That’s The Way It Is hette Elvis tolfte studioalbum, och det var dessutom titeln på den dokumentärfilm som Denis Sanders gjorde 1970. Det var den första icke spelfilm som Elvis medverkade i och den visar hur han återgår till liveuppträden igen efter den långa filmperioden. Soundtracket kom alltså ut på ett album och det innehåller många bra – och sällan spelade – låtar.

Om jag måste välja bara en av låtarna så är The Next Step Is Love min favorit. Den ger mig en bild av en varm, tidig sommarmorgon med dagg i gräset och dimslöjor på åkrarna (”mossahäxan kokar kaffe” kallade vi det när jag var liten).
Och så är det nog trumpeterna också som gör att jag gillar den. 🙂

Det blir ju naturligt nog väldigt korta inlägg när jag väljer en låt utan covers, så för att ge mina läsare lite mer att läsa och lyssna på så vill jag också lägga en en liten hyllning till Mats Rådberg, som ju tråkigt nog gick bort häromdagen. Han har nämligen sjungit en låt som passar utmärkt på min blogg, den heter Ingen som vet (jag är Elvis) , en svensk översättning av Nobody Knows I’m Elvis av Waylon Jennings, här med The Highwaymen (Johnny Cash, Kris Kristofferson, Waylong Jennings och Willie Nelson).
Båda versionerna är värda att lyssna på 😀

Jag trodde inte jag skulle skriva fler tidsresor nu men en till måste det ju bli – hur har jag kunnat glömma Hound Dog? 

Först ut med denna Leiber/Stoller-komposition var bluessångerskan Willie Mae ”Big Mama” Thornton 1952. Låten skrevs till henne och tanken var att den skulle sjungas av en kvinna som skäller ut sin ”hound dog” till make… 🙂
Jag tar bara med ett fåtal covers som täcker lite olika genrer: Etta James, Eric Clapton, Status Quo och Little Richard gör var och en i sin egen stil.

Redan från början kom ”svarslåtar”, och det kan ju vara lite kul och lyssna på. Bear Cat med Rufus Thomas är ett direkt svar på texten till Hound Dog. Jag hittar också Mr Hound Dog’s In Town med Roy Brown, (You Ain’t Nothin’ But A Female) Hound Dog med Charlie Gore, Real Gone Hound Dog med Chuck Higgins & His Mellotones och så  Rattlesnake med Little Walker och John Brim. Väl värda att lyssna på allihop 🙂

Hound Dog blev en av Elvis största hits någonsin, och den toppade flera olika listor samtidigt när den släpptes. Skivan med ”Big Mama” Thornton fanns i hans privata skivsamling, men det var inte hennes version som inspirerade honom till att spela in den. Det han gjorde var istället en imitation av en parodi av hennes låt, gjord av The Bellboys.

Det var när han uppträtt i TV hos Milton Berle som kyrkorna – för att inte tala om tonårsföräldrarna – blev något lite upprörda över hans rörelsemönster 🙂 Steve Allen, som också hade en TV-show, hade redan bokat in honom men avbokade igen och gav ett löfte att aldrig låta Elvis uppträda i hans show. Han fick dock falla till föga så småningom, men inte utan förödmjukelse för sångaren; Elvis fick nämligen klä sig i frack och sjunga Hound Dog för en bassett hound klädd i hög hatt… Steve Allen blev aldrig förlåten av Elvis… (Jag väljer att inte lägga upp den videon här, men är man nyfiken kan man själv söka upp den på Youtube).

Eftersom den blev en så stor hit för Elvis 1956 var den förstås med också i NBC:s Comeback Special 1968, då i ett medley mellan Heartbreak Hotel och All Shook Up.
I Aloha From Hawaii 1973 sjöng Elvis också några av sina stora hits, Hound Dog var en av dem.
I så gott som alla sina shower under 70-talet sjöng Elvis några av sina första hits, så också i ett av de sista uppträdandena han gjorde, från NBC:s Elvis In Concert 1977.

