Always On My Mind spelades in första gången 1969 av B.J. Thomas (jag har nämnt honom tidigare, det var han som också var först med Hooked On a Feeling). 1972 fick Brenda Lee en hit med sången. Men oturligt nog för henne spelade Elvis in den senare samma år…
Att Elvis fick en så stor framgång med den kan bero på timingen; han spelade in den bara några veckor efter separationen med Priscilla. A-sidan på singeln hette Seperate Ways. I USA vill säga, i Storbritannien blev Always On My Mind A-sidan på singeln.
1987, till 10-årsminnet av Elvis’ död, gjordes ett hyllningsprogram i brittisk TV. Där framträdde Pet Shop Boys med sin version av Always On My Mind. Den blev så populär att de spelade in den på skiva, vilket inte varit meningen från början. Den spelades ofta i radio då och några år framåt. Nu hör man den inte så ofta längre, men den är bra, trots att den är helt olik Elvis’ och andras versioner.
I nästa inlägg kommer jag att börja beta av julsångerna; Elvis spelade in många. Och det går säkert att göra jämförelser med dem också 🙂
Egentligen skulle jag väl jämföra med Joe Cocker (som spelade in den först) när det gäller Something, men jag kan ju inte motstå frestelsen att ställa två giganter mot varandra… och Cocker skulle komma sorgligt till korta i jämförelsen dessutom, även om han gör en okej version.
George Harrison skrev Something 1968 och gav den till Joe Cocker. Två månader senare släppte Beatles den på albumet Abbey Road. Jag har inte svårt att bestämma mig för vilken av dessa båda versioner jag tycker är bäst, men så är jag inte heller ett fan av Joe Cocker…
1970 tog Elvis upp den på sin repertoar i Las Vegas, en av de få Beatleslåtar han gjorde cover på. Det finns en liten snutt av Lady Madonnainspelad, och han gjorde också Get Back (blandat med sin egen låt Little Sister, hittar den inte på Spotify men jag länkar till Youtube), Hey Jude och inte minst Yesterday.
Men av dessa fem Beatlescovers är Something den bästa.
Elvis spelade – såvitt jag vet – in två Dylan-låtar officiellt. Den ena är Don’t Think Twice It’s All Right. På Wikipedia nämns en lång rad artister som gjort cover på den, bl a Cher, Johnny Cash, Willy Nelson, Bryan Ferry, Ed Sheeran… med många flera. I svensk översättning av Ola Magnell fick den heta Ta det kallt, det är allt. I en annan svensk version av Lars Fernebring heter den Men va fan, det får gå. Elvis spelade in den 1971, och det gjorde han bra. Och länge. En video på Youtube är över 12 minuter lång. Det är en bra version, absolut, men inte alltför olik originalet.
Det tycker jag däremot att Tomorrow Is a Long Timeär. Dylan själv lär ha sagt att Elvis versionvar den cover – alla Dylans låtar inräknade – som han skattade högst. När man hör den är det inte svårt att förstå varför, Elvis har gjort en blues av den som passar mycket bra till Dylans fina text.
En annan version har Rod Stewart gjort. Och också den här sången har översatts till svenska, av Ulf Dageby, under titeln Men bara om min älskade väntar. Lyssna här med Nationalteatern,Thåström eller Kjell Höglund – den sista är faktiskt nästan ännu bättre än Elvis version.
Idag gör jag inga jämförelser med andra artister. Idag är det fem år sedan min mor gick bort, så idag spelar jag för henne.
Mor föddes i Danmark 1932, näst yngst av åtta syskon. Som 16-åring flyttade hon till Skåne och fick arbete som hembiträde på ett lantbruk; familjen hon arbetade hos förblev henne vänner livet ut. På dans i Lund träffade hon min far, även han lantbruksarbetare. De fick så småningom fem barn, varav jag som en av ett tvillingpar var yngst.
När vi var tre år drabbades hon av reumatisk värk, och med tiden klarade hon inte av hjälpa till i lantbruket längre. Gården såldes och familjen flyttade till småhus. Trots ständig värk tog hon i mogen ålder körkort, fick jobb på kansli, och var aktiv i den patientförening hon en gång var med och startade.
