Det finns några låtar från början av karriären som Elvis sjöng även under senare år, t ex That’s All Right Mama, Blue Suede Shoes och den här, Trying To Get To You. Jag vet inte hur känd den är bland de som inte brukar lyssna på Elvis, men jag vet i  alla fall att de två första är mer kända…

Trying To Get To You skrevs av Rose Marie McCoy och Charles Singleton och spelades in första gången av Eagles (nej, inte de med Hotel California) 1954. Många har spelat in den efter det, några har lyckats. Till de sistnämnda hör inte Roy Orbisons version i mitt tycke, hans fans får ursäkta… Ricky Nelson, Mick Clarke och Johnny Carroll gör helt okej versioner. The Animals (ja, de med House of the Rising Sun) gör en helt egen version, och de lyckas tycker jag.

Dock väljer jag idag att illustrera Elvis’ tre olika årtionden istället för att jämföra med andra artister. 1955 släpptes den på singel med Elvis och blev en hit. Jag läser mig till att Elvis spelade piano när den spelades in, men det var inte bra nog så Sam Philips klippte bort pianot på mastern 🙂 .

NBC:s ’68 Comeback Special började med att Elvis och hans musiker sitter i boxningsring och spelar. Elvis sjunger gamla och nya hits och berättar mellan låtarna minnen från karriären. En av de gamla låtarna var Trying To Get To You, och jag tycker nog att den håller även här.
(I videon nedan ser man en man som sitter vid Elvis fötter och spelar tamburin. Detta är Lance LeGault som var Elvis stand-in eller hade biroller i flera filmer, bl a i Kissin’ Cousins där han illuderar Elvis när dennes båda rollfigurer syntes i samma scen.)

NBC gjorde också TV-specialen Elvis In Concert av två konserter från juni 1977. Bland det absolut sista Elvis gjorde alltså. Även på de konserterna sjunger han Trying To Get To You. Och vad folk än tycker om de sista åren – nog håller rösten fortfarande? (Det är usel kvalitet på videon, men ljudet är bra).  Men det är klart att det märks att det gått 22 år sedan han gjorde den första inspelningen 🙂

Loving Arms är en fin rockballad som jag första gången hörde med Elvis och jag tycker mycket om den. Ett par år senare köpte jag en skiva med en annan artist och fick höra hans version…

Den skrevs av Tom Jans och spelades först in med Kris Kristofferson och Rita Cooligde 1973. Några andra nämnvärda inspelningar jag har hittat är The Cats, Dixie Chicks, Etta James, Victor och Cherryl Wood, Kenny Rogers, Anne Murray, Livingston Taylor och Dobie Gray. Det finns fler, men jag nämner inte fler här.
Olivia Newton John har också gjort en version.  Och hon har några saker gemensamt med min ”jämförelseartist: Sång. Film/TV. Och Australien.

Många minns säkert TV-serien Mot alla vindar från 80-talet. Den manliga huvudrollen,  Jonathan Garret, spelades av Jon English. Då var han inte känd i Sverige men det visade sig att han också var rockmusiker och jag köpte en skiva med honom som jag spelade väldigt mycket. På den skivan – English History – finns bl a Loving Arms med. Hans version är verkligen hörvärd! Ja, hela skivan faktiskt. Den finns på Spotify, lyssna på den! (Jag rekommenderar t ex Hollywood Seven och Turn the Page.)  

(Lite kuriosa: Jon English föddes i London men när han var liten flyttade familjen till Australien. Det känns som att det var förutbestämt för hans far hette Sydney English… 😀 )

Elvis spelade in den 1974, och eftersom hans version var den första jag hörde är det den som är ”originalversionen” för mig. Men jag är faktiskt inte helt övertygad om att jag tycker han gör en bättre version än Jon English… 🙂 

Här har vi ännu en sån där sång som ”alla” har hört nån gång. Men de flesta tänker nog inte på Elvis i samband med den och har förmodligen aldrig hört hans version.

