I morgon är det Kristi Himmelsfärdsdag och då passar det väl bra med en sång om en fågel 🙂 . Dessutom handlar texten – i alla fall delvis – om att våren kommer efter vintern och det väl de flesta hålla med om att de vill. (Personligen hade jag dock önskat att vi hade haft vinter innan våren kom men det blir inte alltid som man vill när det gäller vädret 🙂 ).
Jag trodde inte jag skulle hitta några versioner av den här sången men jag hade fel – det finns många, och på flera språk dessutom.
Snowbird är skriven av Gene MacLellan och har sjungits av bl a hans dotter Catherine MacLellan. Nu tänker jag inte rabbla upp alla jag hittar på Spotify men några nämnvärda: Billie Jo Spears, Lynn Anderson, Perry Como är några kända namn, därmed inte sagt att de är bäst 😉 . Några versioner jag gillar skarpt är annars Dana Winner och Rusty Nugget, den sista i något snabbare takt än de andra.
Sen har vi de olika språken. Bill Kaiwa börjar på engelska men går över till hawaiianska i slutet. På danska heter den Sangfugl och sjungs av Birthe Kjær. Och på svenska sjungs Pröva dina vingar av Anna-Lena Löfgren. En tysk version finns också, Wie Die Schwalben med Tom Astor.
Snowbird blev populär med Anne Murray 1969, och även om jag själv inte kan påminna mig att jag hört hennes version så sjöng hon den bland annat i mupparna, och hennes version har också förekommit iFamily Guy, och det klippet måste jag ju länka till, varför förstår man när man ser det… 🙂
Elvis tog den med på sitt album Country (I’m 10.000 Years Old) och den skivan har en liten udda egenskap: i pausen mellan låtarna spelas en snutt av låten I Was Born About Ten Thousand Years Ago. Det är därför slutet på Snowbird inte verkar passa in i resten av låten.. 🙂
Kärt barn har många namn, liksom den här låten. Känd under namnen Release Me, Please Release Me, Release Me (And Let Me Love Again). I Elvis version heter den bara Release Me så det blir det namnet jag använder för att inte krångla till det.
Kanske är det många som tror att Humperdinck var först ut, eller t o m skrev den? Helt fel. Fast den har lika många upphovsmän som titlar skulle jag vilja påstå. Eddie Miller påstod att han skrev den 1946, men det visade sig inte stämma. Han skrev den 1949 tillsammans med Robert Yount. Eftersom de båda vid den tiden arbetade tillsammans med Dub Williams (pseudonym för James Pebworth) fick han en tredjedels cred för låten, och eftersom Yount använde artistnamnet Bobby Gene så är upphovsmännen på originalinspelningen angivna som Miller-Williams-Gene. Krångligt? Det blir värre… Four Star Record-ägaren William McCall brukade lägga till sin pseudonym W.S Stevenson som upphovsman på skivorna, men det missade han 1949. När Miller och Yount skrev nytt kontrakt med bolaget 1957 ingick att namnet Williams ersattes av Stevenson. Senare skrev Yount över sina rättigheter till McCall och då blev de officiella upphovsmännen angivna som Miller-Stevenson, men det fanns fler olika varianter, jag återkommer till en av dem nedan.
De udda versionerna finns förstås också. Alla var kanske inte menade att vara udda, men min humor placerar dem här i alla fall. T ex Les Horizons, som tycks ha lite problem med engelskan. precis som Gruppo New Condor. Madness har också gjort en version (här i ett Medley dock). Och så den som jag skulle tro är menad som någon slags Elvisparodi, Harold & Wim. Ganska rolig, faktiskt.
Texten har ändrats en del också. Några sjunger ”To live together is a sin” där andra sjunger ”to waste our lives would be a sin”. Det sista skall väl låta lite snällare förstås. Några andra småändringar i texten finns också i de olika versionerna, som den som orkar lyssna kommer att höra.
Men den har också skrivits om helt och fått titeln Release Me (Fom My Sin) och då gjorts om till en religiös melodi – här med Tom Lanza. Och där hittar jag också den enda svenska text som verkar finnas, nämligen Allt det gamla det är slut med mannen jag haft med här ett par gånger tidigare – Jan Sparring.