Det var den korta versionen av mors händelserika liv. Trots sin värk och så småningom andra besvär hade hon alltid sin humor och sitt glada humör. Hon älskade sång och musik och hon hade också tre speciella Elvisfavoriter. ”Wooden Heart” var en av dem (fast hon kallade den ”Mussidenn” i ett ord) från filmen G.I. Blues. En annan var ”She’s Not You”. Varför vet jag inte, troligen var det en bra låt att dansa till 🙂 . Och den tredje var den vackra ”In My Father’s House”.
Men den sång jag vill dela med mig av till minne av en stark, modig och älskad mor, med en av de finaste texterna Elvis nånsin sjöng, heter ”I Miss You”. Varje gång jag spelar den får den mig att tänka på alla som gått före, och just idag tänker jag speciellt på min mor…
Det är egentligen märkligt, men det är inte så många sånger Elvis har gemensamt med Johnny Cash. Förutom förstås när de båda, tillsammans med Jerry Lee Lewis och Carl Perkins, strålade samman i Sun-studion 1956 och spontant började spela tillsammans. Det hela spelades in och gavs ut på skiva i Europa 1981 under namnet The Million Dollar Quartet. Jo, det finns en inspelning där Elvis sjunger ”I Walk the Line” och ”Folsom Prison Blues” men det är aldrig utgivet på skiva.
Men det var en parentes. ”How Great Thou Art” är en psalm de båda sjöng var för sig. Troligen utan att någon av dem visste att sången ursprungligen är svensk*. Musiken är en svensk folkmelodi (har inte lyckats utröna vad den heter tyvärr) och texten till O Store Gud skrevs av Carl Boberg 1885, efter att han råkat ut för en åskstorm i Mönsterås (svenska texten sjungs här av Mikael Samuelsson). Texten publicerades i diverse andliga tidskrifter och 1907 blev den översatt till tyska, ”Wie Gross Bist Du” (här med Oswald Sattler). Från Tyskland kom den till Ryssland (här med Viktor Klimenko). I Ukraina fick missionären Stuart K. Hine tag i den och gjorde en engelsk översättning som blev känd och populär under Billy Grahams korståg i New York då den bl a sjöngs av George Beverly Shea.
I Sverige var sången vid det här laget mer eller mindre glömd, men när Elvis spelade in den 1966 fick den ett uppsving även i ursprungslandet. Den är numera en av världens mest spridda andliga sånger. Den har spelats in av de flesta, t ex Wanda Jackson, Dolly Parton, Josh Turner och Willy Nelson. Med många flera…
Och som sagt även av Elvis och Johnny Cash. Spotify-länken med Elvisversionen pekar på studioinspelningen han gjorde 1967. Men länken med Johnny Cash – den enda version som finns på Spotify – är jag mycket osäker på. Det står att det ska vara från albumet Live at Folsom Prison, tillsammans med The Statler Brothers, men jag är tveksam till att Cash verkligen sjunger med?
Men på Youtube finns ett klipp där Johnny Cash otvivelaktigt sjunger, och han sjunger den bra (även om han verkar tro att det är Fanny J. Crosby som skrivit den?). Elvisklippet väljer jag att hämta från en show han gjorde knappt två månader innan han dog. Vilken röst han hade ända in i det sista! Lyssna speciellt cirka 2:10 in i låten, det är fantastiskt!
*Per-Erik ”Pete” Hallin, som spelade piano med Elvis 1973-74, talade en gång om för honom att den var skriven av en svensk. Men Elvis trodde honom inte… 🙂
Suspicious Minds tillhör nog de mest spelade Elvislåtarna de senaste åren. Trots att den nästa år fyller 50 år håller den fortfarande måttet. Men detta var förstås ingen Elvislåt från början.
Den skrevs av Francis Rodney Zambon, med artistnamnet Mark James, och han spelade också in den 1968. Hans inspelning finns att höra på Youtube. Eftersom låten inte slog gav han den vidare, och här går uppgifterna lite isär angående vem som var först. Men det kvittar kanske, eftersom Elvis och B.J. Thomas båda spelade in den 1969, den sistnämnda som B-sida till ”Raindrops Keep Falling on My Head”. (B.J. Thomas var också den som gjorde ”Hooked On a Feeling” känd…).
Elvis inspelning blev en enorm succé, vilket han behövde efter alla dessa filmer. Suspicious Minds var med på i princip alla hans shower efter detta. Har man sett Aloha From Hawaii så minns man hur han satte sig på huk med ena benet utsträckt och ändrade texten till ”..I hope this suit don’t tear up baby” 😀 (jag lägger den versionen som videoillustration nedan).
