I Got Stung är inte en av de mest okända Elvislåtarna kanske, men jag kan faktiskt inte påminna mig när jag senast hörde den på radio. Däremot hör man då och då någon som försöka låta som Elvis med ett ”uh-huh-huh” som om det var vanligt förekommande i hans låtar men så är det inte. Jag kan inte påminna mig några andra än I Got Stung  och Good Luck Charm där det finns med. Rätta mig gärna om jag har fel… 🙂

Det finns inte särskilt många covers på låten, men jag hittar några pärlor på Spotify: The Allegrettes och Johnny Worth gör helt okej covers, och Saints & Sinners gör i mitt tycke den bästa. The Devil’s Sons gör hårdrock av den, sånt är alltid kul.
De artister som kommer från länder där engelska inte är huvudspråket verkar ha haft svårt att uppfatta texten. Miss Mary Ann & The Ragtimes kommer från Nederländerna. Di Maggio Bros. från Italien, de klarar det riktigt bra. Men ”Italiens Elvis” Little Tony verkar inte kunna engelska alls – det är inte många ord han får rätt, och det låter riktigt roligt.
Men Purvis and the Stray Dogs är nog värst – texten är i princip rätt, men de sjunger bitvis till fel melodi; i verserna låter det snarare som Got a Lot O´Livin’ To Do!.

Faktum är att jag tycker översättningarna är bäst. Frankrikes rockkung, Johnny Hallyday, sjunger J’suis mordu. Finske Rauli Badding Somerjoki sjunger Mä jäin kii. Tyske Ted Herold gör Wunderbar, wie Du heut’ wieder küsst. Danska bandet Shu-Bi-Dua har döpt om den till Brutale Løg. 

Jag har ju haft både svenska och danska band som gästartister tidigare så jag tänkte att nu kan det vara dags för Norge att få vara med. Vazelina Bilopphøggers är ett Rockabilly- och underhållningsband från Gjøvik som gärna sjunger alternativa texter till kända rocklåtar. I deras version blir titeln Ågot Stang, vilket enligt texten är ett flicknamn. Den typen av onomatopoetiska översättningar är kul, det vittnar om humor hos textförfattaren 😉

För Elvis blev I Got Stung den sista låt han spelade in på 50-talet, under en besök i Nashville innan han åkte till Tyskland. Den släpptes som en dubbel A-sidesingel tillsammans med One Night och nådde första plats på engelska topplistan. 2005 släpptes ett antal Elvislåtar på nytt i England, bl a I Got Stung/One Night – och hamnade på första plats en gång till. Det visar ju på att den här låten håller än idag.  😀

Texten till Walk a Mile In Me Shoes är något alla borde lyssna på. I synnerhet de som anser sig ha rätt att kritisera andra, om inte ansikte mot ansikte så bakom ryggen, och oavsett om man är avundsjuk på någon som har det bättre eller ser ner på någon som har det sämre. För det är ju så att den som har synpunkter på någon annan inte har en aning om hur den man kritiserar har det i sitt liv. Fast min filosofi är att det är den som kommer med kritiken som har det sämst, det måste vara riktigt jobbigt att hela tiden leta fel hos andra 🙂

Den här låten är typisk för skiftet 60-tal/70-tal skulle jag vilja påstå. Det gör den absolut inte sämre. Den skrevs av Joe South och spelades in av honom och hans band The Believers som bestod av bl a hans bror Tommy och svägerska Barbara.
Ganska snabbt började covers spelas in. Jag kan nämna t ex Willie Hightower, The Kentucky Headhunters, Jimmy LaFave, Jerry Lee Lewis, New Strangers, Otis Clay,  Hillfillies, The Mavericks, Ritchie Blackmore och Blues Masters. Något riktigt udda hittar jag inte, men en annorlunda version görs av Syl Johnson.

Pelle Karlsson skrev en text på svenska – Glöm dig själv för en dag, som också spelats in av Lena Andersson (hon med Är det konstigt att man längtar bort nån gång). Men också Fröken Elvis har gjort en svensk version, mer trogen originalet: Om du bar mina skor. 

