Nu när man fått höra både Claes-Göran Hederström och Towa Carson i kvällens melodifestival så väljer jag en riktigt Elvis-klassiker. En av en handfall Elvislåtar som faktiskt då och då spelas i radio.

Jag tror aldrig jag hört Burning Love med någon annan artist. Jo, i hyllningsprogram eller Så ska det låta eller nåt sånt, men det räknas inte för mig. Men det finns faktiskt några stycken. Låten skrevs av Dennis Linde och spelades första gången  in 1971 av Arthur Alexander. Är det någon som har hört hans version?
Alla covers därefter har troligen haft Elvis version som förebild. Travis Tritt, Small Town Pimps, Batmobile, The Fastback, Kickin Valentina, The Carburetors, The Hot Rod Gang, Doctor & The Medics, och Willie & The Poor Boys (ett band som kom till ett decennium efter att Creedence Clearwater Revival sjöng om dem 🙂 ) gör bra versioner, men inte direkt ”egna”. Lite kul är det att höra Woody Harrelson sjunga, men inte heller han gör något kul av låten. Mother’s Finest är lite annorlunda, men låter lite för mycket som Ike och Tina för min smak. Amanda Lear skulle väl inte kunna göra den på något annat sätt än hon gör, och nej, det är inte jättebra…

Nej, mina två absoluta favoritversioner är – igen – The Residents – hela deras album The King And Eye är väl värt att lyssna på.
Och så en härlig akustisk version med Into The Ark. Såna guldkorn vill jag hitta fler av!

P.J. Proby –  eller James Marcus Smith – är en sångare, låtskrivare och skådespelare från USA som slog igenom i England på 60-talet och sedan återvände till USA och har där fått spela både Elvis och Roy Orbison i olika scenmusikaler. Han kände Elvis personligen (Elvis var tillsammans med Probys halvsyster ett tag), han har uppträtt med Beatles och The New Yardbirds (senare kända som Led Zeppelin), och han var den första som sjöng Delilah, senare mer känd med Tom Jones.  Jag tror inte han har varit så känd i Sverige, men bara för att han spelat Elvis på scen låter jag honom vara gästartist idag. Möjligen kommer hans version av Burning Love från musikalen Elvis – the musical, det framgår inte, och där kanske han kunde likna Elvis till utseendet men rösten klarar han ju inte…

I den utmärkta dokumentären Elvis – the searcher berättar Priscilla att Elvis egentligen inte ville sjunga Burning Love, bland annat hade han problem med att komma ihåg texten (som synes i videon nedan), men alla omkring honom tyckte att han måste göra den för han behövde en ny hit. Och det fick han verkligen. Den blev hans tjugonde #1 hit i USA* – dock inte på Billboard top 100 (där låg Chuck Berry’s My Ding-A-Ling i vägen), men också hans sista stora rock’n’roll-hit.
På studioinspelningen spelar upphovsmannen Dennis Linde själv gitarrintrot och riffen; han dubbade över James Burtons gitarrspel, som är den som spelar i livevideon.

*Jag hörde på radion i veckan att Justin Bieber av alla människor har slagit Elvis rekord som yngsta artist att ha haft sju stycken #1 på Billboardlistan. Elvis var 26 år när han fick sin sjunde etta, och Bieber hade några dagar kvar till sin 26-årsdag när han fick sin. Men om han kan få tretton ettor till återstår att se! 😀

Det här är en av rock’n’roll-genrens allra mest kända låtar tror jag, och det är också en av de mest inspelade och översatta låtarna.

Att den skrevs av Chuck Berry känner de flesta säkert till; texten lär vara mer eller mindre självbiografisk. Men Berry ändrade lite i texten, bl a från ”colored boy” till ”country boy”, för att den skulle kunna spelas i radio, det var ju så på 50-talet. Gitarriffet i början, däremot, skrevs inte av ”chucken”; det ”lånade” han i princip oändrat från Louis Jordans Ain’t That Just Like A Woman. 🙂 Stavningen på Goode kom från gatan Berry växte upp på – Goode Avenue i S:t Louis.
Tidningen The Guardian skrev att Johnny B. Goode förmodligen var den första sång som nånsin skrivits som handlar om hur mycket pengar en musiker kan tjäna… 😀