En sådan Elvis-hit kan förstås inte existera utan ett flertal andra covers. Waylon Jennings har spelat in den. Ronan Keating. Billy Swan. Och Björn Skifs!
En coverversion har faktiskt familjeband med Elvis’ version. Med det menar jag att den gospelkör som sjöng med Elvis hette Sweet Inspiration. En av medlemmarna i den hette Cissy Houston (japp, Whitneys mamma). Cissy har en känd systerdotter, Dionne Warwick. Och Dionne har en syster som heter Dee Dee Warwick. Och Dee Dee spelade in en cover på Suspicious Minds året efter Elvis spelade in den. 😀
Så finns förstås de svenska Elvishyllningarna med Carola, Christer Sjögren, Barbados och Brolle. Alla de finns på Spotify om man vill höra dem; i synnerhet Brolle är ju bra på Elvislåtar.
Fine Young Cannibals spelade in den 1986. Sångaren Roland Gift påstod att Elvis kommit till honom i en dröm och sagt att han skulle göra den bästa Suspicious Minds-inspelningen nånsin. Jag är inte helt säker på att det var såhär han menade, men visst är deras version helt okej. Videon är gjord som en hyllning till Elvis sägs det, där man använder sig av svart/vitt, färgläggning av det monokromatiska och glittriga scenkostymer.
L5 + L1: En i veckan aktuell artist. Hon brukar kallas så här.
L5: Förnamnet är hennes eget. Mitt också… 🙂 Men då måste man ju veta vad jag heter. Namnet är en form av ett annat namn som är grekiskt och betyder ”fackla”.
L1: Början på hennes efternamn har också betydelse inom kemi. Tänk lackmuspapper…
V9: Vem har komponerat ”O Helga Natt”? Hans efternamn används kanske oftare som förnamn. Det betyder ”jord”. ADAM
L10+L13: Det första och sista ordet ur musikalens originaltitel.
L10: Även här ett namn. Är man i min ålder så minns man Julia Caesars sång om en flicka från ”Amörka”. Det finns också en annan musikal var titel består av endast detta namnet.
L13: Och ännu ett namn, i alla fall i Sverige. Fast här är det på engelska och handlar om ett skjutvapen.
L7+L16: Två sammanslagna frågor, alltså snarare en 2-i-1-fråga än en dubbelfråga.
L7: Hur ska man inte se ut i den här visan av Gullan Bornemark? Är man osäker man kolla det med det som skulle in på L1 😀
L16: Första ordet i titeln. Det är ju lite svårt med dessa vanliga småord som Eldeman envisas med att ha med i krysset, men jag måste ju försöka. Jag tar till latinet och säger: Juniperus Communis, vilket är en cypressväxt som heter så här. Frukten av denna växt är en förutsättning för en GT…
V3: För- och efternamn på artisten som sjunger Strangers? Den här tjejen har jag aldrig hört talas om, och även om jag hört henne skulle jag inte ha lagt henne på minnet. Namnet fick jag fram via Google. Ledtråd: Hon som Mauro Scocco ville möta vid 7-11 + en av Pippis poliser (inte den med i). Dålig, jag vet, men vad ska jag göra…
L2: Första ordet ur titeln? En ABBA-låt från Melodifestivalen 1975, då sjöngs den av Svenne och Lotta. Ordet som sökes kan också vara ett efternamn, buret av den danske skådespelaren i ”the Square”, eller Barbo Alvings signatur som skribent en gång i tiden. Eller en smäll.
V6: Vem är sångerskan i denna duett? Förnamnet = artistnamnet. Namnet kan betyda ”ren” eller ”lamm”. Eller hjärta. Eller en kärleksfull och glad person. Den aktuella sångerskan heter Carlsson i efternamn.
L12+L8+L4: Filmmusik från en serie filmer, vad heter den första på svenska?
L12: Den läser man när barnet ska somna på kvällen.
L8: Det här ordet kan bytas ut mot ”ifall”, ”såvida” eller ”huruvida”.
L4: Den här sätter du oftast på ett finger. Eller så slåss du i den.
L11: Vem sjunger ”Ooh La La” från Smurfarna? Hon är amerikanska, och hon har kanske snygga spiror, jag har aldrig kollat… Men jag kan säga det på engelska i alla fall, och då får jag efternamnet som eftersöks.