Engelbert Humperdinck (som egentligen hette Arnold George Dorsey men tyckte en tysk tonsättare hade ett roligare namn) var alltså inte först, men hans version från 1967 är väl den idag mest kända, möjligen undantaget Jerry Lee Lewis som man hör då och då. På hans skiva stå som upphovsmän angivet Eddie Miller, Robert Yount, Dub Williams och Robert Harris. De tre första nämnde jag ju ovan, men var kom Harris ifrån? Jo, det visar sig vara ännu en pseudonym för James Pebworth/Dub Williams…
En liten anekdot i sammanhanget: Jag har i ett klipp sett hur Elvis får sitt porträtt från en flicka i publiken. ”Är det jag”? frågar han och säger sen: ”Jag tyckte det liknande Engelbert Humperdinck…”.
Nå, om Humperdinck sjunger låten i en smörig balladversion så har Elvis ”poppat” till den lite, något snabbare tempo och lite mer inlevelse i texten. Han sjöng den i sina konserter på 70-talet och den var med på livealbumet On Stage från just 1970. Den finns trots det bara i två versioner på Spotify och jag kan inte låta bli att länka till även den andra versionen, där det verkligen lägger sin själ i sången, åtminstone mellan raderna om man så säger … 🙂
Dags för ännu en ”tidsresa” med en låt som Elvis spelade in i början av sin karriär och sedan tog upp igen när han började uppträda live efter sin filmperiod. Den här gången väljer jag Lawdy, Miss Clawdy.
Den har också blivit ”översatt” till danska; Bamses Venner kallar den Lovlig Alvorlig.
Elvis spelade in den första gången 1956 till sitt första studioalbum, Elvis Presley. På den amerikanska utgåvan var dock inte Lawdy, Miss Clacdy med, däremot fanns den på den engelska utgåvan som kallades Elvis Presley Rock’n’roll. (Det var inte den enda skillnaden på utgåvorna, det var sex låtar totalt som var olika. Varför det var så vet jag inte men det fanns säkert någon anledning.)
’68 Comeback Special på NBC har jag nämnt några gånger förut när jag gjort dessa ”tidsresor” och det är ju inte så konstigt eftersom Elvis där gjorde just en resa i tiden där han började med sina tidiga låtar och reste vidare mot framtiden.
Elvis sjöng den också några gånger i sina shower på 70-talet, oftast i medley men ibland hela låten. Jag väljer en inspelning från 1974; det finns en från 1977 och även om jag absolut tycker att han hade sin sångröst kvar ända till slutet så tillhör nog inte just Lawdy, Miss Clawdy de låtar han gör bäst i sina sista shower. Dessutom finns det inte på Spotify, vill man lyssna kan man själv söka på Youtube.
Förresten gjorde han den i en av sina filmer också; i sista spelfilmen, Change of Habit 1969, finns en scen där han ska lära Mary Tyler Moore spela gitarr. Själv sitter han då vid pianot och spelar Lawdy, Miss Clawdy , fast där sjunger han den inte, han bara ”hummmar” den. Tyvärr finns inget klipp på Youtube, men vill någon låna filmen och lyssna så är det bara att säga till 🙂
När jag lyssnar igenom alla olika versioner på Spotify är det en sak som slår mig – de flesta artister gör All Shook Up på väldigt olika sätt och det uppskattar jag; jag behöver inte lyssna på samma version om och om igen.
Det var Otis Blackwell som skrev låten och på skivan står Elvis med som upphovsman också. Anledningen till att den skrevs och att Elvis står om co-writer råder det delade meningar om. En version säger att Blackwell satt på kontoret hos Shalimar Records när en av ägarna kom in, skakande en Pepsi-flaska och föreslog att Blackwell skulle skriva en låt som hette ”Alll Shook Up”.
Nej, säger Peter Guralnick i boken Last Train To Memphis, det var helt enkelt Elvis som tyckte att ”All Shook Up” skulle vara en bra refrängrad. Elvis själv sa i en intervju 1957 att han aldrig haft någon idé till en sång ”utom möjligen en gång. Jag gick och la mig och drömde, och vaknade ‘All Shook Up’. Jag ringde en kompis och berättade om det, och nästa morgon hade han skrivit låten”.