Att lista alla inspelade versioner som finns skulle vara en omöjlighet, och jag tror inte det finns en helt komplett lista ens hos secondhandsongs.com. Men några stycken kan jag redovisa.
Cliff Richard, Judas Priest, Jimi Hendrix, Elton John, The Beatles, Buck Owens, Bill Haley and his Comets och Jerry Lee Lewis är några som gjort en cover av Johnny B. Goode. Mer oväntade artister som spelat in den är kanske The Beach Boys, John Denver, Conway Twitty, REO Speedwagon och Sex Pistols. Och till viss del kanske även Twisted Sister och The Scorpions överraskar lite.  Och så måste jag ju ha med det danska bandet Sir Henry & His Butlers där Tommy Seebach var med i sin ungdom. 😀
Lite reggaetakter finns det i Peter Tosh‘s version och även Ska-musiken finns representerad med The Toasters i Johnny Go Ska. Surfpopen (som ju borde varit med Beach Boys egentligen) finns också med, i Draggin’ Wagon med The Surfer Girls.
Och så självklart, från filmen Back To the Future – Marty McFly! 😉

Shu-Bi-Dua kallar sin version för Lulu Rocken Går. Johnny Madsen gör en mer rak översättning i Johnny Vær Go’. Båda dessa versioner förstås på danska. Även på norska finns (minst) två versioner, Kåre Virud sjunger Ola e´god och Mimix, Trond Erics och Rune Rudberg gör Magne Johan. Fler språk har jag inte letat efter för det är så många, men svenska kan jag ju inte hoppa över; Jan-E Ä Bra från TV-serien Pistvakt med Lennart Jähkel, Jacob Nordenson och Tomas Norström m fl.

Den andra svenska versionen jag hittat är då med dagens gästartist, Kal P Dal. Carl Göran Ljunggren, som han egentligen hette, var född i Arlöv 1949 och var en av Sveriges mest populära liveartister under några år på -70 och -80-talet. Han tog kända rocklåtar och satte svensk, eller snarare skånsk, prägel på dem. Blåa Sko’ är kanske den mest kända av hans låtar, en direkt översättning av Blue Suede Shoes som jag kommer att återkomma till framöver i ett inlägg.
Han släppte fem album varav de två första hette Till Mossan (”till mamma” på svenska) och Gräd Ente Fassan (”gråt inte pappa”). Det är på det andra albumet hans översättning av Johnny B. Goode finns med, då med titeln John Silver.
Tyvärr fick han inte njuta av sina framgångar så länge. 1985 dog han av en hjärnblödning till följd av ett brustet aneurysm, 35 år gammal… 😦 Hans band, som nu kallar sig Pedalens Pågar, spelar oförtrutet vidare och hans liv och karriär har blivit musikal på senare år 🙂
Tyvärr finns han inte live med John Silver på Youtube, så videon nedan visar bara skivomslaget.

Elvis väntade till 70-talet innan han tog upp Johnny B. Goode på sin repertoar och den blev kvar där. Återigen vänder jag mig dock till 1973, och Aloha From Hawaii-showen där jag tycker han var som bäst under sin ”tredje karriär” som jag kallar hans 70-tal, där den första karriären var 50-talets rock’n’roll och den andra filmernas 60-tal.
Det gör ju inte heller ont att han såg förbaskat bra ut i början av 70-talet… 😀

Long Tall Sally kan inte kallas för en okänd låt, men jag tror inte den är så känd med Elvis idag; svenskspråkiga Wikipedia nämner inte ens att han spelat in den…

Låten skrev av Robert ”Bumps” Blackwell, Enotris Johnson och Richard Penniman; den senare mer känd som Little Richard och E Johnson var hans adoptivfar och var troligen inte alls med och skrev Long Tall Sally utan fick sitt namn med av välvilja 🙂

Little Richard spelade förstås själv in den här låten och strax efter gjorde Pat Boone och Marty Robbins varsin cover; alla tre spelades in i mars 1956. Genom åren har den spelats in av flera artister och grupper; Jerry Lee Lewis, Wanda Jackson, The Beatles (det var deras sista låt på en konsert någonsin, de hade då haft den med på repertoaren sedan 1957 🙂 ), The Kinks, Carl Perkins, Gene Vincent, Fleetwood Mac, Scorpions och Twisted Sister har alla gjort covers på Long Tall Sally. Jag vill också nämna Walter Trout, The Fabulous Hubcaps, Ragtag Birds och Barbara Greene (lyssna på killen i bakgrunden!).
De lite mer ”egna” versionerna står Cactus, Molly Hatchet, Thundermug och inte minst T-Party för.