Den skrevs av Cole Porter 1956 och sjöngs i sin mest kända version av Bing Crosby och Grace Kelly (innan hon blev furstinna av Monaco) i filmen High Society (Sv. En skön historia). Sedan dess har många gjort sin version, eller rättare sagt sin insjungning av den, för några större variationer hittar jag egentligen inte. The Everly Brothers, Neil Diamond, Ricky Nelson och Dean Martin gör ”samma” låt allihop. Men det finns några artister jag ändå vill lyfta fram. BAO, t ex, där förstås Helen Sjöholm och Tommy Körberg sjunger duett. Richard Chamberlain, för att man inte hör honom sjunga så ofta (ja, det är han från dr Kildare, Shogun och Törnfåglarna)! Shelley Fabares gör sin version lite annorlunda, och hon är intressant i sammanhanget eftersom hon spelade mot Elvis i tre av hans filmer. Donny och Marie Osmond sjunger som… ja, som Donny och Marie Osmond.

Sen har vi den enda riktigt annorlunda versionen, nämligen med George Harrison. Den är riktigt bra, kanske mest för att den sticker ut och jag har lyssnat på ganska många balladversioner vid det här laget…

Dock väljer jag att göra jämförelsen idag med Elton John och Kiki Dee, mest för att Elton och Elvis inte har så många låtar gemensamt. Och jag gillar Elton Johns sångröst.

Elvis spelade in den för sitt soundtrack-album till filmen Loving You, som bonusspår. Varför han valde den vet jag inte, kanske han helt enkelt tyckte om den, eller kanske hans mamma gillade den, jag har ingen aning. Jag tror inte denna ballad var vad man förväntade sig av en rock’n’roll-artist på den tiden, men det är klart, dansställena har väl alltid haft en långsam ”tryckare” som sista låt för kvällen 🙂

Att skriva en låttext om platser man aldrig varit på är kanske lite ovanligt, men samtidigt förstår man att låtens ”jag” känner en samhörighet med dessa platser genom t ex musiken. Att det är en ”blues-country-rock”-låt gör att jag gärna lyssnar på den.

Hoyt Axton skrev och spelade in den 1971. Därefter har ett antal kända och okända (för mig alltså) artister sjungit den. Vi har t ex Waylon Jennings, Ike och Tina Turner, Three Dog Night och Jerry Ray Williams. Ingen av dessa sticker ut särskilt mycket, men en version jag hittade medan jag lyssnade igenom Spotify är Mariotti Brothers; deras version gillar jag pga trummorna 🙂 I övrigt sjunger de flesta den som originalet och det blir lite tråkigt i längden.

Jag googlar fram att det finns en dansk version (Jeg har aldrig været i Spanien med Peter Belli) och en svensk (Om du alltid har rest ensam med Göran Zetterlunds orkester). Ingen av dessa hittar jag på vare sig Spotify eller Youtube, tyvärr. Någon som vet om det stämmer?

Cher spelade också in den 1972, och hennes version är en av de bästa av de jag lyssnat på. Eftersom jag inte är ett stort fan av Cher hade jag aldrig hört den här med henne förut.

Samma år sjöng Elvis den live på Madison Square Garden. Enligt wikipedia fanns bl a George Harrison i publiken på en av föreställningarna och det är ju lite roligt eftersom en textrad lyder: ”I’ve never been  to England, but I kinda’ like the Beatles” 🙂

Texten i övrigt måste ha varit svår, många av artisterna sjunger olika texter. T ex: ”I headed to Las Vegas, only made it out to Needles” blev i en version ”only made it out to Phoenix”. Och raden ”can you feel it, it’s gotta be real, it feels so good” får Waylon Jenning till ”can’t you feel it, you must believe it, feels so good”.
Sen är det en annan sak att Hoyt Axton ursprungligen skrev ”In Oclahoma, born in i coma” och blev tvungen att ändra det till ”In Oclahoma, not Arizona” pga att det sågs som olämpligt. (Vilket bl a Elvis ändrar till ”In Oclahoma or Arizona”) 🙂

Kommer ni ihåg den här sommarplågan för 45 år sedan? Var man med på den tiden så hörde man den. Hos mig sitter texten som berget, trots att jag egentligen inte gillar den. Det var en enorm hit för Billy Swan, den enda riktigt stora han haft; åtminstone som han själv sjunger.

