Varje gång jag hör Shake a Hand tänker jag på en av mina systersöner. Han var ofta hemma hos mig när han var liten – 2-3 år gammal sådär – och fick väl höra lite Elvis då och då. Eller ofta. Eller typ varje gång… I alla fall så fastnade väl inledningen till just den här låten hos honom för efter att ha hört den gick han omkring och skanderade ”liv it to mii”… det var så gulligt att jag fällde upp kragen på hans skjorta och förevigade honom i Elvis-pose. Jag har fotot kvar, jag får se om jag får någon nytta av det när han fyller 50 eller så… 🙂

Men det är ju inte bara min nevö och Elvis som har sjungit den här gospelinspirerade bluesrocklåten. Den skrevs 1953 av Joe Morris och spelades ursprungligen in av Faye Adams samma år. Red Foley, Johnnie Ray, LaVern Baker, Jackie Wilson med Linda Hopkins, Roscoe Chenier och Marva Wright gör härliga bluesversioner medan Ike & Tina Turner och framför allt Nik Bukuvalas gör lite rockigare versioner. Jerry Williams har också spelat in den (tillsammans med Lasse Stefanz men det kan ju inte hjälpas. Inte sjunger de rätt text heller 🙂

Det finns fler, och ett par som finns på Youtube, men inte på Spotify, är Pat Boone (ja, han försöker i alla fall) och Paul McCartney med David Gilmour och Ian Paice. Och från den humoristiska sidan- Dean Martin och Jerry Lewis har också gjort den.

1958 gjorde Little Richard sin version. Denne rocklegend (som kallade sig ”the architet of rock’n’roll”, kanske med rätta) gör en rockig blues som absolut är hörvärd. (Richard Penniman, som han hette egentligen, uppträde också i drag shows, läser jag på wikipedia. Då kallade han sig Princess LaVonne…)

Elvis väntade till 1976 innan han spelade in den. Han version är mer åt gospelhållet men absolut inte sämre. Det tyckte inte min systerson heller… 🙂

Här har vi ännu en av mina favoritlåtar. Skriven av Doc Pomus och Mort Shuman till Elvis, som alltså var den förste att spela in den. Just idag passar den dessutom in bra här hemma, eftersom hela min lägenhet just nu är ”a mess” pga att man byter ventilationsaggregat i huset. Men, jag har fått en ny snygg spisfläkt och har kommit åt att göra rent kaklet där den gamla fläkten satt i vägen. Röran består i att jag ännu inte ställt tillbaka alla saker som stått framme (ni vet, knivställ, redskap, kaffebryggare, kryddburkar eftersom jag var tvungen att tömma skåpet jag annars förvarar sådana i och lite annat smått och gott. Och det räcker inte med köket, alla luftintag i taket i de andra rummen skulle också bytas, så det är en hel del saker jag fått stuva undan och skall ställa tillbaka.  Jag får använda helgen till det; en hel del kan förmodligen sorteras ut och slängas. Däremot har jag ingen ”blues”, men när jag röjde undan i sovrummet igår hittade jag en blus som jag saknat länge och som jag trodde hade blivit slängd 😀 

Hur som helst,  det finns förstås några intressanta covers på den här låten, och då väljer jag som jag brukar några som inte enbart gör en Elvis-cover utan versioner som står för sig själva. Jean Vincent är en favorit, likaså Nico Brina, som gör den lite snabbare. Robert Gordon gillar jag också (inte bara med denna låten). Ray Pilgrim och Susan Surftone är också bra. Jools Holland med Tom Jones gör den till en Tom Jones-låt 🙂 . En riktigt egen och rolig version gör Bamses Venner med den ljudhärmande titeln Masser af busser.

Status Quo spelade in den till skivan Back To Back 1983. Deras version gillar jag riktigt mycket, det gör verkligen en Status Quo-version med snabbt temp och mycket trummor och gitarr.

Men Elvis var som sagt först och original brukar ju oftast vara bättre än covers. Men i det här fallet tvekar jag faktiskt lite, mest beroende på att Status Quo gör en så pass ”egen” version. 🙂

Det här är såvitt jag vet den enda sång Elvis gjort två olika versioner av. Dessutom känner många säkert igen melodin med svensk text, fast kanske inte den text Hootenanny Singers sjunger här?

Countrylåten There Goes My Everything skrevs 1965 av Dallas Frazier och blev känd året därpå med Jack Greene. Den räknas idag som en standardlåt inom countryn och bland de många som spelat in den finns Tammy Wynette, Tennessee Ernie Ford med Glen Campbell och Loretta Lynn. Sleepy LsBeef hittar jag även här – han har tydligen många låtar gemensamt med Elvis – och jag vill inte undanhålla er Storbritanniens egen Elvis, Engelbert Humperdinck.

