Idag är det den 17 mars, Irlands nationaldag. S:t Patrick’s Day. Jag har varit på puben och druckit en Guinness för att fira dagen men dagen kräver även lite musik, och jag har fått förslaget att välja Danny Boy för att uppmärksamma denna dag.
Texten är visserligen skriven av en engelsman, Frederick Weatherly, med ursprungligen en helt annan melodi. Men hans svägerska – bosatt i USA men med irländska rötter – tipsade honom om den vackra irländska melodin Derry Air (eller Londonderry Air som den numera kallas) och han skrev genast om texten så att den skulle passa in i melodin.
Den första skivinspelningen gjordes 1915 med Ernestine Schumann-Heink. 1918 skrevs en alternativ titel – Eily Dear – och på noterna fanns förordet att detta var versionen för manliga sångare; Danny Boy skulle enbart sjungas av kvinnliga artister. Man vet dock inte om detta var Weatherleys mening med den och det har ju hur som helst glömts bort. Jag hittar dock en version på Spotify med Rouel Beukes.
Många är de artister – manliga och kvinnliga – som spelat in den. Celtic Women, Jim Reeves, Tom Jones, Johnny Cash, Harry Belafonte, Roger Whittaker, Bing Crosby. Roy Orbison har gjort en annorlunda version – jag vet inte om början är den ursprungliga melodin eller om Orbison själv har satt musik till den, men den är hur som helst inte dålig. Och så Rock-Olga, tja… lyssna själv 🙂
Men ingen S:t Patrick’s Day utan the Pogues, eller åtminstone Shane McGowan. Han gör en underbar version av Danny Boy med sin karaktäristiska sångröst. För mig är hans låtar synonymt med S:t Patrick’s Day.
Elvis gjorde sin version sent i karriären, 1976, och den är väl värd att lyssna på. Han lägger lika mycket känsla i den som han gör i sina religiösa sånger, och använder verkligen hela omfånget i sin röst. Vackert! 🙂
moruggla 