Robson & Jerome är mina nya idoler, därför måste det bli ett inlägg till med dem som gästartister. Jag missade dem helt på 90-talet och måste ta igen det nu… 😀

I believe är inte en religiös sång i strikt betydelse. I texten nämns varken Gud eller himlen utan ”someone in the great somewhere”, man nämner inte heller Jesus utan vilken ”new born baby” som helst. Den är inte heller skriven för att vara religiös, utan det var så att skådespelerskan/sångerskan Jane Froman hade en TV-show i början av 50-talet och när koreakriget utbröt några få år efter WWII så frågade hon Ervin Drake, Irvin Graham, Jimmy Shirl och Al Stillman om de kunde skriva en sång som kunde ge hopp åt människor. De skrev I Believe, och därigenom blev denna sång den första låt nånsin att bli en hit via televisionen!

Frankie Laine hade den största framgången med I Believe 1953. Fler verisoner finns förstås, lyssna på The Bachelors, Tom Jones, Pat Boone, Mahalia Jackson, Roger Whittaker, Dolly Parton eller Sister Rosetta Tharpe t ex. Shanes funkar också, eller Tammy Wynette. B.J. Thomas är också bra.
De enda som gör en något annorlunda version är Gary Valenciano, den gillar jag skarpt (som jag brukar göra när någon gör något utöver det vanliga). The Fleetwoods gör också en egen version, men den är lite tråkig att lyssna på tycker jag nog. Det gäller också the Righteous Brothers, faktiskt.

Robson & Jerome är, som jag nämnde förra gången jag hade dem med, två brittiska skådespelare som båda var med i serien Soldier, soldier i början på 90-talet. I ett avsnitt skulle de sjunga Unchained Melody tillsammans och det gjorde de så bra att publiken började fråga efter skivan. Simon Cowell såg potentialen och satte igång operation övertalning, så till den grad att han blev kontaktad av en advokat som hotade att ge honom kontaktförbud med Robson Green… 🙂 Då vände sig Simon till Robosons mamma istället och så blev det skivinspelningar. Två album, sedan sa skådespelarna tack för sig. Som tur var, kanske, för de är båda duktiga skådespelare. Men skulle rollerna tryta framöver så kan de ju alltid falla tillbaka på musiken… Men nu blir det inte fler jämförelser mellen dem och Elvis. Mest för att det inte finns fler gemensamma låtar att jämföra. I alla fall inte där båda två sjunger… 🙂 Hur som helst, deras version av I Believe är den klart bästa av alla jag lyssnat på.

Elvis hade den med på sin första andliga skiva 1957. Sedan kom den också med på hans första julskiva, den är tydligen populär att sjunga/höra i juletid även om den inte har med julen att göra direkt. Jag tycker den passar minst lika bra i juli-tid 🙂

I början av karriären gjorde Elvis rock’n’roll av äldre country- och blueslåtar. Det var sånt han själv lyssnade på under uppväxten och som han gillade. En av blueslåtarna var Milk Cow Blues av och med James ”Kokomo” Arnold.

Arnold spelade själv in den 1934, och den har sedan dess sjungits och spelats av olika artister och under olika namn och med olika text; en av dessa versioner heter Milkcow’s Calf Blues och den har t ex Eric Clapton sjungit in.

Men jag tänker hålla mig till den text Elvis använde sig av vid sin inspelning (ungefär, bluessångare har en tendens att ändra lite i texten beroende på känsla och tillfälle… 🙂 ) Det finns i alla fall gott om versioner att välja på, och jag gör som vanligt, jag länkar de artister jag tidigare känner till och / eller de versioner som jag tycker är bra. Till de sistnämnda hör Falcons, Jeff Woolsey, Peter Case, Fernando Goin och We Five. Kända artister (för mig) som gjort den här låten är Mungo Jerry, Aerosmith, Eddie Cochran, Willie Nelson och Ricky Nelson.

The Kinks är väl kända även idag, deras låtar spelas då och då på radio. De bildades 1963 och har aldrig formellt upplösts; Ray Davies lär så sent som förra året ha sagt att de spelat in nytt material till ett studioalbum. Vi får väl se… Milk Cow Blues spelade de i alla fall 1965.

Elvis spelade in Milkcow Blues Boogie på Sun Records, och den släpptes på hans 20-årsdag den 8 januari 1955. Sen släpptes den igen i december samma år, då på RCA. Kan inte finnas många låtar som släppts två gånger samma år på olika labels, väl? Kom gärna med fler exempel på det… 🙂

1968 var ett turbulent år runt om i världen. De två stora händelserna i USA var i april när Martin Luther King mördades och i juni när Robert Kennedy gick samma öde till mötes.