Den fjärde berättelsen kommer från den artist som var först med en inspelning, David Hill (eg David Hess): Titeln kom han på efter en rad omständigheter men han bestämde sig för att inte skriva någon sång utan Otis Blackwell skrev den i stället. Sen blev Hill först med släppa en inspelning. Men för att Elvis skulle spela in den så lät de hans namn stå som medförfattare.
Vilket som är sant går inte att veta idag – ingen av de inblandade lever längre – men det är i alla fall vad jag förstår den första versionen (om Pepsi-flaskan) som verkar vara den mest spridda.
EDIT: Jag blev uppmärksammad på att länken till Kris Kristoffersons version ovan leder till ett hela album. Jag kan inte ändra på det men det gör inget för där finns en annan version också, lyssna på Jon Spencer! 🙂
Ja, det finns faktiskt en svensk version också med det gotländska bandet Smaklösa: Helt omtumlad.
Suzy Quatri hade All Shook Up med på sin debutskriva som släpptes 1974. Trots att jag lyssnade en del på henne på den tiden kan jag inte minnas att jag hörde just den här låten dock… Elvis ringde faktiskt upp henne och bjöd hem henne till Graceland när hon hade en spelning i Memphis. Men, hon var ung och blyg och tackade nej, trots att Elvis sa att han tyckte hennes version var den bästa sedan originalet (med vilket jag antar att han menade sin egen inspelning, inte David Hills…).
Men det var ju trots allt Elvis som gjorde den känd och som tack vare den blev lite historisk; han är den enda artist som två år i rad legat etta på amerikanska Billboard-listan; året före låg han etta med Don’t Be Cruel. All Shook Up är också en av de låtar han fortsatte att sjunga genom åren, och eftersom det är dålig bildkvalitet på videon från 1957 lägger jag också ut en video från comeback-specialen 1968 🙂
Idag gör jag ett lite annorlunda inlägg, till ära för Eurovisionveckan vi är inne i just nu. Jag såg semifinalen i tisdags och ska se den ikväll också (heja Danmark! 🙂 och det slog mig att nog har Elvis gjort några filmlåtar som skulle kunna konkurrera med en del av ESC-bidragen…
Jag började ju mitt Elvis-bloggande med att leta upp den bästa låten i varje film, men jag nämnde också att alla låtar i filmerna inte var… tja, lika bra. Jag har valt ut en femklöver här som jag tycker hade platsat i eurovision om de hade haft möjlighet.
He’s Your Uncle, Not Your Dad från filmen Speedway. Elvis och hans partner Hulken… nej, förlåt, Bill Bixby, är inkallade till skattmasen för att förklara avdragen som gjorts i deklarationen. Medan de väntar på sin tur brister de helt omotiverat ut i sång. Varför vet jag inte, förmodligen visste inte Elvis heller varför, men det stod säkert i manus…
Barefoot Ballad från Kissin’ Cousins. I den här filmen spelar Elvis två roller, och i den här sången sjunger en av dem en klämmig hillbilly med riktigt fånig text. Men Kittyhawkarna dansar ju bra…
Petunia, the Gardener’s Daughterfrån Frankie and Johnny. Eftersom filmen utspelar sig på en teaterbåt så passar det ju bra med lite vaudeville men lite av sin värdighet kunde väl Elvis fått behålla i alla fall…
Yoga Is As Yoga Does från Easy Come, Easy Go. Här kan man undra – varför väntar inte Elvis utanför? Varför börjar yogaläraren sjunga? Varför sjunger han med? Varför försöker han sig på yoga? Jag hoppas verkligen han fick bra betalt för den här scenen! Den största behållningen i scenen är Elsa Lancaster, som en gång i tiden spelade Frankensteins brud. 😀