BONUS:
Hound Dog har kanske inte den mest intelligenta texten i Elvislåthistorien, men i alla fall inte värre än Song Of The Shrimp (från filmen Blue Hawaii), den lägger jag upp som bonus så här i sommarkvällen 😀

Och så bonusen:

Första gången jag hörde den här låten var med Elvis, och därför tyckte jag det lät väldigt konstigt första gången jag hörde den sjungas av en kvinna, jag tyckte inte texten passade in i melodin riktigt. Men den är ju faktiskt skriven av en kvinna, och när jag söker covers hittar jag mest kvinnliga artister så jag har fått tänka om lite där 😀

Beverly ”Buffy” Sainte-Marie heter låtskrivaren och jag tror att många känner igen det namnet, även om Until It’s Time For You To Go kanske inte tillhör hennes mest kända alster.
Men den har i alla fall varit tillräckligt bra för många andra att göra cover på. Om jag börjar med de kvinnliga, de som alltså sjunger originaltexten, så vill jag nämna Roberta Flack, Shirley Bassey, Cher, Nancy Sinatra, Barbra Streisand och Peggy Lee. Några manliga finns förstås också, och jag väljer att länka Neil Diamond, Glen Campbell, och Willie Nelson (som jag tycker gör den bästa versionen 🙂  )

I dagarna har vi nåtts av nyheten att Vera Lynn gått bort, 103 år gammal. Hon började sin sångkarriär som 11-åring, gjorde sin första skivinspelning 1935 och trodde att andra världskriget skulle sätta stopp för en vidare karriär. Istället blev hon av de största under 40-talet med stora hits som We’ll Meet Again och White Cliffs Of Dover. Hon var, kan man säga, Englands motsvarighet till Ulla Billquist 😉
Med Auf Wiedersehen, Sweetheart blev den första brittiska artist som toppat USA:s topplista, och 2009 slog hon ännu ett rekord; då var hon den äldsta artist som toppat engelska listan med albumet We’ll Meet Again – the very best of Vera Lynn, 92 år gammal! 2017 släppte hon samlingsalbumet Vera Lynn 100 och blev därmed den äldsta artisten i världen – och samtidigt den första hundraåriga artisten – som hade ett album på listorna. Det är svårslagna rekord! 😀

Från albumet Now med Elvis släpptes en singel, och det var med just Until It’s Time…. Det är en vacker ballad, även om jag nog känner att Elvis kunde lagt lite mer känsla i sången. I videon nedan lägger jag ut en alternativ tagning, och den är faktiskt mycket bättre än den som kom med på Now – undrar vem som bestämde det? 🙂

Jag har försökt lyda folkhälsomyndighetens rekommendationer så långt jag har kunnat, men de senaste de kommit med måste jag bryta, i alla fall ett par dagar i veckan. Jag har nämligen inget annat val att ta mig till jobbet i grannkommmunen än att åka med kollektivtrafiken… Och jag räknar med att jag inte kommer att vara enda resenären på tåget på måndag morgon 🙂

Men nu är det sommar och snart börjar semestrarna. Då är det många som äter glass, kanske med en fruktsallad. Tutti Frutti… 🙂
Ursprunget till den här låten är lite grann höljt i dunkel; Little Richard står som upphovsman tillsammans med Dorothy LaBostrie, men den senare har berättat att hon ensam skrev den. Titeln kom till när hon och en flickvän gick till sin lokala glasskiosk och fick se den nya smaken ”tutti frutti”, och LaBostrie tyckte det skulle vara en bra sångtitel. Jag köper den förklaringen och går inte närmare in på fler förklaringar.

