Nåja, det kanske inte är så underligt att ingen gjort cover på just den här låten, det är en filmlåt som tagen ur sitt sammanhang så här ter sig obegripligt töntig. 🙂
Att jag väljer att skriva ett inlägg om just den här låten har en lika töntig, men framför allt långsökt, förklaring. Jag har nämligen – för vilket gång i ordningen vet jag inte – fastnat i den danska TV-serien Matador, igen igen. Och då satt jag och tänkte, har Elvis sjungit någon låt som kan passa här? Och ja, det har han ju.
Nästan i alla fall. För den danska titeln Matador har definitivt ingenting med tjurfäktning att göra. Matador är istället det danska namnet på spelet Monopol. Så vet ni det. 😀
Men icke desto mindre så sjunger Elvis just ordet ”matador” i låten The Bullfighter Was A Lady. Så därför blir det alltså ett inlägg om den i min blogg.
Och för att ingen ska ligga sömnlös inatt och undra hur det gick med Elvis‘ flört med den kvinnliga tjurfäktaren (den mörka tjejen i videon nedan) så lägger jag till en bonuslåt från samma film, nämligen There´s No Room To Rhumba In A Sports Car.
Nåsta gång blir det ett längre inlägg, jag lovar. Och med en bättre låt 😀 Nu ska jag titta vidare på Matador 🙂
När Elvis spelade in några låtar på Stax så var bland annat J.D. Sumner & The Stamps med och sjöng. Och Per-Erik Hallin spelade piano på några av låtarna; om det är han som spelar just på Mr Songman har jag dock inte lyckats luska ut.
På Youtube har jag däremot hittat ett klipp där ”Pete” faktiskt sjunger tillsammans med Elvis, även om Elvis och de andra håller sig lite i bakgrunden – ljudet är inte det bästa men man kan höra det här i I Couldn’t Live Without You, vilket får bli dagens bonus.
Men det var inte Hallin det här skulle handla om. Jag skulle komma fram till låten Mr. Songman med hjälp av J.D Sumner. Det var nämligen hans brorson Danny Sumner som skrev den här låten till Elvis. Jag tror i alla fall att den skrevs speciellt till Elvis, för när jag söker efter covers så hittar jag inte låten alls på secondhandsongs.com. På Spotify finns några ”elviswannabes” som jag inte bryr mig om att länka.
Så det får alltså bli en ”uncovered” till med Elvis idag. Mr. Songman är en sån där countryfavorit igen som var med på albumet Promised Land, inspelad 1973. Jag ser framför mig en halvfull pub och en halvfull man som ber sångaren sjunga sånger så han kan drömma sig tillbaka. Eller glömma. Eller… jag vet inte. Det verkar som han sjunger till och om olika ”you”. Och se ber han om att sångaren ska ”sing me away to a summernight” för att i nästa andetag be honom att ”take away the night”. Inte helt logiskt, men jag gillar låten i alla fall 😀
I morgon är det tre år sedan jag blev en ”tvillinglös tvilling”. Min tvillingbror, som jag delat hela min barndom med (vi var ganska beroende av varandra som barn eftersom vi bodde ute på landet och det inte fanns lekkamrater i vår ålder på rimligt avstånd). Vi lekte tillsammans, gjorde bus tillsammans, växte upp tillsammans, tog studenten tillsammans, fyllde år tillsammans, blev vuxna tillsammans… sedan vet jag inte riktigt vad som hände, vi utvecklades åt olika håll och umgicks inte särskilt mycket som vuxna, trots att min dotter och hans äldsta flicka var födda samma år. Och det är ju synd, men man tror ju alltid att det finns en framtid att ta igen saker på.
Men det finns inte alltid det. Framtiden man skulle upplevt tillsammans kan vara borta på ett ögonblick…
Det enda som finns kvar efteråt är minnen, eller rättare de minnen som finns kvar efter att man glömt allt det andra. 🙂
Sången Memories som fick avsluta NBC ’68 Comeback Special-showen, beskriver minnena väldigt målande. Den skrevs av Mac Davis (som också skrev bl a In The Ghetto) och den finns inspelad även med honom; inte lika bra som Elvis tycker jag dock.