Coldcut är en engelsk duo bestående av Matt Black och Johathan More. De var ursprungligen två DJ¨s som började experimentera med sampling och remixer, och de gjorde artister som Yazz och Lisa Stansfield kända för en bred publik. På deras inspelning av Walk a Mile In My Shoes sjunger Robert Owens. Jag gillar den. 😀

Med Elvis finns en liveinspelning från albumet On Stage från 1970. Videon nedan från samma år börjar med att Elvis deklamerar lösryckta citat från Hank Williams-sången Men With Broken Hearts, som han använder som introduktion till sången eftersom de går på samma tema; jag länkar den också ifall någon vill höra den.

Så till alla som har för ovana att kritisera andra – lyssna noga på den här texten, och tänk efter innan du öppnar munnen nästa gång. (För att klargöra – det här inlägget är inte riktat mot någon särskild. Jag tycker bara att låten har ett viktigt budskap, och även jag själv behöver säkert tänka en extra gång ibland innan jag öppnar munnen. Det behöver vi nog alla). 🙂

Det här är en sån där låt som man kan ta fram och lyssna på när man känner sig lite nere och ensam, som man kan göra ibland, oftast helt utan orsak. Texten kan man väl kalla självrannsakande och man hör genom några ändrade ord hos vissa av artisterna att de anser sig vara ”större” än andra, i många fall med rätta. Skillnaden på ”I could conquer the world but what would I have” och ”I have conquered the world, all but one thing did I have” är tydlig. En av dessa ”stora” har dessutom en annan liten ”twist” med texten; han sjunger ”I have conquered the world, but one thing did I have”. Det  avdramatiserar innebörden lite grann.:D

Without Love skrevs av Danny Small, och originalinspelningen gjordes av Clyde McPhatter 1957. Jag tänker inte ta med alla som spelat in den efter det, bara några stycken (det kan bli för mycket självrannsakelse också…):
B.J. Thomas, Little Richard, Ronnie Carroll, Rose Brennan och Tracy Nelson gör alla versioner jag tycker om. Aubin Wise är också bra. Ronnie Jones, Jimmie Davis och Oscar Tony Jr blir bättre efter ett par lyssningar.

Sen har vi Tom Jones, som röstmässigt är en klass för sig; han har också med en talad ”prolog” innan han börjar sjunga, och jag funderar på om det var med i originaltexten eller om det är något Tom själv lagt till; det är i alla fall inte med i McPhatters inspelning ovan.

Jay Black är ny för mig, det är ingen jag känner igen att jag hört. Men han var tidigare med i 60-talsband som hette/heter Jay & the Americans med hits om Come a little bit closer och She cries. Så jag har säkert hört honom då, även om jag inte lagt namnet på innet. Att jag ändå väljer honom som gästartist beror mest på videon nedan; den visar bilder från Dustin Hoffman-filmen The Graduate (Mandomsprovet),  någon annan video med rörliga bilder hittade jag inte. Jo, med Tom Jones men han har redan varit gäst i min blogg 🙂

Och Elvis var faktiskt före Tom Jones med Without Love; en hel månad 🙂 Jag läste nånstans – sanningshalten går jag inte i god för – att det här var en sång Elvis länge velat spela in, och det är ju mycket möjligt. Känsloregistret han visar upp här är enastående, både i de lite mjukare verserna men framför allt i den starkare refrängen. (”Det gör väl tom Jones också” hör jag någon tänka nu, men nu är det inte Tom Jones som är min stora idol… dessutom hade Tom ju en hel månad på sig att lära sig härma Elvis… ) 😀 😀 

När jag söker på den här låten på Spotify får jag upp en massa träffar. Mest från samlingsalbum som har ordet ”halloween” i namnet, och det förvånar mig lite. Men när jag sen lyssnar på några av inspelningarna så förstår jag bättre. Det är riktigt skrämmande att höra hur många sätt man kan förstöra en låt på… 🙂

Men jag börjar lite snällt. Från soundtracket till filmen Honeymoon In Vegas sjunger Trisha Yearwood en ganska fin version. Om man tycker att hennes version har lite countrystuk så är det ingenting jämfört med The Sunny Bottom Boys. Showaddywaddy brukar jag gilla, men här låter det som om de tuggat krita innan de börjar sjunga. 😉

Men värre kan det bli. Alix Korey eller Amanda Lear passar på vilken halloweenfest som helst. Likaså Misfits eller Coptic Rain, men de är också så pass ”egna” att jag faktiskt gillar dem. Mest tycker jag om The Residents version, och dessa kommer jag säkert att återkomma till i framtida inlägg.