Den finns på finska – Rehtorin Luiseva Salli med Johnny , på portugisiska – Bata Baby med Wilson Miranda, i två versioner på franska – Oncle John med Les Vautors samt Sally med Johnny Hallyday, och likaså i två versioner på danska – Lang Tids Ventetid med Bamses Venner, och Lange Lone med Rock Nalle & Zig Zag Band (länk till Youtube) … 😀

Eddie Cochran var ännu en av dessa amerikanska artister som dog mycket unga; 21 år gammal dog han i en bilolycka med en taxi i Bath i England; ett däck explorerade, chauffören förlorade kontrollen över bilen och krockade med en lyktstolpe. Cochran ville skydda sin fästmö och kastades ur bilen när dörren flög upp. Fästmön och Gene Vincent, som också var med i bilen, överlevde.
Trots sitt korta liv hade han några stora hits som Summertime Blues, Twenty Flight Rock och C’mon Everybody. Han gör en både bra och kul cover på Long Tall Sally – lyssna på hans röst i andra versen t ex. 🙂

Elvis var också snabb med att spela in Long Tall Sally, även han 1956 (dock inte förrän på hösten 🙂 ). Han gör den väl inte på något särskilt sätt, men det är ju en låt som passade hans stil då, hans band gör också att det ”låter Elvis” om den, och det är roligt att det finns en filminspelning från just 1956, på en spelning i hans födelsestad Tupelo i Mississippi. Här får man alltså se honom ”in action” och idag kan man ju fråga sig vad det var som fick ungdomarna att skrika hysteriskt och deras föräldrar att lika hysteriskt  förbjuda sina barn att se honom.
Jag menar, han dansar ju bara … 😀

Regn har många kanske fått nog av nu, i alla fall i de södra delarna av landet, men det för onekligen tankarna till sånger som handlar om just regn. Och ett tidigt morgonregn kan man stå ut med, bara det har slutat tills man ska gå ut… 🙂

Early Morning Rain skrevs av kanadensaren Gordon Lightfoot 1964. Historien bakom sången är att Lightfoot, som i början av 60-talet bodde i Los Angeles, drabbades av hemlängtan ibland, och då brukade han åka till flygplatsen på regniga dagar och se planen landa och lyfta. Och så blev det en sång av det. 😉

Det finns ett hundratal  versioner enligt secondhandsongs.com. Alla dessa finns inte på Spotify så jag väljer ut några stycken:
Eva Cassidy, Paul Weller, Bobby Bare, Tim O´Brien med Darrel Scott, Jerry Lee Lewis, Ray Clark, The Kingston Trio, The Fureys och Ian & Sylvia gör alla relativt originaltrogna covers. The Grateful Dead verkar fokusera mer på stämsången än på att följa melodin, men det gör ändå deras version lite intressant på något sätt. Och Neil Young låter som om han spelade in sin version nån gång på 20-talet. 1920-talet då, alltså. 😀
Av någon anledning finns inte Bob Dylans version på Spotify så det får bli en länk till Youtube för den vill jag inte undanhålla mina läsare 😀

Det finns inte så många översättningar konstigt nog, men ändå två olika versioner på franska – Dans la brume du matin med Joe Dassin och Chaque matin il se lève med Eddy Mitchell. Aamöuissen sateeseen heter den på finska med Rauli Badding Somerjoki och på Tjeckiska har den fått namnet Z Nebe Padá Ranní Dést med Pavel Bobek.

