Scott Heyward (Elvis) är son till en oljemagnat, Duster Heyward. Han vill dock inte bli hjälpt genom livet av sin fars pengar utan vill klara sig själv. Han åker bort i sin Chevrolet Corvette, utrustad med bl a biltelefon, och träffar på Tom Wilson, en fattig kille på motorcykel. Han i sin tur skulle gärna vilja ha mycket pengar och de bestämmer sig för att byta identitet.

Därför kommer Scott (=Tom) till ett flott hotell och får VIP-behandling av personalen, och Tom (=Scott) börjar arbeta som vattenskidinstruktör. I den rollen träffar han Dianne, som bokar en lektion för att imponera på JJ Jamesson (Bill Bixby, om ni minns Hulken när han inte var Hulken.). Hon berättar för Tom (=Scott) att hon kommit till hotellet för att försöka fånga en rik man, och tar för givet att Tom (=Scott) är där för att träffa en rik flicka. Tom (=Scott) blir kär i Dianne, men hon har siktat in sig på Jamesson och det verkar gå bra, men när JJ så småningom friar till henne får hon kalla fötter…

Jameson är där för att delta i det årliga motorbåtsregattan, som han vunnit de senaste tre åren. Tom (=Scott) träffar på Sam Burton, som tävlade året innan men vars båt slogs sönder i racet och som därför inte tänker tävla detta året. Tom (=Scott) berättar då att han varit med och utvecklat ett slags lack som är hårt som stål när det stryks på. Tyvärr tål detta lack inte vatten, men Tom (=Scott) ber att få låna ett labb för att försöka vidareutveckla det.

I samma veva kommer Duster, Scotts far, till hotellet för att prata med sin son. Hans förvirring blir total när han förstår att folk tror att det är Tom som är Scott, men han vill inte förstöra något för sin son utan spelar med.
Tom (=Scott) lyckas med sitt lack (med namnet GOOP) och vinner racet. Dianne har nu vänt sin håg till Tom (=Scott) och när hon tänker åka hem från hotellet hämtar Scott (=Scott) henne med sin bil. Han berättar nu för henne att han faktiskt är Scott men hon tror först att han bara försöker imponera på henne, han vet ju att hon är på jakt efter en rik man. Men till slut tror hon på honom och allt slutar bra. Tom (=Tom) är också glad att vara sig själv igen, han har träffat en flicka och vill ta reda på om hon vill ha honom för hans egen skull eller för Scotts pengar.

Det är ganska blandad musik i den här filmen, allt från de lite fåniga Who Needs Money, Confidence och Hey Hey Hey, via titelsången Clambake till balladerna A House That Has Everything och The Girl I Never Loved. En ballad till finns med, och det är en låt som alltid fanns med på mina blandband i tonåren… Det är fortfarande en av mina absoluta Elvisfavoriter: You Don’t Know Me. (Även om det faktiskt är en cover, lyssna gärna på versionen med Ray Charles på Youtube.)

Ted Jackson (Elvis) gör lumpen som grodman. Dagen före muck hittar han ett oxiderat mynt på ett sjunket skepp när han är nere för att desarmera en mina.  Paret Dina och Gil ser honom dyka och blir nyfikna på vad han har hittat.

Ted besöker Captain Jack, som är rädd för vatten, men som haft en barnprogram där han var sjökapten. Jack hyr ut dykutrustning till Ted, som tillsammans med Judd och Jo (vars förfader var kapten på det sjunkna skeppet) ger sig ut för att dyka efter skatten. Dina och Gil har förstått att det finns en skatt och gör nu sitt bästa för att sabotera bärgningen. De stjäl den hyrda dykutrustningen från Teds båt och övertalar Captain Jack att hjälpa dem istället.

Efter en hel del problem med Jos vänner (en yogalärarinna – spelad av Elsa Lanchester, som på 30-talet gjorde Frankensteins brud – , en konstnär som monterar isär Teds bil och gör en mobil av den, och en del andra mer eller mindre dråpliga situationer) kan Ted och hans vänner ge sig iväg, men Dina, Gil och Jack har redan kommit iväg och Gil har dykt ner efter skatten. Ted övertalar Jack att komma över tills hans båt istället och dyker ner efter Gil. (Slagsmål under vatten är inte särskilt spännande att se 🙂 ). Ted bärgar till slut skattkistan och vännerna jublar – den är full med mynt.