Texten talar för sig själv, så längre än så här blir inte detta inlägg. Jag får ta igen det nästa gång 😀
Häromdagen stod det i tidningarna att Benjamin Keough dött, 27 år gammal, genom självmord. Han var väl inte så känd av egen kraft, och hade det inte varit för att Elvis var hans morfar hade det aldrig blivit några rubriker i svenska tidningar. Visserligen hade Benjamin en skivkontrakt för några år sedan, och det gjordes väl några inspelningar men ingenting blev utgivet. Jag har alltså inte hört honom sjunga och vet inte hur han lät, men det kan ju inte ha varit lätt för honom att försöka sig på en musikkarriär; jämförelserna med en morfar han aldrig själ träffat var ju oundviklig, i synnerhet eftersom han var den enda pojken bland barnbarnen.
Varför han valde att avsluta sitt liv vet jag således inte, och bryr mig inte om att ta reda på. Tragiskt är det i vilket fall som helst, det är det alltid när någon väljer en sådan utväg, inte minst för hans mamma Lisa Marie och hans tre systrar. Och mormor Priscilla…
Men i alla fall, idag tyckte jag det skulle passa med en gospel-låt, det var länge sen jag skrev om en sån. Och just Take My Hand, Precious Lord gör Elvis så bra… 🙂
Jag antar att det inte blir riktigt rättvist att välja Sam Cooke som gästartist, men han råkar också tillhöra mina favoritartister så nu blir det så.
Det är nämligen så att melodin till Take My Hand… är hämtad från en tidigare gospel som heter Must Jesus Bear This Cross Alone? och det är den texten Sam Cooke sjunger. Och det gör han bra. 😀
Sam Cooke dog också genom skjutning, men inte för egen hand. Det var en motellföreståndarinna som påstod att han gått till angrepp mot henne och hon sköt därför i självförsvar.
Sam Cookes sista ord lär ha varit ”Lady, you shot me!”. (Lite pompekunskap skadar aldrig 🙂
1957 kom Take My Hand… med på Elvis’ Christmas Album – även om det absolut inte är en jullåt – och det lär ha varit en av Elvis egna favoritgospels. Enligt Priscilla i dokumentären Elvis – The Searcher satt han ofta vid pianot i musikrummet på Graceland och spelade, och då spelade han alltid just denna låt.
Och jag måste ju säga att när jag hör den här vackra sången med Elvis, 22 år gammal, så är det svårt att förstå att det är samma kille som året innan sjöng låtar som Hound Dog och Long Tall Sally… 😀
Den här låten spelades ofta på radio på 70-talet och även in på 80-talet, sedan har det varit tyst om den. Varför, kan man ju undra, för visst är det en klämmig låt? 🙂
Det finns några få covers på Let Me Be There, men ännu färre på Spotify. Ett par av dem kommer jag därför att länka från Youtube istället.
Om jag börjar på Spotify så har vi två countrystjärnor tillsammans – Loretta Lynn och Conway Twitty – i en helt okej duett. Och sen en bortglömd stjärna, nämligen Kamahl (minns ni The Elephant Song?). En artist jag inte lyssnat mycket på men hört talas om är Nathan Carter, som gör en snabb countryversion.
Och det var det. På Youtube hittar jag då dessutom Tanya Tucker och så Ike & Tina Turner. 🙂
På danska finns det två versioner; Lad os gøre alting sammen med Frank og Merete och Jeg har været på Barbados med Martin Jakobsen. Så finns det en tysk version, Morgens Fremde – Mittags Freunde med Juliane Werding.
Och så den svenska texten skriven av Gert Lannstrand, Jag vill se dig, här med Tonix.
John Rostill heter upphovsmannen till Let Me Be There, och den spelades först in 1973 med Olivia Newton-John, fem år innan hennes megasuccé i filmen Grease. Hon hade ett par hits till i Sverige under 80-talet (Physical och Xanadu) men sedan har det varit ganska tyst om henne här. Och ändå är hon en av världen mest sålda artister med över 100 miljoner skivor!