V15: Vem har skrivit text och musik till ”Oh Boy”? Ännu ett efternamn. Det var inte så länge sen samma efternamn skulle in i krysset, men då var det Edvard som sjöng. Nu var det Per Åke Tommy det gällde, men låten sjöngs av Pelle och Maja från Pelle Svanslös.
L3: Ett amerikanskt band från 1985, bildat av ett tidigare band med längre namn. Det nya bandets namn för tankarna till rymdresor.
L14: En av de som sjunger har detta artistnamn. Och här blir det nästan omöjligt att komma med ledtrådar. Jag får försöka med att det finns en komet med detta namn, C/2012 S1, och också en park i Australien, närmare bestämt New South Wales.
Även om det idag var svårt att hitta på ledtrådar så var det lättare att hitta ett Linie 3-klipp som passade in, i detta fallet på L3. Ett klipp med figurer från Toy Story, en av dem har troligen använt ett sånt som bandet heter.
Först vill jag tacka för tipsen jag fått om Elvislåtar som sjungits av andra artister. Jag kommer att ta mig an dessa så småningom, men först vill jag skriva om ännu en sång som jag skulle tro att alla hört någon gång, dock troligen inte med Elvis.
Green Green Grass of Home skrevs av Claude ”Curly” Putman Jr. och spelades först in av Johnny Darrell . Sedan har många artister försökt sig på den: Porter Wagoner och Bobby Bare, båda 1965. 1966 spelades den in av ingen mindre än Jerry Lee Lewis utan att han rönte någon större framgång med den. Två år senare hade Johnny Cash låten med på sin Folsom Prison-skiva.
När man söker på låten på Spotify finns massor av covers: Kenny Rodgers, Dean Martin, Burl Ives, Joan Baez, Billy Vaughn, Patti Page, Floyd Cramer…. listan är lång. Stikkan Andersson skrev en svensk text, En sång en gång för längesen, som spelades in av Hootenanny Singers och Jan Malmsjö.
Den största succén fick väl ändå Tom Jones, som liksom Jerry Lee Lewis spelade in den 1966. Sir Tom, ”Tjuren från Wales”, som sjungit allt från It’s Not Unusual till Sex Bomb. Det finns ett par Tom Jones-låtar till som spelades in av Elvis, nämligen (It looks like) I’ll Never Fall In Love Again och Without Love (there is nothing). Dessa kommer jag att återvända till i framtida inlägg.
Elvis och Tom Jones var inte rivaler, de var goda vänner. De lärde känna varann i Los Angeles där Elvis spelade in film och Tom Jones skulle medverka i ett TV-program 1965. Hör när Tom Jones berättar om det samt en dråplig historia om när Elvis blivit erbjuden en sång som han ville lämna över till Tom istället…
Så vilken version är då bäst, Elvis eller Tom Jones? Det är ju en av Tom Jones’s mest spelade låtar, men jag tycker nog ändå att han gör Delilah eller Help Yourself bättre än denna. Med Tom Jones är Green Green Grass of Home en 60-talslåt som liknar många andra från den tiden, med Elvis är det en countryballad, vilket den väl var skriven som från början. Men jag ska inte förneka att hade Elvis spelat in den fem år tidigare hade hans version varit ännu bättre 🙂
My Way i Sinatras version har väl alla hört. Sången är dock ursprungligen fransk med namnet Comme d’habitude, skriven och insjungen 1967 av Claude Francois. 1968 tyckte ett skivbolag i England att det skulle göras en engelsk översättning. Det uppdraget gick till David Bowie, som skrev Even a Fool Learns to Love.Bolaget trodde dock inte att den skulle sälja, och Paul Anka köpte rättigheterna och skrev en egen text – alltså ingen översättning – med tanken att Frank Sinatra skulle spela in den.
Under åren har det gjorts massor med inspelningar av My Way, med Shirley Bassey, Sex Pistols, Gipsy Kings, och även i svensk översättning med bl a Jan Malmsjö och Gunnar Wiklund. Galenskaparna har nämnt den som ”Här slutar allmän väg” och den skånska humorduon Bröderna Lagerståhl gjorde sin egen version som de kallade ”Majvi”.