Men – snälla Christer Sjögren, Robert Gustafsson och Little Gerhard – den heter Devil In Disguise, inte in the skies eller in the sky! Tydligast hörs det när Linda Bengtzing och Brolle Jr. sjunger den i Så ska det låta. Det låter riktigt hemskt … 😀

Det finns förstås några översättningar till andra språk. Danny sjunger Piru Valepuvussa på finska. Mike Rios Un Diablo Disfrazado på spanska. Peter Kraus på tyska, Leider Kalt Wie Eis. Och så Frankrikes egen Elvis, Johnny Hallyday på franska med Tu N’as Rien De Tout Ça. 

Jag har omsorgsfullt undvikit Fröken Elvis i mina tidigare inlägg, mest för att jag inte är så imponerad av dem. De är ganska bra, men utan översättningarna av Elvislåtar hade förmodligen ingen hört talas om dem. Jag gillar inte alla deras svenska Elvislåtar, men just deras version av Devil In Disguise är riktigt bra. De kallar den Psykopat.

För Elvis blev Devil In Disguise den sista låt att komma på topp 10 på billboards r&b-lista; den placerade sig på plats 9… Man hör den på radion då och då, så den är inte bortglömd. John Lennon lär ha sagt när han hörde låten att han tyckte att Elvis lät mer som Bing Crosby. Jag håller förstås inte med honom om det… Inte heller tycker jag att den förtjänar att klassas som halloweenmusik, men det är kanske å andra sidan så nära man kan komma med en Elvislåt. 😀

Elvis var aldrig med i någon musikal (om man inte räknar filmerna förstås). Men han sjöng en sång från en musikal, nämligen ur Mannen från La Mancha från 1965. Den populäraste och mest kända sången därifrån är The Impossible Dream (the Quest) sjungen av huvudrollen Don Quijote.

Många – kända och okända – har spelat in den här sången. Jag håller mig till de kända namnen, och det är faktiskt gott nog den här gången. Jag börjar med de ”förutsägbara”, de som låter ungefär som man förväntar sig. Andy Williams, Frank Sinatra, Tom Jones, Glen Campbell och Roger Whittaker är några sådana, liksom Shirley Bassey, Diana Ross & the Supremes och Roberta Flack. Cher gör en fin version. Och kommer ni ihåg Kamahl?

Ett namn som överraskade mig lite, därför att han inte är känd för att sjunga precis, är Christopher Lee. 92 år gammal gjorde han en heavy metal-skiva där han bl a sjunger The Impossible Dream. Imponerande!
Och när jag ändå är inne på skådespelar-/musikalartistgenren så vill jag nämna den svenska översättningen, med Mikael Samuelsson, den har då fått titeln En vanvettig dröm. 
Tyvärr hittar jag ingen inspelning på danska. Synd, eftersom jag läser att det var Preben Kristensen som spelade Don Quijote…. :). Däremot finns den förstås på spanska, och jag väljer att länka Sueño Imposible med Carlos Marin.

En enda något annorlunda version (utöver Lee) hittar jag. Med ingen mindre än Liberace. Den får vara med , för att få lite omväxling i skönsången. 😀

På franska finns ett par versioner. Mireille Mathieus inspelning gillar jag, och så min favorit Johnny Hallyday som jag haft med ett par gånger här.
Men ingen gör den som Jacques Brel. Han fick sitt publika genombrott när han spelade Don Quijote i Mannen från La Mancha 1968, och han hade själv översatt texten. Brel är verkligen en favorit hos mig, och jag är glad att jag lyckades hitta en sång där han kunde bli gästartist. 🙂

Jag undrar om Elvis hade ”gjort sig” på musikalscenen? Kanske inte 1972, men 10 år tidigare? Tänk om han fått göra musikaler istället för filmer… Fast jag vet inte. Jag har svårt att se det framför mig. I alla fall gör han en bra version av The Impossible Dream, lite ”svajigt” i början kanske, men vilken kraft han får i rösten sen. Lite fantasilöst kan man kanske tycka att orkestern återigen gör en ”bolero-variant”, men samtidigt passar det bra in. Och nog skulle han passa i rollen som ”riddaren av den sorgliga skepnaden”… 😉