Dallas Frazier skrev också en andlig text på samma melod: He Is My Everything, Även  den texten har spelats in med några stycken, Också i den versionen hittar vi Tammy Wynette, här tillsammans med sin man George Jones. Så har vi några som kallar sig White River och till sist the Dalton Gang. 🙂

Den andliga versionen har inte mindre än två svenska texter, varav den mest kända torde vara Han är min sång och min glädje av och med Pelle Karlsson, också känd med Jan Sparring. Men jag hittar också Jag älskar med himmelskt mod med Martin Nilsson på redig skånska!.

Stikkan Anderson skrev svensk text till den icke-religiösa versionen. En gång är ingen gång. På Youtube finns en inspelning med Annifrid Lyngstad och på Spotify finns den också med Vikingarna, men jag väljer att lägga ut versionen med Hotenanny Singers från 1967 för jag tycker den är bäst ändå.

Christer Sjögren har sjungit både There Goes My Everything och den svenska andliga versionen Han är min sång och min glädje. Jag brukar hoppa över Sjögrens versioner eftersom han försöker låta som Elvis (i Vikingarna-länken ovan är det Stefan Borsch som sjunger), men länkar till dessa båda från Spotify här bara för att kunna jämföra med Elvis, som sjungit båda de engelska versionerna: There Goes My Everything 1971 och He Is My Everthing 1972.

Eftersom jag inte kan välja lägger jag båda videoklippen också, tillsammans med Hotenanny Singers 🙂

Att det blir något religiöst idag ser åtminstone de i min generation och tidigare av titeln. Det är ju faktiskt långfredag och vad passar då bättre än en sång som handlar om Jesu lidande och död? Eller kanske mest den kristna innebörden i denna bibliska avrättning. Jag går inte in i sanningshalten i detta; att det hände är historiskt bevisat men i övrigt….?

Nåja, det kan bli bra musik av det också. Hon som skrev den hette Dottie Rambo, hon var en countrysångerska som blev kristen och började skriva andliga countrysånger. Hennes version är väl inte den bästa jag hört.. Men några för mig kända artister som sjunger den har jag inte hittat så jag får försöka leta efter några som gör den bra. En nästan omöjlig uppgift visar det sig.

Country Roads, Kirk Talley och Shara Mckee tillhör de bästa. Sen finns det ett par som gör den… tja, lite sämre: Paul J. Jones, Jim Sheldon och Jerry Lambert gör versioner jag kanske kan vara utan, mest därför att de inte har sångröst. Det låter som predikanter som sjunger salvelsefulla sånger så att deras församlingsmedlemmar kan köpa deras skivor. (Fördomsfull, jag? Nejdå…) . The Isaacs försöker nog låta väldigt religiösa i sin version, men de visar också att det kan bli lite för mycket ibland … 🙂 Dallas Christian Adult Concert Choir visar dock att den går att göra i körarrangemang också.

Jan Sparring var operastudenten som via drogproblem och amatörboxning blev pingstvän och sjöng andliga sånger i radio och TV under 70-talet. Ni som är yngre får helt enkelt tro mig när jag säger att sån här musik spelades ofta i radio när jag växte upp 🙂  Jag har haft honom med tidigare, i inlägget om By and By. Den svenska texten till If That Isn’t Love är direkt översatt från den engelska och den har fått den lite uppstyltade titeln Om det kärlek ej är. 

Elvis gjorde tre album med andliga sånger. If That Isn’t Love är inte med på någon av dessa. Istället hittar man den på albumet Good Times från 1974, tillsammans med bland annat Loving Arms som jag också skrivit om tidigare. Det gör den inte mindre religiös, men trots allt gör han den bästa av de versioner jag hittat. Fast konkurrensen verkar ju inte ha varit så stor… 🙂

Idag bad jag sambon säga en Elvislåt. Men eftersom den enda han kan är In the Ghetto och jag redan har skrivit om den bad jag honom istället säga en bokstav. Han sa P. Så bad jag honom säga en siffra mellan 1 och 25 och han sa 17. Så det blev Polk Salad Annie, och det har jag verkligen ingenting emot.

När jag sökte låten på Spotify tänkte jag först att det här blir ett kort inlägg, det var typ fyra artister jag fick upp. Men med hjälp av Youtube och Wikipedia hittade jag fler. Först och främst naturligtvis upphovsmannen, Tony Joe White (a k a the Swamp Fox), som skrev den 1968. De artister som gjort covers på den har gjort det riktigt bra, den för mig mest kända är Tom Jones.

