Den här boleron är ursprungligen mexikansk, med titeln Somos Novios skriven av Armando Manzanero 1968. Titeln betyder på engelska ”we are lovers” och då kan man ju säga att Sid Wayne som skrev den engelska texten 1970 knappast var trogen originalet.
Perry Como var den förste att spela in den engelska versionen. Också Andy Williams, Roger Whittaker och Shirley Bassey tillhör de artister jag känner till som gjort inspelningar av låten. Bland de okända har vi Mick Hucknall, Jed Madela, Johnny Mathis och Val Doonican. Det finns förstås fler, men man kan tröttna på att höra samma låt gång på gång så de får den intresserade söka fram själv.
En Yannick Bovy hade den med på ett album med titeln Celebrates Nat King Cole och jag har sökt efter Coles version men inte hittat den. Jag tror att Bovy har tagit fel – Nat King Cole hade ju en hit som hette enbart Impossible men det är en helt annat låt. Jag länkar den ändå ifall någon vill höra 🙂
The New Birth har en något annorlunda version, det gillar jag. Men mest udda är Le D som gör den i brasiliansk sambastil (eller om det är bossa nova,jag är inte så haj på skillnaden…:). Kul i alla fall när man får höra något annorlunda när man lyssnar igenom version efter version:)
Varför jämför jag då med Julio Iglesias? Tja…för att jag kan. 🙂 Det är inget särskilt med hans version, förutom att det låter som Julio Iglesias. Den är inte dålig, jag gillar särskilt saxofonsolot och hans spanska brytning – eftersom han nu inte väljer den spanska texten istället – är ju lite charmig (fast måste han verkligen sjunga ”it’s impossibull”…? 😀
Elvis hade med låten i en show på Las Vegas Hilton 1972, den kom året efter ut på albumet Elvis. Hans version har en pampig inledning med pukor och trumpeter och sedan går det över till nästan bara piano och Elvis röst, sedan hakar orkestern på igen, som Ravels Bolero i lightversion. Jag gillar i synnerhet harpan… 🙂
moruggla 