Moody Blue, inspelad i Jungle Room på Graceland i oktober1976, blev Elvis sista listetta.
Anledningen till att den spelades in just där var att Elvis inte kände för att ta sig till en inspelningsstudio, så RCA placerade en studiobuss på Graceland och ”the den” (vilket var Elvis namn på Jungle Room) tömdes på innehåll och ledningar drogs från inspelningsbussen till rummet, som därmed förvandlades till en ”hemmastudio”. En del av materialet gavs ut på albumet From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee, resten kom ut på det som skulle bli Elvis sista album, Moody Blue.

När jag letar efter covers på Moody Blue så blir jag förvånad – det finns i princip inga. I alla fall inga som inte försöker låta som Elvis. Alltså får det bli ett uncovered-inlägg det här.
Fast det är väl inte riktigt rätt heller; Elvis version är nämligen i sig en cover. Mark James – killen som bl a skrev Suspicious Minds – skrev den här låten och spelade in den 1975. Hans version tycks dock vara saligen bortglömd; den finns inte att återfinna på Spotify, däremot på Youtube. Den är kanske inte så mycket att hurra för, jag tror att Mr James ska vara glad att Elvis spelade in den 🙂

Det som finns däremot är svenska översättningar, jag hittar inte mindre än tre stycken. enav dem heter som originalet, Moody Blue, här med Vikingarna. Så finns det en med Curt Haagers som fått titeln Lugn och ro. Och den tredje, med Annelie Michelsson, är en andlig sång med namnet Jag vill vara där du är. 

En enda gång sjöng Elvis Moody Blue live, i februari 1977. Han försökte en gång tidigare men fick då erkänna för publiken att han glömt hela låten. Nästa gång hade han texten med på ett papper som han höll blicken fäst vid… så det verkar inte som att Moody Blue gjorde något stort intryck på Elvis själv.
Däremot kan ingen som lyssnade på radio under en period efter den 16 augusti 1977, ha missat den. Den spelades ofta då. Men, det var då. När hörde jag den senast på radio? Alldeles för länge sedan, för faktiskt är det en riktigt bra låt!

BONUS
När jag väljer en uncovered, och det inte finns flera videoversioner att lägga ut, brukar ni ju få en bonus. Så också idag. En video med lite hopsamlade ”funny moments” från 1970. Något behöver man ha att skratta åt i dessa tider! 😀

I mitt förra inlägg lovade jag att jag skulle välja en bättre låt idag så jag bestämde mig för att försöka hitta mina absoluta favoriter. Vilket förstås var dömt att misslyckas, så istället lanserar jag en ny underrubrik – Författarens favoriter – och börjar med en favoritlåt från varje årtionde i Elvis’ karriär.

De tre låtarna jag valt ut har det gemensamt att Elvis var först – och i princip ensam om – att spela in dem. Jag behöver alltså inte sitta och leta covers för det finns nästan inga 😀

Jag börjar förstås med 50-talet där jag valt låten Anyplace Is Paradise. Den skrevs av Joe Thomas till Elvis’ andra studioalbum Elvis. Här hör vi förstås Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, D.J. Fontana på trummor och Gordon Stoker på piano; Stoker var dessutom medlem i sånggruppen The Jordanaires som körar.
Vad gillar jag med låten då? Ekot var ju med på de flesta inspelningarna från den tiden, men utan det skulle Anyplace…  inte vara densamma. Sen är det väl det att Elvis låter precis så ung som han var; ännu inte 22 år gammal. Rösten var det absolut inget fel på, och i balladerna som den här la han redan då in känsla i sången. Kanske kunde han ha artikulerat lite bättre…? Eller nej, förresten, det ska låta lite ungdomligt ”rått” i den här låten.
Absolut en idag bortglömd pärla! 😀

Mitt 60-tals-val är också en sorgligt börtglömd låt med titeln My Little Friend. Tror inte någon av mina läsare hört den förr – rätta mig gärna om jag har fel!
Den skrevs av Shirl Milete och var med på Elvis’ album Almost In Love 1969. Och så okänd är den att jag inte hittar några uppgifter om den när jag googlar.
My Little Friend har jag alltid gillat. Jag gillar texten, och jag gillar tempot. Och så gillar jag att höra hur Elvis röst utvecklats på de 13 år som gått (han är alltså 34 år när han sjunger här). Och framför allt gillar jag hur orden flätas samman i melodin. På samma sätt som jag gillar t ex Povel Ramel eller Robban Broberg när de leker med svenska språket.
Lyssna t ex på första raden: ”My warped and worried mind resorts to wandering off to ponder things I never talk about…” Fantastiskt! 🙂

Och så den sista idag – 70-talsfavoriten Love Song Of The Year, från albumet Promised Land 1973.  Den är skriven av Chris Christian, ett namn jag inte är så bekant med men som skrev låtar till ”alla” stora artister på den tiden tydligen 🙂
Här hör vi bl a sånggruppen Voice, där Per-Erik ”Pete” Hallin var med. I övrigt hör vi David Briggs på piano, James Burton på gitarr, Ronnie Tutt på trummor. Vem som spelar så vackert på violin framgår dock inte; det står bara ”unknown” 🙂
Också här är det mest texten jag fallit för; textraderna ”So I confess my loneliness, and I guess I’ve lost the best of the years that I let love slip through my fingers like a golden breath of air…” vackert… 🙂
Elvis var 38 år gammal här, och egentligen borde det inte vara så stor skillnad på hans röst jämför med fyra år tidigare – men det är det. Rösten har mognat, ”åldrats” kanske. Kanske hade separationen med Priscilla orsakat den skillnaden – de var ju mitt uppe i skilsmässan 1973?
Jag kan bara gissa. Men nog hör man skillnaden? 😉