Det roligaste med att skriva de här inläggen är att jag hittar artister jag aldrig lyssnat på, eller ens hört talas om, tidigare, såsom  Clarence Reid, Sleepy LaBeef, The BossHoss, Los Lonely Boys, Mad Crown eller Dutch Mason. Sen har vi de kända men otippade, som Conan O’Brien… Och på Youtube hittar jag den med Jim Belushi och Dan Aykroyd!

Tony Joe White har gjort flera spelningar tillsammans med andra artister, t ex Johnny Hallyday och Johnny Cash. Den video jag väljer att lägga upp med honom gör han tillsammans med Foo Fighters.

Elvis började ta med den här i sina shower 1970 och framåt, i videon nedan en inspelning från Las Vegas just 1970. Inte illa tycker jag. Snygg var han också 🙂

( Och för den som undrar vad ”polk salad” är: Det är en giftig växt, Phytolacca americana (på engelska ”pokeweed”, på svenska ”amerikanskt kermesbär”. De unga bladen går att äta om de kokas rätt, men med tiden blir den allt mer giftig. De för människa oätliga bären är en viktig näringskälla för vissa fågelarter. )

Det här är en klassisk Elvislåt, en av de låtar han spelade in när han kom tillbaka från Tyskland och som visade att han fortfarande kunde sjunga, om än i lite ”vuxnare” framtoning än före tiden i lumpen.

Men – han var inte först. Den hade några år på nacken när Elvis spelade in den; 1954 kom den med The Drifters ft. Clyde McPhatter, den ansågs då av vissa radiostationer vara för ”racy” så de bannlyste den. Trots -eller kanske på grund av -det blev den en hit igen senare samma år, med Johnnie Ray. Många år senare gjorde Cliff Richard sin version. Michael Bublé gör en bra version, lite annorlunda storbandsstuk som jag också har sett linedansas till 🙂

Ja, den har till och med varit med på en julskiva,med Aaron Neville som efter de klassiska starttonerna inleder med ”It was a night – before Christmas” 🙂 Lyssnar man noga på den talade delen i början nämner han också Clyde McPhatter faktiskt.

Flemming ”Bamse” Jørgensen i bandet Bamses Venner gjorde några danska ”översättningar” av engelska texter. Bamses version av Such A Night heter förstås Sikken Nat.
(Jag har tidigare nämnt Er du langsom i nat (Are You Lonesome Tonight) och Softicemaskinen (She’s Not You) och ska jag nämna några andra – som dock inte är Elvislåtar -så kan ni ju få gissa vilka originaltitlar de gjort om: Jeg har kun tre tender, Rend og hop och Spil whist igen. Faktiskt finns det en Elvislåt till men den tänker jag återkomma till i ett kommande inlägg.)

När Elvis återvände från Tyskland spelade han in albumet Elvis Is Back. Några av spåren från den skivan har jag redan redovisat och detta är en till. Hans version skiljer sig från Drifters så tillvida att inledningen är helt instrumental, och så slutar den med ett kort trumsolo av D J Fontana. Sånt gillar jag 🙂

Den här boleron är ursprungligen mexikansk, med titeln Somos Novios skriven av Armando Manzanero 1968. Titeln betyder på engelska ”we are lovers” och då kan man ju säga att Sid Wayne som skrev den engelska texten 1970 knappast var trogen originalet.

Perry Como var den förste att spela in den engelska versionen. Också Andy Williams, Roger Whittaker och Shirley Bassey tillhör de artister jag känner till som gjort inspelningar av låten. Bland de okända har vi Mick Hucknall, Jed Madela, Johnny Mathis och Val Doonican. Det finns förstås fler, men man kan tröttna på att höra samma låt gång på gång så de får den intresserade söka fram själv.

En Yannick Bovy hade den med på ett album med titeln Celebrates Nat King Cole och jag har sökt efter Coles version men inte hittat den. Jag tror att Bovy har tagit fel – Nat King Cole hade ju en hit som hette enbart Impossible men det är en helt annat låt. Jag länkar den ändå ifall någon vill höra 🙂

The New Birth har en något annorlunda version, det gillar jag. Men mest udda är Le D som gör den i brasiliansk sambastil (eller om det är bossa nova,jag är inte så haj på skillnaden…:). Kul i alla fall när man får höra något annorlunda när man lyssnar igenom version efter version:)