Elvis gjorde comeback live inför publik i TV-showen Comebak Special som sändesi december. Överste Parkers tanke var att det skulle vara en julshow, men det tyckte inte Elvis och producenten Steve Binder. Istället blev det – som jag säkert nämnt tidigare – först en del återblickar, där Elvis i svart läder sjunger sina gamla hits tillsammans med sina gamla musiker; bl a ser man trummisen D J Fontana trumma med sin trumpinnar på ett gitarrfodral :).

Därefter en sekvens med ett par gospelsånger, och sedan en historia från filmperoiden med några av filmlåtarna; denna sekvens börjar och slutar med låten Guitar Man och Elvis går vidare mot framtiden. Showen avslutas med Elvis i vit kostym och låten If I Can Dream. Och det var just morden på King och Kennedy som gav inspirerade låtförfattaren Walter Earl Brown; den är ju delvis inspirerad av Kings berömda tal ”I have a dream”.

Det här är också en av de sånger som jag trodde att Elvis var ganska ensam om, men oj vad jag bedrog mig! Jag väljer ut några versioner som jag tycker gör mer än bara en Elvislåt: The Wiffenpoofs a capella, Georgie Boy i en soulinspirerad version, :PM lite avskalat som börjar med bara piano, och som ökar efterhand med bas och kör. P.J. Proby, Strangelove och the Blackeyed Susans gör också hörvärda versioner. 

Sen kommer vi till de som gjort låten på helt nya sätt: Ken Jordan gör en countrylåt av den, Atrium gör en  hårdrocksballad och Oneday Criminal gör heavy metal. Tonic Sol-Fa gör barbershop. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om versionen med Pig. Den skulle platsa i vilken skräckfilm hos helst… 🙂

Min favoritversion – efter Elvis förstås – är den med Robson och Jerome. Och om någon känner igen dem i videon nedan så är det kanske inte så konstigt; Robson Green är just nu aktuell som Geordie Keating i Grantchester på SVT, och Jerome Flynn spelade Bronn i Game of Thrones. 😉

När överste Parker fick höra sången första gången sa han att ”det här inte Elvis typ av sång”. Han ville att showen skulle avslutas med I’ll Be Home For Christmas istället. Men Binder och Elvis stod på sig. Earl Brown sa att när Elvis sjöng den såg han tårar i ögonen på de tre körsångarna, och en av dessa sa sedan att Elvis aldrig hade sjungit en sång med så mycket känsla innan. Och visst är texten – tyvärr – aktuell än idag?

En kryptisk rubrik idag kanske, men det kommer en förklaring i slutet. 🙂

Jag skrev i mitt förra inlägg att Elvis första skivinspekning i studio ägde rum  den 5 juli 1954. Och då tänkte jag idag att jag kan ta den låten, That’s All Right (Mama) på en liten tidsresa idag, eftersom det var just den 19 juli som skivan gavs ut. Är det någon som äger originalutgåvan är det bara att gratulera, den fyller 65 år idag 😀

Låten skrevs av bluesartisten Arthur ”Big Boy” Crudup, en artist Elvis lyssnade mycket och lånade några låtar av. Att That’s All Right alls spelades in med Elvis har en särskild historia: Elvis, Scotty Moore och Bill Black tog en paus i musicerandet på Sun Studios, det fick inte ”till det” tyckte de och de var nära att ge upp. Under pausen började Elvis sjunga den här låten i ett snabbare tempo än originalet. Scotty och Bill hakade på och när Sam Phillips undrade vad de höll på mig svarade de ”ingen aning”. ”Vad ni än gjorde, gör det igen” sa Sam och spelade in den. Det var alltså egentligen en slump att just detta blev Elvis första singel och därmed en pionjär inom rockmusiken… 😉

Den var förstås med på repertoaren under alla år, undantaget filmåren på 60-talet. Studioinspelningen från -54 var en stor hit, och Elvis blev snabbt känd över USA och vidare ut i världen. Den var annorlunda jämfört med musiken man lyssnade på på 50-talet. ”I don’t sound like nobody” sa Elvis själv i en intervju från den tiden…

Den var också med i Comeback Special -68, där Elvis såg tilbaka på sina tidiga hits. Därefter tror jag han hade den med i alla sina shower, och för att tidsresan ska bli komplett väljer jag en version från Elvis in Concert i juni 1977. Rocktakterna satt i, eller hur?

