moruggla

Johnny Tyrone (Elvis) är en amerikansk skådespelare som gör en goodwill-turne i mellanöstern. I filmen som visas ser man hur Johnny slår ner ett gäng banditer och till sist golvar en leopard med ett karateslag. Detta får kung Toranshahs fiender, assasinerna, att kidnappa Johnny och de försöker tvinga honom att döda kungen. Johnny rymmer och träffar då vad han tror är en slavflicka som hjälper honom, men när hon får veta att man försökt få honom att döda kungen rider hon snabbt iväg; hon visar sig vara kungens dotter prinsessan Shalimar.

Johnny gömmer sig hos ett gycklarsällskap, som också visar sig vara småtjuvar, och så småningom blir han också förråd av en i sällskapet, Zacha. Hela sällskapet döms till döden men räddas av sällskapets dvärg, Baba. Johnny lurar sig in i kungens rum och förklarar för honom att det är hans bror, prins Dragna, som ligger bakom alltihop eftersom han vill bli kung själv. Med hjälp av trogna tjänare lyckas de lura Dragna att kungen är död och Dragna utropar sig till kung. Assassinernas ledare, Sinan, gör dock klart att det nu är han som styr riket.

Johnny och kungens män lyckas besegra assassinerna och kung Toranshah gör själv upp med sin bror Dragna över ett parti schack. Och som förväntat kan Johnny gifta sig med sin Shalimar och åka till Las Vegas på smekmånad. Tillsammans med kungen…

Jag måste erkänna det – detta är ingen särskilt bra film. Men hur är det då med musiken? Tja… Elvis är ju Elvis och så vitt jag kan bedöma gör han sitt bästa med de låtar han ska sjunga. Harem Holiday är helt okej, liksom Go East Young Man, Shake That Tambourine och Hey Little Girl. Och eftersom en ”Valentinotravesti” kräver ballader finns det några såna också: Desert Serenade, Mirage, Kismet och Golden Coins. Men den av balladerna där rösten verkligen kommer till sin rätt är So Close Yet So Far (From Paradise). Så den måste bli min länk idag.