Totta Näslund hör man inte så ofta numera tyvärr. Han var känd bl a från Nationalteatern på sin tid och därefter med Tottas Bluesband, och den sista skivan han gjorde var en tolkning av Bob Dylan-låtar; han var strax före sin död på turné i Hibbing, Minnesota, där Bob Dylan bodde från 7 års ålder. (Jag har haft honom med i bloggen tidigare med en sådan Dylantolkning; Men bara om min älskade väntar som i orginal heter Tomorrow Is A Long Time, en Dylan-låt som också Elvis spelade in).

Elvis Now var Elvis‘ sextonde studioalbum. Eftersom början av 70-talet var min favorit-Elvis-period så har jag plockat låtar från den tidigare. Early Morning Rain gör Elvis i countrystil och han gör en mycket bra tolkning tycker jag. Även live som i videon nedan. 🙂

Och så hoppas jag att vädergudarna nu har blidkats lite med detta inlägg och att vi får lite ”torrevär” (för den som inte förstår skånska: torrväder) snart… 😀

.

I mitt förra inlägg hade jag Don Gibson som gästartist och jag lovade återkomma den här gången med dennes troligen mest kända låt. Och det är väl just I Can’t Stop Loving You. Det kanske många visste men jag hade ingen aning… Men när det nu är så det är så är ju dagens gästartist också ganska given… 😉

Don Gibson satt en junidag 1957 och bestämde sig för att skriva en kärleksballad, han skrev ner några fraser på ett papper, läste igenom och såg orden ”I can’t stop loving you”. Han tyckte det lät som en bra sångtitel, och så skrev han den här sången… Sen var det bara att hiva in royalties – när han dog 2003 hade över 700 olika artister spelat in låten!

Bland dessa 700 har vi bl a Bryan Adams, Roy Orbison, Van Morrison med The Chieftains, Jim Reeves, Frank Sinatra med Count Basies orkester, Conway Twitty,  Engelbert Humperdinck, Anne Murray, Paul Anka, Andy Williams, Johnny Tillotson, Bobby Goldsboro, Jerry Lee Lewis, Willie Nelson (här med Ray Charles), Roger Whittaker, Tom Jones, Gene Pitney och Ike & Tina Turner… och några för mig mindre kända; Derek Ryan, Madeleine Peyroux, Freddy Fender, Kitty Wells, The Firebirds och Jerry Fuller.

Och ja, det finns en svensk version också, Jag ger dig kärleken, här med Tommys. Och en fransk också, C’était plus fort que tout, här med ingen mindre än Sacha Distel. Okej då, den finns på norska också: Je åt op rånan min med Vazelina Billophøggers… 😀

Och sist men inte minst förstås, Ray Charles, med den väl i särklass mest kända versionen.
Ray Charles var en stor artist, det ska inte förnekas, men han hade inget lätt liv. Redan vid 7 års ålder blev han blind, innan dess såg han sin lillebror drunkna i moderns tvättbalja… Båda hans föräldrar var döda innan han fyllt 18. Som tur var fick han i en döv- och blindskola möjighet att lära sig spela flera instrument och kunde satsa på musiken. Den traumatiska barn- och ungdomen fick honom dock att börja missbruka bl a marijuana och heroin.
Han fick 12 barn med 10 olika kvinnor – vid en familjelunch år 2002 fick 10 av barnen varsin check på en miljon dollar; två av barnen kunde inte komma… 😀
2004 dog Ray Charles av leversvikt och han lämnade efter sig en ganska diger musikskatt…

Ray Charles var inget Elvis-fan, det har jag nämnt tidigare, och det behövde han ju inte heller vara; däremot håller jag inte med Billy Joel när han sa att Ray Charles var viktigare än Elvis Presley 😀
Elvis tog med I Can’t Stop Loving You på ”spellistan” till Las Vegas-showerna från 1969 och fortsatte ha den med genom åren. Därför blir det så att jag länkar till Spotify från 1969 (lyssna på damen i publiken på slutet!) och till Youtube nedan från 1973, Aloha From Hawaii-showen där Elvis gör den så bra… 😀

När man tänker på Elvis i början av hans karriär så tänker man oftast rock’n’roll, men han gjorde också en hel del ballader; jag har haft ett par sådana med tidigare.

