moruggla

Kärt barn har många namn, liksom den här låten. Känd under namnen Release Me, Please Release Me, Release Me (And Let Me Love Again). I Elvis version heter den bara Release Me så det blir det namnet jag använder för att inte krångla till det.

Kanske är det många som tror att Humperdinck var först ut, eller t o m skrev den? Helt fel. Fast den har lika många upphovsmän som titlar skulle jag vilja påstå. Eddie Miller påstod att han skrev den 1946, men det visade sig inte stämma. Han skrev den 1949 tillsammans med Robert Yount. Eftersom de båda vid den tiden arbetade tillsammans med Dub Williams (pseudonym för James Pebworth) fick han en tredjedels cred för låten, och eftersom Yount använde artistnamnet Bobby Gene så är upphovsmännen på originalinspelningen angivna som Miller-Williams-Gene. Krångligt? Det blir värre… Four Star Record-ägaren William McCall brukade lägga till sin pseudonym W.S Stevenson som upphovsman på skivorna, men det missade han 1949. När Miller och Yount skrev nytt kontrakt med bolaget 1957 ingick att namnet Williams ersattes av Stevenson. Senare skrev Yount över sina rättigheter till McCall och då blev de officiella upphovsmännen angivna som Miller-Stevenson, men det fanns fler olika varianter, jag återkommer till en av dem nedan.

Det finns förstås också många versioner. Utan någon speciell ordning kan jag nämna Bobby Darin, Dean Martin, Dolly Parton, Jerry Lee Lewis, Patti Page, The Everly Brothers, Tom Jones, Roger Miller och Willy Nelson (här tillsammans med Ray Price).
Vi har också artister som Barbara Mandrell, Debbie, Esther Phillips, Hank Locklin, Jimmy Heap. Linda Bieda Coil och Lottie Pitman Carter. En jazzig version är också bra, med S.E. Willis. Och så min nya favorit, reggaeversionen med John Holt.

De udda versionerna finns förstås också. Alla var kanske inte menade att vara udda, men min humor placerar dem  här i alla fall. T ex Les Horizons, som tycks ha lite problem med engelskan. precis som Gruppo New Condor. Madness har också gjort en version (här i ett Medley dock). Och så den som jag skulle tro är menad som någon slags Elvisparodi, Harold & Wim. Ganska rolig, faktiskt.

Texten har ändrats en del också. Några sjunger ”To live together is a sin” där andra sjunger ”to waste our lives would be a sin”. Det sista skall väl låta lite snällare förstås. Några andra småändringar i texten finns också i de olika versionerna, som den som orkar lyssna kommer att höra.
Men den har också skrivits om helt och fått titeln Release Me (Fom My Sin) och då gjorts om till en religiös melodi – här med Tom Lanza. Och där hittar jag också den enda svenska text som verkar finnas, nämligen Allt det gamla det är slut med mannen jag haft med här ett par gånger tidigare – Jan Sparring.

Engelbert Humperdinck (som egentligen hette Arnold George Dorsey men tyckte en tysk tonsättare hade ett roligare namn) var alltså inte först, men hans version från 1967 är väl den idag mest kända, möjligen undantaget Jerry Lee Lewis som man hör då och då. På hans skiva stå som upphovsmän angivet Eddie Miller, Robert Yount, Dub Williams och Robert Harris. De tre första nämnde jag ju ovan, men var kom Harris ifrån? Jo, det visar sig vara ännu en pseudonym för James Pebworth/Dub Williams…
En liten anekdot i sammanhanget: Jag har i ett klipp sett hur Elvis får sitt porträtt från en flicka i publiken. ”Är det jag”? frågar han och säger sen: ”Jag tyckte det liknande Engelbert Humperdinck…”.

Nå, om Humperdinck sjunger låten i en smörig balladversion så har Elvis ”poppat” till den lite, något snabbare tempo och lite mer inlevelse i texten. Han sjöng den i sina konserter på 70-talet och den var med på livealbumet On Stage från just 1970. Den finns trots det bara i två versioner på Spotify och jag kan inte låta bli att länka till även den andra versionen, där det verkligen lägger sin själ i sången, åtminstone mellan raderna om man så säger … 🙂