Dominicfrån Stay Away Joe. Först en liten förklaring: Elvis och hans familj har fått möjligheten att visa att de kan ta hand om och föröka en boskapsflock. Detta firar de med en fest, och när folk börjar nyktra till på morgonen upptäcker de att det de slaktat, grillat och ätit upp när de var fulla och hungriga var den enda tjuren i hjorden. Goda råd är nu dyra, och Elvis har en vän som han lånar en tjur av. Tjuren är dock inte särskilt intresserad av kvigorna, kompisen trodde inte att den skulle användas till avel utan till rodeo… Denna impotenta tjur heter alltså Dominic, och det är den Elvis sjunger till. Men varför inte tjuren är med i scenen, där istället Elvis blir jagad av två flickor, är det nog ingen som har någon förklaring till…
Nu ska det bli spännande att se semifinal 2 om ett par timmar. Kanske får jag inspiration till ett liknande inlägg med fler fåniga filmlåtar… 🙂
Idag fick vi veta att Doris Day gått bort, 97 år gammal. Ska jag vara ärlig så trodde jag att hon var borta redan för många år sedan men så var det tydligen inte. 97 år förresten, tydligen trodde hon fram till för ett par år sedan att hon var 1924 men då fick hon besked från myndigheterna att nejdå, hon var född 1927,så hon blev plötsligt två år äldre. Men i den åldern spelar det ju inte så stor roll 😀
Hon är väl mest känd för låten Que Sera Sera från Hitchcock-filmen Mannen som visste för mycket 1956, men för de som är under 45 är hon förmodligen inte känd alls. Men jag tycker ändå det passar bra att låta henne bli gästartist i dagens inlägg.
A Fool Such As I skrevs av Bill Trader och blev en hit med Hank Snow 1953. Och några kända och okända artister finns det som också spelat in den. Om jag börjar med de för mig okända så tycker jag att Rodney Crowell, Sonny James, The Robins och Billy Vaughn är helt okej. Likaså Tommy Edwards och Raul Malo. Grady Martin gör den i lite ”äldre stil”, låter som något från 40-talets dansrestauranger, men ganska bra. Slim Whitman är lite annorlunda, i alla fall i sången 🙂 Sen har vi de lite mer kända: Anne Murray, Willie Nelson och Baillie & the Boys, som alla gör genuina countryversioner. En riktig gammal ballad gör Sonny James. Och även den här låten finns i barbershop-stil, med OC Times. Och – även den här låten finns inspelad med Bob Dylan, det hade jag ingen aning om. Tom Cherry gör dagens mest annorlunda version. 🙂
Petula Clark har också gjort den – på franska med titeln Prends mon Coeur. Och självklart är den ju översatt till svenska, av Mats Rådberg (basrösten tycker jag mig känna igen som Pierre Isacssons 🙂 ) som kallar den Finns det nå’n som förstår mig ikväll. Den svenska texten finns också översatt till norska , Hvor er du som förstår meg i kveld, här med Harry Williams & Friends. (Däremot hittar jag ingen dansk version, men det finns säkert nån).
Doris Day spelade in sin version 1963 efter vad jag kunnat hitta på nätet. Hennes version är den långsammaste av dem allihop, skulle kunna platsa i vilken romantisk film som helst från den tiden 🙂 Men absolut hörvärd vid rätt tillfälle, skulle jag vilja påstå.
Elvis spelade in A Fool Such As I 1958 under en permission i lumpen. Den släpptes året efter som B-sida till singeln I Need Your Love Tonight och gick om A-sidan i popularitet. På inspelningen medverkar bl a Chet Atkins på gitarr och Floyd Cramer på piano, The Jordanaires körar, och basrösten tillhör Ray Walker. Ifall någon är intresserad av det 🙂
Det är väl en av de mest kända – och en av de bästa – filmlåtarna Elvis gjorde. Den kommer från filmen med samma namn som spelades in 1963 och faktiskt hör man den på radio då och då även nu för tiden, och ja, med Elvis och inte någon modern cover.
Nej förresten, en kul grej: I filmen The Flintstones in Viva Rock Vegas finns den förstås också med, då istället under titeln Viva Rock Vegas. Och där sjungs den av ingen mindre än Ann-Margret, som ju var Elvis’ motspelerska i filmen Viva Las Vegas.