Little Richard var alltså först att spela in Tutti Frutti. Sen följde flera andra efter och jag nöjer mig här med de kändaste: Pat Boone, Queen, The Swinging Blue Jeans, Fleetwood Mac, Carl Perkins, Brenda Lee och Cliff Richard.
Och sen frångår jag en av mina principer, nämligen den att inte ha med svenska artister som sjunger på engelska. Det är nämligen antingen väldigt bra i Tutti Frutti, eller också låter det inte klokt. Om jag börjar med de bra så nämner jag Jerry Williams, Rockfolket och Rock-Olga. Och sen de dåliga: Tages. Inte för att de sjunger dåligt men herregud vilken rolig ”engelska” de sjunger på!
Och jag kan ju inte heller hoppa över Kal P. Dal och hans version där en av verserna lyder ”Jag har en tös, hon ger mig ös” 😀

Vad har Pugh Rogefeldt gemensamt med Elvis? Inte mycket vad jag vet, förutom just Tutti Frutti. Men Pugh är ju bra även annars och jag kunde inte motstå frestelsen att låta honom ”gästa” min blogg den här gången.
Pugh är Västeråskillen som rymde från lumpen för att kunna spela in sin första skiva (och fick efter att skivan var släppt sitta tre månader i fängelse för detsamma) och som har hits i bagaget som Små lätta moln, Vandrar i ett regn, Dinga Linga Lena (inte min favorit…) och – med bandet Grymlings – Mitt bästa för dig. Med många flera.
2012 fick han ett litet uppsving när han var med i Så mycket bättre tillsammans med Magnus Uggla, Darin, Olle Ljungström och Sylvia Vrethammar.

Elvis första album, Elvis Presley, innehöll bl a låten Tutti Frutti. Han gör en snabb rockversion – i något högre tempo än Little Richards originalversion.
När man lyssnar på andra covers av låten så hör man faktiskt ganska tydligt om det är Richard eller Elvis man lyssnat på; Elvis sjunger nämligen ”bam-boom” istället för ”bomp-bom” som Little Richard sjunger 😀

Det här är en låt man blir väldigt glad av, även om texten antyder att den handlar om olycklig kärlek. Men trots det verkar alla artister, i de versioner jag har hittat, av någon anledning ha roligt när de sjunger den. 😉

Little Darlin’ skrevs av Maurice Williams och hans doo-wop grupp Tha Gladiolas spelade in den i januari 1957. Jag har valt ut några covers jag hittar på Spotify: Sha Na Na, Frankie Valli & The Four Seasons, Tony Ray, Racey och Rocky Sharpe & The Replays. Och så måste jag ta med Boppers, deras version är både bra och rolig.

Redan i februari 1957, alltså en månad efter att originalet spelats in, gjorde The Diamonds från Kanada den absolut bästa covern. Särskilt rolig blir den när man ser dem sjunga den, som i videon nedan. Och jag måste faktiskt lägga upp två versioner, en från 1957 och en från många år senare; årtalet framgår inte men de har nu blivit fyra distingerade herrar som fortfarande har lika roligt när de sjunger Little Darlin’ 😀

Låten ingick i Elvis‘ repertoar under de sista åren men den kom inte med på någon skiva förrän Moody Blue 1977; det albumet blev ju också en mix av studioinspelat material och liveinspelningar från spelningar; studioinspelningarna gjordes med en portabel studio som togs till Graceland eftersom Elvis var ovillig att ta sig till en studio. Little Darlin’ tillhör dock det liveinspelade materialet. Elvis gör den lite snabbare än originalet; faktiskt låter det i början som att de inte riktigt vet vilket tempo de ska spela i. Men att Elvis har roligt när han sjunger den hörs tydligt.
Spotifylänken är från 1977; här skojar Elvis till texten i det talade partiet och säger ”to hold in mine your little foot… uh, hand” t ex, och fortsätter med ”do stop walking, just stand there and hold my hand” 😀 . Men även i sången har han lite fel text (han liksom flera av coverinspelningarna ovan): Originaltexten lyder ”my dear, I was wrong to try to love two” men Elvis m fl istället sjunger ”to try to love you”, vilket gör övriga texten ganska obegriplig faktiskt… 😉
Youtube-länken nedan är istället från 1975 och där hör man honom – inför publiken – ”läxa upp” sina musiker och bakgrundssångare för att de inte hänger med. 😀