Varför jämför jag då med Julio Iglesias? Tja…för att jag kan. 🙂 Det är inget särskilt med hans version, förutom att det låter som Julio Iglesias. Den är inte dålig, jag gillar särskilt saxofonsolot och hans spanska brytning – eftersom han nu inte väljer den spanska texten istället – är ju lite charmig (fast måste han verkligen sjunga ”it’s impossibull”…? 😀

Elvis hade med låten i en show på Las Vegas Hilton 1972, den kom året efter ut på albumet Elvis. Hans version har en pampig inledning med pukor och trumpeter och sedan går det över till nästan bara piano och Elvis röst, sedan hakar orkestern på igen, som Ravels Bolero i lightversion. Jag gillar i synnerhet harpan… 🙂

I Sverige leker de små mamma-pappa-barn. I engelsktalande länder heter det ”play house”. Fast jag är inte riktigt säker på att det var en småbarnslek Arthur Gunter hade i tankarna när han skrev Baby, Let’s Play House 1954. Eller det gjorde han kanske, vad vet jag…

Det finns några artister som spelat in den här, och om jag hoppar över de som gör direkta kopior av Elvis’ version så finns det några intressanta kvar. Mungo Jerry gör visserligen en slags Elviscover, men den är så överdriven så jag väljer att länka den  ändå. Han har verkligen fattat vad ekoeffekter kan göra… 🙂 Tom Petty lägger inte riktigt lika mycket eko på.
De flesta artister i övrigt har jag aldrig hört förr. Tom² t ex. Eller the Astronauts, Billy C Farlow, Glen Glenn, Leroy Percy, Larry Donn och Crowbar (som dessutom lägger till joddling, det är riktigt roligt att lyssna på…) . Den jag tycker ligger längst från både originalet och Elvis är Rachel Sweet.

Buddy Holly och hans kompis Bob Montgomery agerade förband åt bl a Elvis några gånger 1955. Han skrev för det mesta sina egna låtar i sin korta karriär – fyra år senare dog han i en flygolycka –  men han gjorde några covers, bl a I Wanna Play House With You (han nöjde sig inte med den kortare oridinaltiten 🙂 ). Man hör att han är influerad av Elvis både i sång och musik men det blir ändå en ganska typisk Buddy Holly-låt. Såvitt jag vet den enda låten båda sjungit, så det var inte svårt att välja låt idag.

Elvis gjorde ju i början av sin karriär rock’n’roll av country- och r&b-låtar. Ibland ändrade han texten också, och Baby, Let’s Play House är inget undantag därvidlag. Där Gunter sjunger … you may get religion, baby… ändrar Elvis till … you may have a pink cadillac… vilket var vad Elvis och hans musiker körde på turnéerna 🙂

I videolänken blir det inte bara Baby, Let’s Play House, också Tutti Frutti finns med om nån vill lyssna på Chuck Berry’s gamla hit med Elvis. Det är nämligen den enda videon jag hittar på Youtube där Elvis sjunger den här låten live, och det är alltför sällan jag kan lägga ut livebilder med Elvis, i synnerhet från 50-talet. 🙂 (Klippet är från 1956 – han var alltså 21 år gammal och hade lika många år kvar att leva. På den tiden hann Elvis spela in över 600 låtar… 🙂 )

Det är egentligen märkligt att jag inte förut stött på Burt Bacharach (USA:s motsvarighet till Tore Skogman 😉 ) när jag googlat Elvislåtar, men nu är det dags. Any Day Now skrevs av Bacharach och Bob Hilliard 1962.

Det är riktigt kul att sitta och leta versioner av den, eftersom så gott som alla har gjort den på sitt eget sätt. Lyssna på Tom Jones, Nick Kamen, Carla Thomas eller Percy Sledge till exempel. Scott Walker, Dennis Brown och Chuck Jackson också. Man skulle i de flesta fall inte kunna gissa att det är covers. 🙂
Det är lite synd att jag inte hittar en enda riktigt dålig version (men jag kan ju ha missat någon 🙂 ) Däremot kan jag roa er med en italiensk version kallad Bambolina, här med gruppen  I Corvi från 1967–

James Brown, ”the Godfather of soul”, har väl ingen kunnat missa, hans karriär sträckte sig över 50 år. Jag väljer honom som ”gästartist” eftersom hans version av Any Day Now är den mest annorlunda tycker jag, och då menar jag inte på ett dåligt sätt, tvärtom.

Elvis spelade in den till albumet From Elvis In Memphis 1969, det första icke-soundtrack-album han spelade in på nästan 9 år. Den här låten släpptes också som B-sida till singeln In the Ghetto från samma album, så det kanske inte är konstigt att Any Day Now kom lite i skymundan. Men det vill jag ändra på nu. Hoppas det är fler än jag som gillar den 🙂