24 december. Julafton… En dag som förknippas med förväntan, god mat, nostalgi, Disney… och snö. Det sista har tyvärr inte infriats här i år, istället började regnet smattra mot rutorna framåt kvällningen. Tyvärr, det finns väl få saker som tar hål på julstämningen så effektivt som regn!
Men vädret kan man inte göra något åt – och tur är väl det – men allt det andra är ju ganska påverkbart. Och samtidigt traditionsbundet.
Sedan jag fick familj har jag velat skapa egna traditioner för julen. Framför allt firar vi alltid julen själva, bara vi tre. Släkt och vänner kan vi träffa de andra dagarna, men julafton är familjens.
Vi börjar alltid julaftonsmorgonen med risgrynsgröt till frukost. Varm gröt, med socker, kanel och smör. Och vi gör oss förstås ingen brådska på morgonen, vi är ju lediga och alltid går det någon kul film att titta på som höjer julkänslan… ;-). Dottern får sin ”strump-klapp” – oftast en DVD-film (i år Ice Age 4). Ägg, sill och lax tar vi till lunch. Med kokt potatis och vörtbröd med ost. Och så julmust och snaps, förstås. Och efter det Kalle Anka – och jag skall väl i ärlighetens namn säga att det jag som håller hårdast på att se det. Dottern är uppväxt med Disneyfilmer på VHS och DVD och tycker inte att det är någon stor grej, och sambon är måttligt intresserad. Men nu är det bara så att det ska jag se. Det är väl mitt nostalgiska julsinne som kräver det, förstås… 😉
Ja, och sen förbereder vi resten av maten; skinkan, köttbullarna, prinskorvarna, den rökta korven, syltan, leverpastejen, rödbetssalladen, osten… ja, allt som hör till. Vi HAR försökt att dra ner på det, men vi har olika favoriter alla tre och det är ju bara jul en gång om året…
Mätta och belåtna strötittar vi (=jag) på Karl-Bertil medan vi dukar undan och sedan är det julklappsdags. Sedan dottern lärde sig läsa är det hon som sköter julklappsutdelandet och det finns alltid något till var och en, om än inte mycket. Mest till dottern, förstås, dyrast också. (Men i år blev hon gladast för den hon inte fick – dvs, den jag ännu väntar på att få med posten).
Ja, sen är det faktiskt lite olika från år till år. Denna julen dukade jag fram en ostbricka att gå och plocka ur när suget satte in. Allt godis – tillverkat, köpt eller fått – står i burkar och skålar på hyllorna att plocka ur, liksom clementinerna. Fria aktiviteter alltså, lite beroende på vad julklapparna innehållit. Levande ljus strategiskt placerade, julmusik alternativt julfilm, vetskapen att man kan sova hur länge man vill på morgonen… allt detta bidrar till den känsla av lugn och frid som jag just nu njuter av. Lagom mätt, lagom glad, tacksam över att ha kunnat ge familjen ännu en fröjdefull jul – jag vet ju att det inte är alla förunnat.
Så – nu är alla luckorna i min adventskalender öppnade. Julefriden har infunnit sig. Nästan varje dag har jag lyckats hålla min föresats att göra något ”juligt” varje dag. Om det varit stressigt? Nej – jag tror jag sagt det förut, det är bara stressigt om det blir ett måste, om man inte tycker det är roligt att göra det längre. Och det finns ju positiv stress också! När man betänker vilken jobbig och körig höst/vinter jag haft på arbetet så har det faktiskt varit rena terapin.
Jag fortsätter säkert min blogg ett tag till, skriver ett inlägg då och då, men inte varje dag, bara när det känns roligt eller angeläget. Så till dess – från mig till dig – en riktigt
moruggla 