ZZ Top fick en hit med låten 1992. Deras version är lite ”släpigare’ än originalet men det gör den inte sämre, tvärtom. Jag lyssnar gärna på deras version.
Men Elvis gjorde ju originalet i filmen Viva Las Vegas. Den har därefter förekommit i otaliga filmer och TV-program i hans version och är en av de mest igenkända Elvislåtarna någonsin. Trots det – eller kanske tack vare – sjöng han den aldrig live, inte ens i Las Vegas-showerna.
Lite kuriosa: 2002 ville staden Las Vegas göra låten till stadens officiella sång. De förhandlade med Elvis Presley Enterprices (EPE, som har hand om musikrättigheterna) om detta, men det visade sig att rättigheterna till låten Viva Las Vegas redan 1993 hade gått över till låtskrivarna Doc Pumus och Mort Shuman och EPE hade alltså inte rätt att förhandla om detta. Det enda de kan ha kontroll över är bara hur inspelningen med Elvis används. 🙂
Ja, jag vet har jag haft Beatles med en gång förut. Men då var det en Beatleslåt sjungen av Elvis, nu är det en Elvislåt med Beatles. Bara den skillnaden är ju lite intressant.
Och eftersom min dotter när jag frågade valde en rocklåt från 50-talet så blev det den här.
I’m Gonna Sit Right Down and Cry (Over You) skrev 1953 av Joe Thomas och Howard Biggs. Hur de tänkte att den skulle låta vet jag inte men det finns en del olika bud bland artisterna. Roy Hamilton t ex gör den lite åt blueshållet. The Four Lads går mer åt storbandshållet. Mick Woodward å sin sida gör den i rockabilly-stil. Sen börjar det dra sig mer åt rock’n’roll med Hayden Thompson och Del Shannon och Link Wray. Och till sist har vi soundet från Liverpool, Merseybeat, med Swinging Blue Jeans i en version direkt kopierad från Beatles’… 🙂
Beatles spelade den här låten 1963 i en TV-show på BBC, Pop Go the Beatles. Men den kom inte ut på skiva förrän 1994. De gör en rock-pop-Merseybeat-version, eller vad jag ska kalla det. Absolut inte dåligt, hade jag hört Beatles version först hade jag förmodligen tyckt den var bättre än Elvis.
Men nu var det inte så, det var Elvis version jag hörde först och fortfarande tycker är bäst. En klassisk Elvislåt med Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas och D.J. Fontana på trummor. Låten var med på Elvis’ första LP och jag vet inte hur pass känd den är hos icke Elvis-fans idag. Den spelas i alla fall i princip aldrig på radio. Men det hade den väl varit värd? 🙂
Textmässigt finns förresten en intressant skillnad i de olika versionerna. De flesta sjunger ”I’m gonna tell your mama, tell your papa too…”. Men inte Elvis, han sjunger ”I’m gonna tell MY mama, tell MY papa too…”. Har han hört fel på texten tro? Eller var det så att det skulle vara mest naturligt för honom att gå till sina egna föräldrar i det läget? (Det låter ju ganska dumt att gå till flickvännens föräldrar och berätta att han tänker sätta sig ner och gråta om hon gör slut, eller hur?) Jag lär aldrig få veta vilket som är den ursprungliga texten eftersom de båda som skrivit låten inte tycks ha spelat in den själva. Och jag har inte kunnat luska ut vems version som var först. 🙂
Denna vackra countryballad finns i många upplagor, några bättre än andra som det ju brukar vara. Jag tror att jag hörde den första gången när jag fick LP:n ”Pierre” med Pierre Isacsson i julklapp 1974 fast då på svenska (hans version finns inte på Spotify, och den är inte så bra att jag bryr mig att länka till Yourube). Sen dök Elvis upp i mitt liv och då fick jag höra den på engelska för första gången.
Ett par nya favoriter har jag också fått med låten. Bryan Adams gör en härlig ballad av den men hans namne Bryan Ferry gör den helt klart bästa versionen, den perfekta sista-dansen-tryckaren.