Den mollstämda bluescountryballaden How’s The World Treating You är skriven av Chet Atkins och Boudleaux Bryant och spelades först in av The Beaver Valley Sweethearts 1953. (Länken med Atkins är instrumental, och den med Sweethearts är från Youtube). De största countryartisterna har lämnat den därhän tydligen; Jim Reeves är väl den mest kända. Men det finns en hel del andra som spelat in en cover, kända och okända.

Alison Krauss & James Taylor gör en vacker duett, liksom Joey + Rory, John McNicholl och Louise Morrissey, Daniel T. Coates och Marilyn Barcley samt Ian Simpson och Jane Germain. O’Brien Family Band, Hicksville Bombers, Country Cattin’ och framför allt The Louvin Brothers gör också bra versioner.
Daniel Agee, Eddy Arnold, Jim Reeves, Conny Lee, Sonny James, John Burns, Rosemary Clooney, Don Gilkinson, Billy Grammer och Rab Noakes kan jag ju också nämna, men mina favoriter är Chris Isaak, Mandy Barnett och Sarah Vaughan, tror jag 🙂

Don Gibson har kanske inte så många hört talas om idag; jag återupptäckte honom när jag såg det avsnitt av Jills veranda där Jerry Williams sjöng Sea of Heartbreak. Men Gibson har skrivit flera kända låtar som kanske mest är kända med andra artister, t ex Oh Lonesome Me. (Och en ännu mer känd låt, men den sparar jag till nästa inlägg 🙂 )

Elvis hade den med på sitt andra studioalbum, Elvis. På How’s the World Treating You spelar han själv piano och i övrigt hör vi – som vanligt – Scotty Moore, Bill Black, D.J. Fontana och the Jordanaires.
1956 var för övrigt Elvis dittills bästa år med flera TV-framträdanden, turnéer (bl a med Buddy Holly som förband), filminspelning m m. Han dejtade skådespelerskan Natalie Wood och köpte ett hus till sina föräldrar (inte Graceland, ett annat hus). Ett par år senare gjorde han militärtjänst och när han kom tillbaka hem hade mycket förändrats, så man kan nog säga att 1956 och 1957 var hans absoluta karriärtopp; det blev aldrig riktigt detsamma efter det. (Därmed inte sagt att jag tycker det blev sämre) 😀

Doc Pomus och Mort Shuman skrev många hits tillsammans, en hel del av dem skrevs till Elvis. När det gäller just Suspicion verkar många tro att Elvis version var en cover, men så var det inte…

Det finns inte så väldigt många covers på låten, men några kan jag redovisa:
Ronnie McDowell, Robert Gordon och Mike Preston gör alla sina versioner originaltroget. Bobby G. Rice försöker göra country av den. Vivian Stanshall gör en lite annorlunda cover med ett talat parti; den är riktigt rolig. Och jag måste bara ha med Claes-Göran Hederström, lyssna på hans refräng… 😀

Sen kan jag ju nämna att på italienska heter den Sospetto – här med Little Tony, på spanska Sospecha – här med Los Seven Days, på franska Obsession – här med Les Chats Sauvages, och på holländska Je Glimlach – här med Guy Neve.

Terry Stafford spelade in den 1964 och fick en hit med den. Många tror alltså att detta är originalet; Phil Spector påstod t o m att det var han som skrivit den till Stafford men att han aldrig fått något erkännande några pengar för det. (Fast i samma andetag sa han att han producerat skivor med Elvis, vilket inte heller var sant… 🙂 ). Hur som helst var alltså Staffords inspelning en cover på en Elvislåt, vilket inte hindrade den från att klättra på listorna; i april 1964 kom den sexa på Billboard Hot 100, efter fem låtar med Beatles – veckan efter tog den sig in mellan Beatleslåtarna och kom trea 🙂

Hur kan det då komma sig att man tror att Elvis version var en cover? Jo, 1962 var den med på albumet Pot Luck With Elvis, ett album med många okända och bortglömda låtar på; undantaget möjligen Kiss Me Quick. När Terry Staffords inspelning började klättra på listorna 1964 gavs den ut på singel med just Kiss Me Quick som B-sida. Men för Elvis del var det B-sidan som blev en hit, så när singeln gavs ut i Europa så vände man på den 🙂 Och nog kan man höra att Stafford försöker låta som Elvis när han sjunger den?