Så var det den kryptiska rubriken…
Jag nämnde i början att Elvis första studioinspelade skiva, singeln That’s All Right, gavs ut den 19 juli 1954. Och tänk – Elvis sista studioinspelade skiva, albumet Moody Blue gavs också ut den 19 juli, fast 23 år senare! En tillfällighet, javisst, ingen visste ju att det skulle bli den sista. Men visst är det en märklig tillfällighet, eller hur? 😀

Slutet av 60-talet är och förblir min favoritperiod vad gäller musik, och i synnerhet Elvislåtarna från den tiden. Då slapp han filmmusiken där det visserligen finns små pärlor (som alla vet som följt min blogg) men som ändå i mångt och mycket var knutna till handlingen i filmerna. Efter 1968 sjöng han bara låtar han  själv tyckte om och trodde på.

Johnny Tillotson hade sin storhetstid under början av 60-talet. 1962 skrev han It Keeps Right On A-Hurtin’ när hans far var svårt sjuk, och fick en stor hit med den. Coverversionerna är många, och den mest kända artist som spelat in den är väl Dean Martin, och kanske Bobby Darin, om någon minns honom. Shelley Fabares har jag haft med förut, hon var ju dessutom ”Elvisbrud” i några av filmerna. Och Slim Whitman har jag också nämnt förut.
Sen finns en drös för mig okända artister såsom Piet Veerman, Albert West, Billy Joe Royal och Sydney Devine. De flesta är trogna originalet men det finns några som gör lite annorlunda stilar (vilket jag gillar när de gör). Lyssna t ex på Louie Setzer, Mark Antony, Noel Parlane eller tyska the Ravers.

Hasse Andersson har också spelat in den, men eftersom han sjunger på engelska och i en version ganska lik originalet så väljer jag inte honom som gästartist idag. Istället väljer jag Flamingokvintetten med en svensk text som då fått titeln Hur kan du bara glömma.

Albumet From Elvis in Memphis är inspelat på American Sound Studios med Chips Moman och Felton Jarvis som producenter. Med på albumet förutom It Keeps Right On A-Hurtin’ finns bla In The Ghetto och några spår till som jag redan skrivit om, och jag kommer säkert att återkomma med fler.
Till sist lite kuriosa: På omslaget till albumet, en bild hämtad från ’68 comeback specialen, bär Elvis en svensktillverkad gitarr, en Hagström Viking II. 🙂

Jag fick Only You i skallen häromdagen och började då fundera på om det inte fanns någon låt som The Platters och Elvis hade gemensamt. Och det hade de, nämligen Harbor Lights , skriven av österrikaren Hugh Williams (eg. Will Grosz), musik, och nordirländaren Jimmmy Kennedy, text.

Harbor Lights spelades först in med Frances Langford 1937, sedan dröjde det till 50-talet innan den spelades in igen. Utan att ha någon aning om i vilken ordning de spelades in väljer jag att nämna några få versioner, som t ex Aretha Franklin, Bing Crosby, Dinah Washington, Engelbert Humperdinck, Gene Pitney, LaVern Baker, Willy Nelson, Vera Lynn, Roger Whittaker och Rosemary Clooney. Alla dessa håller sig mer eller mindre till originalet i ”kasedanstakt”, men det finns också ett par lite rockigare, eller rockbluesigare, versioner. Till dem  hör Jerry Lee Lewis och Jimmy Beasley. Sen finns det en Alan Ladd som gjort en countryballad av den i still med Jim Reeves men nej – det är inte skådespelaren…

The Platters fick en hit med Harbor Lights 1956. De bildades 1953 utan att göra så mycket väsen av sig, men när managern Buck Ram tog över blev de en av den tidens mest populära sånggrupper med låtar som Only You, Smoke Gets In Your Eyes och Twilight Time. 
Bandmedlemmarna byttes ut efter hand men en av originalmedlemmarna, Herb Reed, turnerade faktiskt med någon version av gruppen fram till sin död 2012!

Elvis spelade in sin version på Sun 1954. När man tänker på Elvis från den tiden så är det väl i första hand rock- och R&B-låtarna man minns, men han gjorde ett par ballader också. Blue Moon har jag redan skrivit om. Harbor Lights gör han lite i samma stil, och jag tycker den passar honom bra. Varför hör man aldrig den på radio?Vissla kunde han också 🙂