Och så kommer Ray Stevens och förstör den romantiska stämningen med sin parodiversion, i Spike Jones-stil.. 🙂 En annan parodiversion, med Pinkard and Bowden, heter Help Me Make It Through the Yard och är ganska rolig den också. 😀
Den svenska versionen, Hjälp mig ur min ensamhet, skrevs vad jag förstår av Alf Robertson, men hans version finns varken på Spotify eller Youtube vad jag kunnat se. Jag väljer versionen med Sten&Stanley istället, i brist på Pierre. 😉
Den finns också på franska, Aide-moi à passer la nuit med Claude Valade (fast jag undrar om det inte är en tjej som sjunger här? Det kan vara författarinnan till den franska texten, Christine Charbonneau istället). Däremot tvivlar jag inte på att det är S.T.S (det står för Steinbäcker-Timischl-Schiffkowitz, vem det nu är) som gör den österrikiska versionen: Gö, Du Bleibst Heut Nacht Bei Mir.
Men det var svenskättlingen Kris Kristofferson – han är visserligen född i Texas, men hans farfar kom från Nås och hans mormor kom från Forsvik – som skrev och spelade in den 1970. Hans version är väl så mycket country det kan bli.
Elvis’ version kom på skiva 1972, inte så dålig den heller.
Några år senare, 1976, blev Elvis – på Barbra Streisands önskan – erbjuden den manliga huvudrollen i filmen A Star Is Born. Men enligt Översten tillät inte Elvis’ hälsa en filminspelning (eller om det var så att han inte accapeterade att Elvis’ namn skulle stå efter Streisands på affischerna…) så han tackade nej. Rollen gick istället till – Kris Krisofferson! 🙂
Det här är väl en av de absolut mest kända Elvislåtarna. Kanske också den sång som Elvis sjöng flest gånger; på 70-talet avslutade han alla sin konserter med den. Därför gör jag detta inlägg till ännu en jämförelse av de olika versioner han själv gjorde.
Naturligtvis har fler artister gjort den, t ex Rick Astley, Julio Iglesias och – till min överraskning – Bob Dylan. Sen blev den ju också känd med A-teens genom Disneyfilmen Lilo & Stitch…
Och så min favoritversion – nästan t o m bättre än originalet: UB40. De gör den i reggaetakt, och saxofonerna och trumpeterna i slutet är verkligen pricken över i.
Men varken de eller Elvis var egentligen inte först. Can’t Help Falling In Love är baserad på en fransk kärlekssång från 1784 känd som Plaisir d’Amour. Av de versioner av den som finns väljer jag att länka Nana Moskouri. Jodå, lite likt är det allt.
En svensk version finns också, med text av Alf Robertson: Tro på mig.
I filmen Blue Hawaii från 1961 ger Elvis en present till sin flickväns farmor som fyller år; en liten speldosa, och då nämner han att melodin är en europeisk kärlekssång innan han börjar sjunga.
’68 Comeback Special-showen var utformad som en resa genom Elvis liv, från de första hitsen och vidare in i framtiden. Det är en tredelad shov, där den första tredjedelen är känd som ”lädershowen” – eller ”Sit down-” resp ”stand up-” showerna där Elvis tillsammans med sina ursprungliga musiker spelar sina hits och berättar om sin karriär för en särskilt utvald publik . Den delen avslutas med Can’t Help Falling In Love.
Under hela 70-talet spelades Can’t Help Falling In Love som jag nämnde i början som avslutningssång på Elvis‘ shower. Då i ett lite snabbare tempo, och med kör och orkester. Detta var alltså den absolut sista låt han sjöng live nånsin…
På Wikipedia läser jag att den engelsa texten ursprungligen skrev för en kvinna – den skulle ha hetat ”I Can’t Help Falling In Love With Him” men texten skrev om till Blue Hawaii. Det är därför det rimmar dåligt med ”only fools rush in” och ”would it be a sin” på ”falling in love with you”… Men jag vet inte om det stämmer, för jag tycker inte det rimmar så bra med ”him” heller… 🙂
Jag har inte lösningar på världsproblemen. Ibland inte ens på mina egna problem. Men jag har en lösning till Melodikrysset varje vecka. En och annan lös skruv har jag också. För övrigt använder jag ett diskmedel som löser det mesta.