Och hon är dotterdotter till nobelpristagaren i fysik 1954, Max Born, kan jag nämna som kuriositet, fast det har ju inte med hennes karriär att göra. 😀
1974 tog Elvis med Let Me Be There i sin ”spellista” (för att använda ett modernt uttryck) till sina shower. Den är aldrig utgiven i någon studioinspelning – jag tror inte det gjordes någon sådan heller – men den liveversion som finns med på bl a sista albumet Moody Blue är väldigt bra. Märkligt nog finns det ingen video på Youtube från det tillfället, så det får bli en ”collage-video” istället…
Country-Elvis när han är som bäst 😉
Ännu en av mina top 10 Elvislåtar. Fast jag är väl uppe i 25 såna nu tror jag 😀 Skämt åsido, just Kentucky Rain har allt jag gillar i en Elvislåt; en vacker melodi och en text som berättar en historia som Elvis förstärker med sin förmåga att uttrycka känslor.
Konstigt egentligen att det inte finns några vettiga covers på den; de som finns är i princip alla sjungna av såna som försöka låta som Elvis men som inte lyckas särskilt bra. Men jag lägger in en, nämligen med Eddie Rabbit (som tillsammans Dick Heard skrev låten).
Och förresten, jag som gillar udda versioner lägger in en till, med svenska Aaron Sutcliffe. Visserligen försöker sångaren låta som Elvis men deras version är verkligen… udda. 🙂
Men det var Elvis som spelade in den först, i American Sound Studios 1969. Och som alla väl vet vid det här laget så är det min favoritperiod när det gäller Elvislåtar 😉
Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon historik vad gäller just den här låten så det blir ett kort inlägg idag.
Och när det blir korta inlägg brukar jag ju lägga till en bonus, så det gör jag den här gången också. Det blir en låt inspelad för filmen Roustabout 1964, men den var aldrig med i filmen. Faktiskt så visste man inte att den fanns förrän man hittade den år 2003. Den spelades in som en alternativ titelsång till filmen, men det blev istället låten Roustabout som blev det. Den ”försvunna och återfunna” låten heter istället I’m A Roustabout och här får ni nu möjlighet att jämföra de olika titellåtarna.
Jag får nog säga att jag gillar alternativet bäst, men när nu filmen är som den är (trots Leif Erickson och Barbara Stanwyck) så passar originalet bäst; den är lite ”snällare” än den som ratades 😀
Imorgon är det fredag, och fredagkvällar är alltid (nåja, oftast) trevliga. Så det passar väl bra då en torsdag att spela en låt som handlar om imorgon kväll 😀
B.B. King, egentligen Riley B. King, var en av de största inom bluesmusiken, och till viss del även inom soul, men som så många andra (Elvis t ex) började hans karriär med gospel i kyrkan vid sidan av arbetet på en bomullsfarm. 12 år gammal fick han pengar av sin chef för att köpa sig en gitarr och ta sånglektioner. Så småningom kom han till Memphis och blev en känd radioprofil under namnet ”The Beale Street Blues Boy”; detta förkortades till ”Bee-Bee”, och det är alltså upphovet till artistnamnet B.B.
Så småningom tröttnade han på radion och började spela in skivor och uppträda.
1991 öppnade han sin första bluesklubb på Beale Street i Memphis; totalt öppnade han så småningom sju klubbar runt om i USA.
King dog 2015, nästan 90 år gammal. Hans karriär sträcktes sig över 64 år med uppträdanden på över 15 000 förställningar! Slå det den som kan 🙂
Den unge Elvis tillbringade mycket tid på Beale Street och har förmodligen hört B.B. King spela flera gånger, kanske t o m med dagens låt. 🙂
1954 spelade Elvis in Tomorrow Night på Sun Records, men den gavs aldrig ut då utan den följde med allt annat outgivet material till RCA. 1965 dammade man av den och gavs ut på albumet Elvis For Everyone!. Dock inte förrän medproducenten Chet Atkins lagt på nytt gitarspel och ny sång direkt på mastern från Sun, så hur den lät i original får vi väl aldrig veta. Men det ger en häftig ekoeffekt på låten så han visste väl vad han gjorde den gode Atkins 😀
Jag har inte lösningar på världsproblemen. Ibland inte ens på mina egna problem. Men jag har en lösning till Melodikrysset varje vecka. En och annan lös skruv har jag också. För övrigt använder jag ett diskmedel som löser det mesta.
moruggla 