En mynthandlare värderar skatten – till 30 cent stycket. Det var varken guld- eller silvermynt, det var koppar… Men de har haft sitt äventyr och får lite pengar, och de tre männen Jack, Ted och Judd, ger sina andelar till Jo så att hon kan köpa det konstnärshus hon planerar att starta. Slutet gott osv…

Soundtracket består av sex låtar. Två av dem är ganska fåniga, The Love Machine  och Yoga Is As Yoga Does (men leta gärna upp den sistnämnda på Youtube, scenen är värd att se, inte minst ”Frankensteins brud” som yogainstruktör 😀 ). De andra fyra är hela okej. Titellåten Easy Come Easy Go, slutnumret I’ll Take Love – en Bossa Nova – och You Gotta Stop går mer än väl att lyssna på, men det som är Elvis’ favoritgenre, och som han verkligen lägger hela sin själ i, är gospel. Och det finns en gospelsång i den här filmen: Sing You Children.

Mike McCoy (Elvis) är sångare i ett band och samtidigt är han racerförare på deltid. Han är singel och fast besluten att fortsätta med det, men plötsligt står han inför tre kvinnor som alla vill gifta sig med honom:
1. Cynthia, en bortskämd miljonärsdotter vars far Howard vill ha Mike som förare av sin bil i ett kommande race.
2. Diana, författarinna som håller på att skriva boken ”The Perfect American Male” och har utsett Mike till just det.
3. Les, som spelar trummor i Mikes band och som är fast besluten att inte längre kallas ”one of the guys”.

Cynthia vill att Mike och hans band kommer och sjunger på hennes födelsedag, och Howard erbjuder dem 5000 $ men Mike tackar nej. Cynthia och Howard ser till att de ändå kommer genom att se till att bandets hela spelturné ställs in. Dessutom säger Mike återigen nej till att köra Howards bil, vilket får denne att anlita polisen för att be bandet lämna stan.

Som hämnd hyr bandet grannvillan och håller vilda fester där. Alla tre kvinnorna dyker upp och Mike får fullt upp med att hålla dem på avstånd. Les och pojkarna i bandet försöker hjälpa honom att tänka på  annat genom att låta honom se Howard bil Fox Five och provköra den. Men eftersom Howard försöker påverka Mike att inte gifta sig med Cynthia säger Mike igen nej till att köra bilen.

Mike vinner racet, och eftersom han inte kan välja mellan flickorna blir det bröllop med alla tre.

Cynthia gifter sig med Philip, som är en av Howards anställda
Diane gifter sig med Howard
Les gifter sig med Tracy, polismannen som försökte köra ut dem från stan.

Och Mike får fortsätta sitt liv som lycklig ungkarl 🙂

Vad kan jag säga om musiken då? Det enda bottennappet är nog Stop, Look and Listen. Så finns det några lite bättre, titellåten Spinout, Beach Shack, Never Say Yes och Adam and Evil. Balladerna All That I Am och Am I Ready är inte alls dumma, och faktiskt inte heller låten med den svenskklingande titeln Smorgasbord. Men mitt guldkorn – eller i alla fall silverkorn –  idag får bli slutlåten, I’ll Be Back.

Rick Richards (Elvis) har fått sparken från sitt jobb som pilot. Han kommer hem till Hawaii, och tillsammans med sin vän Danny (James Shigeta, känd från bl a Die Hard) startar han en helikoptercharter. Rick tar ett jobb där han ska flyga hundar till en utställning, men när hundarna börjar bli ohanterliga blir flygningen därefter.

Rick tar med sig Dannys dotter Jan och en f d flickvän på en helikoptertur. Flickvännen – liksom ett dussin andra kvinnor på Hawaii – är sur på Rick för att han lämnat henne tidigare och hon tar startnyckeln ur helikoptern och kastar den i sanden. Rick tillbringar hela natten med att leta utan framgång. Under tiden har Danny och Jans mamma blivit oroliga och Danny ger sig ut för att leta efter dem.

