Schytts och Ditt hjärtas svek med Tomtélius.

Hiram ”Hank” Williams var en av countrymusikens största. Han skrev, eller var med om att skriva, runt 170 sånger. några av dem är kända och spelas än idag (I Saw The Light, Jambalaya (On The Bayou) och Hey Good Lookin’ t ex). Han levde ett hårt liv, med kronisk ryggvärk som han tog bl a morfin för (alltid utskrivet av läkare) och självmedicinerade med alkohol, vilket gjorde att han inte alltid dök upp till sina spelningar och slängdes ut ur Grand Ole Opry bl a. Nyåret 1952-1953 hade han två spelningar inbokade. Det var snöoväder och han kunde inte flyga, så han hyrde en ung kille till att köra sin Cadillac. Den första spelningen blev inställd pga ovädret så de körde vidare till nästa, från Tennessee till Ohio. När chauffören stannade för att tanka i West Virginia upptäckte han att Hank Williams låg död i baksätet. Han var 29 år gammal…  I januari 1953 släpptes Your Cheatin’ Heart, så Hank fick aldrig uppleva framgången han fick med den.

Hank Williams son, Hank Williams, Jr., följde i sin fars fotspår och blev sångare, likaså nästa generation, Hank Williams, III. Därför har vi nu möjlighet att via Youtube jämföra generationerna. Hank Williams, Sr. finns i videon nedan, HW Jr.s version och HW III:s inspelning finns på Youtube. Det är otroligt hur lik sonsonen är sin farfar, både i utseende och röst, nästan så man kan tro på reinkarnation… 😉

Elvis spelade in den 1958, men den kom inte ut på skiva förrän 1965, möjligen på grund av att Elvis inte själv tyckte om den. Fast det blev ändå en bra tajming, för i november 1964 hade filmen Your Cheatin’ Heart kommit, filmen om Hank Williams med George Hamilton i huvudrollen 🙂
Med Elvis blir det ju en Elvislåt snarare än en countrylåt, i synnerhet tillsammans med The Jordanaires, och den är bra även om han kanske inte tyckte det själv. Men visst kunde han gjort den lite ”råare”, lite mer genuin country. Men nu blev det som det blev…

Och idag skulle Elvis ha fyllt 85 år. Undrar hur han skulle låtit nu om han fått leva, det var kanske lika bra att det slutade som det gjorde… Hans barnbarn går ju i alla fall inte hans fotspår än så länge, men som extra bonus idag lägger jag upp en video där dottern Lisa Marie ”sjunger duett” med sin far, i Where No One Stands Alone. Grattis på 85-årsdagen Elvis!