Bonus: Elvis har faktiskt sjungit en musikallåt till, Make Believe från Teaterbåten. Den finns på en CD med ”home recordings” och han sjunger duett med en för mig okänd flicka. Lite roligt att höra, särskilt när de inte är helt överens om texten 😀

I juli 1953 kliver en 18-årig yngling in genom dörren till Sun Records i Memphis, som skyltar med att vem som helst får spela in en skiva för 4 dollar. Sekreteraren, Marion Kreisker, frågar vem han sjunger som, och han svarar ”I don’t sound like nobody”. Ynglingen spelar in två låtar, tar sin acetatskiva och går, och där kunde historien tagit slut.
Men den unge mannen heter Elvis Presley, och Sam Phillips, ägaren till Sun Records, söker någon som kan sjunga så att det går hem i alla läger. I början på 50-talet var det ingen självklarhet att vita lyssnade på svart musik eller tvärtom. Sam Phillips ville ändra på detta.

Sångerna Elvis spelade in den gången var My Happiness och That’s When Your Heartaches Begin. Senare sa Elvis ibland att han spelade in skivan som en födelsedagspresent till sin mor, ibland att han ville höra själv hur han lät på en skivinspelning. Troligen var det bägge delar…

Musiken till My Happiness skrevs av Borney Bergantine 1933 men hade från början en annan text. 1947 skrevs den nya texten av Betty Peterson Blasco, och blev till en början populär med Jon & Sondra Steele 1948. Senare följde bl a The Pied Pipers, Connie Frances, Jim Reeves, Teresa Brewer, Andy Williams och Marty Robbins efter. Den bästa versionen tycker jag Fats Domino står för med hans speciella sound.  Däremot tycker jag nog att Amanda Lear kunde låtit bli den, men den får vara med ändå för att… ja, bara för att. Man kan skratta lite åt den i alla fall. 😀

Ella Fitzgerald – the first Lady of song, the queen of jazz, Lady Ella – gjorde sin version tidigt, 1948. Jag lyssnar gärna på Ella, hon hade en fantastisk röst under hela sin 60-åriga karriär. My Happiness är en långsam ballad som passar henne utmärkt.

Den kanske inte passade den 18-årige Elvis‘ sångröst riktigt lika bra, men jag tycker hans inspelning är helt okej med tanke på att den är helt ”rå”, inga studioeffekter och inga instrument i bakgrunden eller nåt annat, bara Elvis och hans gitarr. B-sidan, That’s When Your Heartaches… spelade han in i studio senare, men inte My Happiness. Varför kan man undra, Gladys kanske inte gillade hans inspelning? Eller också kanske han själv tyckte att han inte lät tillräckligt bra i den. Det är i alla fall roligt att den finns bevarad.

Acetatskivan som blev resultatet den där julidagen 1953 köptes på auktion 2015 av Jack White för 300.000 dollar. Det kallar jag värdeökning!

Idag lägger jag till en bonus. Om någon undrar var Elvis fick sin sångröst ifrån så kan man lyssna på hans mor, Gladys, hans far, Vernon, och hans farfar, Jesse, på Youtube. Man kan nog utan tvekan påstå att sångrösten blev bättre för varje generation…  😀

You Gave Me A Mountain är ännu en av min absoluta favoritlåtar med Elvis. Texten är i och för sig inte så upplyftande men om man själv står inför en motig uppförbacke nån gång så är det ganska nyttigt att lyssna på en sång om någon som har det ännu värre och tänka ”nåja, så illa har jag det inte ändå”. 🙂

Frankie Laine hade en hit med den här låten 1969, och det finns några hörvärda versioner av den, t ex Eddy Arnold, Gene Watson, Lyle Sinclair, The Piearcys, Johnny Bush, Sonny Martin, The Plainsmen och Johanna Hemara. Någon direkt udda version hittar jag inte, om man inte räknar Johnny Loughrey, som låter som om han ska brista ut i gråt hela tiden.