Danny blir förstås arg på Rick och han tar Jan med sig hem medan Danny får flyga sin helikopter själv. Tillbaka på kontoret morgonen efter får han först veta att han fått flygförbud pga flygningen med hundarna; han höll nämligen på att ramma en bil och i den satt chefen för Hawaiis flygstyrelse, Mr. Beldon,  med fru. Det nästa han får veta är att Danny och Jan aldrig kommit hem. Han har att välja mellan att lämna sin bästa vän i sticket eller att flyga trots förbudet. Han väljer det senare, och hittar Jan och Danny, den senare med ett brutet ben och en trasig helikopter.

På en fest lyckas Rick få Beldon på tu man hand och pratar sig till att få behålla sitt certifikat. Och så upptäcker han firmans sekreterare förstås. 🙂

Och så ska jag försöka hitta ett guldkorn bland låtarna… Två duetter sjunger Elvis med Donna Butterworth (som spelar Jan): Queene Wahine’s Papaya och Datin’. Så sjunger Donna en låt utan Elvis, en hawaii-inspirerad version av Bill Bailey. En långsam ballad finns med, This Is My Heaven. Den är helt okej. Och så några låtar till: Paradise Hawaiian style, Scratch My Back (Then I’ll Scratch Yours), A Dog’s Life, A House Of Sand och Stop Where You Are. Ingen av dessa är något guldkorn precis. Musiken passar till titlarna, kan man säga…
Men eftersom jag gillar trummor så måste det bli Drums of the Islands som blir dagens länk.

Johnny (Elvis) jobbar på en flodbåt på Mississippi som underhållare tillsammans med sin flickvän Frankie. Johnny är en inbiten spelare, och det blir inte bättre av att det på båten också finns ett kasino. Han spelar mycket och är skyldig mer. Samtidigt är han skrockfull och tror på ödet. Han går till en zigenarvagn för att bli spådd av Zolita, och får veta att en rödhårig kvinna ska ge honom tur.

Som av en händelse dyker det nu upp en rödhårig kvinna på båten, Nellie Bly. Johnny gör allt för att ha henne med vid spelbordet, och han vinner faktiskt vilket får honom övertygad att zigernarkvinnan måste ha haft rätt.

Tyvärr är Nellie från-och-till flickvän till chefen på båten, och förvecklingarna är ett faktum. Frankie blir svartsjuk, och chefen blir svartsjuk. För att göra chefen en tjänst ser Blackie, chefens högra hand, till att pistolen som används i ett sångnummer är laddad med riktiga kulor, så att Frankie råkar skjuta Johnny på riktigt.

Men Johnnys tur har vänt, kulan träffar precis på hans turamulett, en medaljong som Frankie givit honom, och allt slutar lyckligt.

Musiken är ganska blandad – vaudeville, gospel, ballader och en del annat. Come Along, Chesay, Shout It Out och Everybody Come Aboard tillhör ”annat”, och titelsången Frankie and Johnny tillsammans med Petunia the Gardener’s Daughter och Look Out, Broadway får väl närmast klassas som vaudeville. Beginner’s Luck, What Every Woman Lives For och Please Don’t Stop Loving Me är ganska typiska Elvisballader. Gospel representeras av Down By the Riverside/When the Saints Go Marching In.  Men jag har fastnat för den enda bluesballaden: Hard Luck.

Johnny Tyrone (Elvis) är en amerikansk skådespelare som gör en goodwill-turne i mellanöstern. I filmen som visas ser man hur Johnny slår ner ett gäng banditer och till sist golvar en leopard med ett karateslag. Detta får kung Toranshahs fiender, assasinerna, att kidnappa Johnny och de försöker tvinga honom att döda kungen. Johnny rymmer och träffar då vad han tror är en slavflicka som hjälper honom, men när hon får veta att man försökt få honom att döda kungen rider hon snabbt iväg; hon visar sig vara kungens dotter prinsessan Shalimar.