Enligt Swan skrev han den på 20 minuter, i sitt musikrum hemma i familjens tvåa – en ombyggd garderob. Låten spelade han in på ett album med samma namn, och när första singeln skulle ges ut blev det en del diskussioner mellan producenten och skivbolaget om vilken låt de skulle välja. En s k expert på tidens trender i musikvärlden kallades in sa denna att ”det finns ingen hit alls på den här skivan”. Jag vet inte om han fick behålla jobbet efter det.

Några tappra artister har gjort covers på den, men de är svåra att hitta på Spotify. Några jag hittat på Youtube är Shakin’ Stevens, Loretta Lynn, Jerry Lee Lewis och en aldrig utgiven inspelning med Ringo Starr. På Spotify hittar jag däremot nästan bara artister jag inte känner till, som Part Time, Aaron Tippin och Neil Wilde Way, men också DJ Ötzi med Bellamy Brothers. Alla dessa gör helt okej versioner.

Elvis hade den med på albumet Today 1975. Han gör som alltid sin egen version, med t ex ett annat slut än originalet. Billy Swan bodde i Memphis ett par månader på 60-talet, inneboende hos Elvis’ morbror Travis Smith, och kom på det viset att träffa Elvis några gånger om än i periferin. Jag läste nånstans för länge sen att Billy Swan blev så till sig i trasorna när Elvis spelade in I Can Help att han bad att få strumporna Elvis hade på sig vid inspelningen. Dessa skulle han sedan ha satt inom glas och ram. Det är ju en kul anekdot, men jag går inte i god för sanningshalten i den 🙂

Det här är ännu en sån där låt som ”alla” har hört med någon. Men de flesta har nog inte hört den med Elvis. Jag har i alla fall aldrig hört den med Elvis utom på skiva. Peggy Lee har spelats desto oftare genom åren.

Hon var dock inte först. Fever skrevs av Eddie Cooley och Otis Blackwell (som pga ett kontrakt valde att skriva under pseudonymen John Davenport). Otis skrev många hits, t ex Great Balls of Fire och All Shook Up. Fever spelades först in med Little Willie John (i Sverige förmodligen mest känd som titel på en Peter LeMarc-låt 😉 ) 1956. Peggy Lee gjorde den känd för den breda publiken ett par år senare; hon skrev också om texten en del. Och Peggy’s textversion är den som många andra valt att sjunga: Madonna, Beyoncé, Boney M, Suzi Quatro, Alexander Rybak med D’Dorian, Ray Charles med Natalie Cole och inte minst Link Wray.

Sen finns det förstås parodier, och jag vill ju inte undanhålla er dessa två: På danska med Preben Kristensten: Birger. Och på svenska med Babben Larsson: Fibrer.

1960 var den med på albumet Elvis Is Back. Jag gillar Elvis studioinspelning – han gör den i ett lite långsammare tempo än Peggy Lee – men han har också gjort den live, och jag väljer ett Youtubeklipp från 1973. Bildkvalitén är inte den bästa men lyssna på publikens reaktioner! 😀

Det här är  en sån där låt som ”alla” har hört nån gång med någon artist. Men den som trodde att Fats Domino var först med den har fel. Den  spelades in flera gånger redan 1940, bl a av Sammy Kaye Orchestra (sång Tommy Ryan) Gene Krupa och Mary Small (de två sistnämna finns inte på Spotify). 1941 var den med i filmen The Singing Hill där den sjöngs av Gene Autry. Den största framgången med Blueberry Hill 1940 hade dock Glenn Miller (instr.).

1949 spelades den in med Louis Armstrong, och därefter i urval: Duane Eddy (instr.), Conway Twitty, Cliff Richard, The Everly Brothers, The Beach Boys och Brenda Lee. Vår egen svenska rockdrottning Rock-Olga har spelat in den, liksom en hel del av våra dansband men dem tänker jag inte ta upp här.

Däremot finns det två inspelningar som kan vara roliga att nämna; en svensk version skrev och spelades in av Harpo: På en blåbärsås. Och så finns det ett Youtube-klipp som blev viralt för några år sedan, runt 2010, med Vladimir Putin, ivrigt påhejad av bl a Golde Hawn och Kurt Russel (som jag nämner därför att han har spelat Elvis på film 🙂 ). Youtube-länken får man se på egen risk…

1956 blev Blueberry Hill en stor hit med Antoine ”Fats” Domino, den numera väl mest kända versionen. Och då passar jag på att nämna en liten skillnad i texten. Alla versioner jag lyssnat på börjar ”I found my thrill on blueberry hill”. Utom Fats Domino’s. Den börjar ”I found my freedom”, åtminstone på vissa inspelningar. Jag vet att jag nånstans har hört eller läst varför han ändrade texten, jag vill minnas att det ansågs för ”vågat” att sjunga ”I found my thrill” men jag hittar ingenting om det när jag söker idag. Är det någon som vet?