Den skrevs av countrystjärnan Marty Robbins (känd för bl a El Paso och Singing the Blues som senare blev känd med Tommy Steele om jag nu vågar nämna hans namn när det är Elvis jag skriver om 🙂 ) och när man lyssnar på hans inspelning hör man en liten skillnad i texten. Marty sjunger den som han skrev den, med textraden ”Despised and disliked by my father”. När Laine skulle spela in den bad han om en ändring där till ”Deprived of the love of a father”; detta därför att hans egen far gått bort strax innan. Den senare raden har därefter alla hållit sig till av de jag lyssnat på.

Det gjorde Elvis också. Han sjöng den i Aloha From Hawaii-konserten 1973, då den också första gången kom på skiva. Hela den konserten är både se- och hörvärd, och Elvis sjunger många sånger i den där han verkligen har möjlighet att ta i ordentligt. Jag har redan skrivit om ett par – My Way och What Now My Love t ex – men denna kommer inte långt efter. Den är bara inte lika känd.
Jag har sagt det förut – Elvis sångröst var som bäst mellan 1968/-69 och 1973/-74, den här låten är ett av bevisen för det. 🙂

Dags för en tidsresa igen tänkte jag, den här gången med fyra versioner; eftersom detta är en  långsam ballad så hörs skillnaderna tydligare även med bara fyra års mellanrum.

Love Me skrevs av Jerry Lieber och Mike Stoller som en parodi på countrymusik, och spelades först in av Willy & Ruth 1954. Under 1954 och 1955 kom den i ett antal versioner, jag väljer några av dem här: Billy Williams, Georgia Gibbs och The DeMarco Sisters. Ingen av dessa fick någon större hit med den.

Efter 1956 fick den ett lite annorlunda sound vilket hörs med bl a Johnny Burnette, Jerry Williams, Johnny Devlin och The Little Willies feat. Norah Jones. Frantic Flintones gör en kul version; de har lagt på ett eko som inte är av denna världen. 🙂 Men ingen av dessa har väl heller fått någon hit med Love Me. 

Det där nya soundet efter 1956 kan ju mycket väl ha berott på att Elvis spelade in Love Me  just det året. :). Och han fick en hit med den. Den klättrade upp till nr 2 på Billboard Top 100 i USA vilket var första gången för en låt som inte kommit ut som singel (detta var medvetet för att den inte skulle förväxlas med Love Me Tender, som kom i samma veva). :). I videon nedan väljer jag ett klipp från Ed Sullivan Show. Publikens jubel är tydligt.

I ’68 Comeback Special kom Love Me till heders igen i en utmärkt version – även om jag tycker att the Jordanaires gjorde sig bättre i bakgrunden än Charlie Hodge som hörs här. Men publikens jubel är tydligt… 😉

Under 70-talet ingick den ofta i repertoaren och jag väljer dels inspelning från Aloha From Hawaii-konserten 1973, den som sändes live via satellit över hela världen (utom i USA sägs det, för samtidigt var det Super Bowl-premiär …)  Rösten har blivit något mörkare och trummorna mer distinkta. Lite snabbare går den också, tycker jag. Och publikens jubel är tydligt… 🙂
I juni 1977 var Elvis ute på det som kom att bli hans sista turné och detta spelades in av NBC för TV-showen Elvis In Concert. Här låter han en aning andfådd, men rösten är fortfarande stark och han skojar lite med publiken då och då. Publikens jubel är tydligt… 😀

En liten anekdot som jag hittar på Wikipedia: Led Zeppelin mötte Elvis efter en Elvis-konsert i Las Vegas 1974. Robert Plant berättade då för honom att bandet aldrig gjorde soundchecks, men om de någon gång gjorde det så var det bara Elvislåtar, som t ex Love Me. När de sedan skulle gå därifrån vände sig Elvis om och började sjunga Love Me, varpå Plant stämde in och sjöng med. Synd att den duetten inte blev inspelad… 🙂

Här måste jag också ge cred till sajten secondhandsongs.com. Utan ded hade jag aldrig hittat några andra inspelningar av Love Me, för med den titeln är det hopplöst att söka på Spotify om man inte vet någon särskild artist som gjort den… 😀