Johnny gömmer sig hos ett gycklarsällskap, som också visar sig vara småtjuvar, och så småningom blir han också förråd av en i sällskapet, Zacha. Hela sällskapet döms till döden men räddas av sällskapets dvärg, Baba. Johnny lurar sig in i kungens rum och förklarar för honom att det är hans bror, prins Dragna, som ligger bakom alltihop eftersom han vill bli kung själv. Med hjälp av trogna tjänare lyckas de lura Dragna att kungen är död och Dragna utropar sig till kung. Assassinernas ledare, Sinan, gör dock klart att det nu är han som styr riket.

Johnny och kungens män lyckas besegra assassinerna och kung Toranshah gör själv upp med sin bror Dragna över ett parti schack. Och som förväntat kan Johnny gifta sig med sin Shalimar och åka till Las Vegas på smekmånad. Tillsammans med kungen…

Jag måste erkänna det – detta är ingen särskilt bra film. Men hur är det då med musiken? Tja… Elvis är ju Elvis och så vitt jag kan bedöma gör han sitt bästa med de låtar han ska sjunga. Harem Holiday är helt okej, liksom Go East Young Man, Shake That Tambourine och Hey Little Girl. Och eftersom en ”Valentinotravesti” kräver ballader finns det några såna också: Desert Serenade, Mirage, Kismet och Golden Coins. Men den av balladerna där rösten verkligen kommer till sin rätt är So Close Yet So Far (From Paradise). Så den måste bli min länk idag.

Lonnie Beale (Elvis) är en rodeochampion som kommer till den lilla staden Zuni Wells där han upptäcker att hans vän – som lovat ordna jobb till honom mellan rodeosäsongerna – har gett sig iväg. Han får istället jobb som sångare på en klubb där han redan första kvällen råkar i slagsmål och får sparken. Vera har hört honom sjunga och erbjuder honom jobb på sin ranch, Circle-Z, som hästskötare. Ranchen visar sig vara ett hälsohem för skådespelerskor och modeller som behöver komma i form.

Pam arbetar också på ranchen, och hon berättar för Lonnie att hon egentligen kommit dit för att leta efter en skatt som en släkting till henne gömt i den närbelägna spökstaden Silverado. Men det finns fler som hört talas om denna skatt och Pam blir överfallen flera gånger av maskerade män. Lonnie lyckas alltid rädda henne.

Det hela kulminerar när Pam, Lonnie och rumskamraten Stanley under ett oväder söker skydd på det gamla hotellet i Silverado. Pam och Stanley råkar ut för ”spöken” när Lonnie inte är i närheten men till slut lyckas de oskadliggöra skurkarna. Stanley faller ner i källarvåningen, och när Lonnie och Pam lyckas ta sig ner till honom hittar de skatten. Och allt slutar förstår lyckligt, med Lonnie och Pam som nygifta kör iväg, med Stanley i en balja på släp; han trasslade in sig i dekorationerna…

Musikmässigt är detta en annorlunda film. Produktionsbolaget saknade pengar och var faktiskt på väg att gå i konkurs, så filmen fick göras så billigt som möjligt. Det innebar att det inte fanns ekonomi till att skriva ny musik och därför använde man sig av redan inspelade låtar, inte alls tänkta för filmen. Det i sin tur betyder att musikmässigt håller filmen lite högre klass än de flesta andra Elvisfilmerna. Jag listar dem helt enkelt utan kommentarer:

(It’s a) Long Lonely Highway, It Feels So Right, (Such an) Easy Question, Dirty, Dirty Feeling, I’m Yours, Night Rider, I Feel That I’ve Known You Forever, Slowly But Surely.

En scen i filmen är en parodi på alla västernfilmer, en slags Lucky Luke-variant, där Elvis spelar den mjölkdrickande (”leave the bottle”) Panhandle Kid. Riktigt roligt faktiskt. I denna scen spelas också den låt som under alla år varit en av mina absoluta favoriter – Put the Blame On Me. Alltså måste det bli den som länkas idag. Men det är mycket möjligt att några av de andra dyker upp när jag är färdig med filmerna och ska börja välja andra låtar 🙂

PS: Produktionsbolaget – Allied Artists – klarade sig. Tickle Me blev deras dittills största kassasuccé 🙂