Det kan i alla fall inte ha berott på att det var i 50-talets Amerika, för redan året efter, 1957, sjöng Elvis sin version och han sjunger klart och tydligt ”thrill”. Men han frågade nog inte om han fick. 🙂

Nu tycker jag det är dags för en gospel igen. (We’ll Understand It Better) By And By skrevs av metodistpastorn Charles A. Tindley för runt 100 år sedan; jag hittar inte årtalet men han dog 1933 så det måste ju ha varit innan dess.

Det är en populär låt märker jag, men tyvärr känner jag inte igen namnen på så många av artisterna. så jag får länka några av de jag tycker gör den bäst: Guy Penrod, The McClanahans (de ska jag lyssna mer på) och Frances Bailey t ex. Och för att illustrera åldern på sången länkar jag också Kentucky Mountains Choristers från 1929 och den första kända inspelningen med Frank och James McCravy från 1925 som finns på Youtube.

Den svenska versionen har nog de allra flesta hört nån gång, om inte annat så på allsång eller kräftskiva; den heter Ovan där. Den är känd med Jan Sparring och Artur Eriksson, men har också spelats in med t ex Jailbird Singers, Black Ingvars och Christer Sjögren. Och så gillar jag Rolandz version – det blir den jag gör jämförelsen med för hade jag skrivit Jan Sparring hade det varit för lätt att räkna ut vilken låt det är 🙂

Elvis fick tre grammy under sin karriär. Alla tre för sina andliga sånger. Jag har sagt förr att jag tycker att de tillhör hans bästa låtar eftersom han sjunger med mer känsla i den musiken. By And By är inget undantag. Man kan inte låta bli att stampa takten.

För skojs skull länkar jag också den skånska version jag hittat, med DJ Maffe: Ovanlär. En liknande text finns med Bröderna Djup, fast på ”väschötska” 😀

Idag gör jag åter ett undantag från min princip att inte lägga ut en Elvislåt som folk redan kan. Dels för att detta är en av hans bästa låtar någonsin, men också för att när jag började söka efter covers blev förvånad över hur många som gjorts.

Mac Davis hade skrivit några låtar åt Elvis tidigare och när de ringde och frågade om han hade något nytt hade han precis skrivit In the Ghetto (the Vicious Circle). Det blev en av Elvis största hits någonsin, trots att han var tveksam till att spela in den; överste Parker hade nämligen inpräntat i honom att aldrig sjunga låtar med ett budskap för det skulle uppfattas politiskt och då skulle den ena eller andra sidan bli förbaskad. Som tur var gillade Elvis låten. 🙂

Men jag trodde inte att jag skulle hitta så många covers på den som jag gjort. En hel drös – de flesta inte kända för mig –  redan samma år som Elvis spelade in den, t ex Dolly Parton. Mac Davis själv väntade till året efter, liksom Bobbie Gentry. Därefter – okronologiskt – har vi artister som Nana Mouskouri, Paul Young (i storbandsversion), Nick Cave (i sin egen version), the Cranberries och David Nail (aldrig hört honom tror jag, men han är bra!).

En svensk översättning har den också fått, av Stefan Rüdén (han med Sofia dansar go-go): I en storstad (men nej, den är inte jättebra). Däremot gör Galenskaparna & After Shave en lite rolig parodi, Bingolotto. (Jag vet att också danska Linie 3 har gjort en egen text till den, men deras version hittar jag inte längre på Youtube tyvärr.) Som en liten bonus lägger jag däremot ut en annan länk från Youtube – Lisa Marie Presley sjunger duett med sin far…

Men jag har också hittat en liveversion med Natalie Merchant och Tracy Chapman, mycket bra version!  Och eftersom det snart är Internationella kvinnodagen jämför jag idag Elvis med två kvinnliga artister. 🙂