14 januari 1973 sändes i 40 länder – över en miljard människor kunde se det live – TV-programmet Aloha From Hawaii med Elvis. (Fast i USA visades den inte förrän i april eftersom sändningen sammanföll med Superbowl 🙂 ). Elvis tog inte betalt för detta, till förmån för Kui Lee’s cancerfond. Kui Lee var en hawaiiansk låtskrivare som dog 1966, och i showen ingick några sånger med anknytning till döden. Däribland My Way. Någon studioinspelning av den gjordes aldrig med Elvis, men liveversion från showen räcker mer än väl.
Vilken version som är bäst är en smaksak. Min personliga åsikt är att ingen lägger mer känsla i texten än vad Elvis gör.
My Way är ingen okänd låt – men Elvis version hör man mycket sällan, för att inte säga aldrig, i media. Ett obekräftat citat som tillskrivs Paul Anka lyder: ”Jag skrev den, Frank Sinatra spelade in den, men Elvis sjöng den”.
Jag tänkte jag skulle fortsätta jämföra versioner framöver; Elvis mot upphovsman (eller den som gjort den mest kända versionen) och för skojs skull länkar jag även till andra versioner. Hoppas detta upplägg kommer att uppskattas. 😀
Tre nunnor – Michelle (Mary Tyler Moore), Barbara och Irene lämnar klostret. De är ombedda att – inkognito – hjälpa till på en läkarmottagning för fattiga i ett ghetto i en större icke namngiven stad. De träffar Dr John Carpenter (Elvis), som arbetar som läkare på kliniken. Han tror dock att de är flickor som råkat i olycka och som inte vågar gå till sin vanliga doktor för hjälp. Efter att de förklarat att de skickats dit för att hjälpa honom och att de alla tre är vårdutbildade inom olika områden accepterar han.
Fader Gibbons från den lokala församlingen vet om arrangemanget men han är inte förtjust i idén. Framför allt anser han inte att nunnor ska visa sig i kjol och silkesstrumpor (det hjälper inte att Barbara påpekar att de är av nylon :D). Han ordnar en liten källarlägenhet där de får bo men vill i övrigt inte ha med det hela att göra.
Filmens handling består till stor del av behandlingen av patienterna, bl a den lilla flickan Amanda som familjen tror är döv men som visar sig ha en form av autism; man säger i filmen att det troligen utlösts av att hennes mamma försvann när hon var liten (på den tiden trodde ännu man att autism berodde på något trauma). Deras behandling går ut på att göra flickan ordentligt ilsken för att få ut alla aggressioner, en ganska otäck scen egentligen… men det lyckas.
Några särskilt nämnvärda karaktärer är de båda gamla damer som systrarna hyr rummet hos; de har inga höga tankar om unga flickor precis. Affärsinnehavaren som höjer priset nästan dagligen och försöker lura de fattiga kunderna. Jose, som har problem pga talsvårigheter och troligen dyslexi fast man inte visste det då. Gangsterbossen kallad ”Bankiren”.
Jag tänker inte gå in på fler händelser egentligen. Summan av kardemumman är förstås att dr Carpenter så småningom blir förtjust i syster Michelle, som lika förstås blir förtjust tillbaka. Efter att fader Gibbons talat med biskopen måste systrarna på nytt iklä sig sina dok och i slutändan vänder Michelle tillbaka till klostret. Fast slutet får en lite att misstänka att hon kanske ändrar sig…
Något jag kan nämna är att filmen också vidrör problemen de svarta upplevde i USA vid den här tiden, via syster Irene, som tacklar det på ett humoristiskt men bestämt sätt.
Så mycket musik är det inte i den här filmen heller. Titelsången, Change of Habit, är en bra Elvislåt. Rubberneckin’ är egentligen bäst, men även på den har det gjorts en remix som har spelats en del de senaste åren, bl a i reklam för Toyota. Så har vi låten som spelas i en ”jam session” när dr Carpenter har lärt syster Michelle att spela gitarr; en instrumentalversion av Lawdy Miss Clawdy på gitarr och piano. Och så en sång för barn, kan man nog säga: Have a Happy. Eftersom filmen delvis har ett religiöst innehåll finns det förstås en gospellåt med även här, Let Us Pray. Och eftersom – som jag tidigare nämnt – Elvis lägger extra mycket själ i sina religiösa sånger så får det bli den jag länkar; den är i alla fall näst bäst.
Detta var den enda filmen där Elvis hade ett riktigt yrke. Det var också den enda Elvisfilm som åtminstone vidrörde samhällsproblem som narkotika, prostitution, våldtäkt och segregering.
Och det var också den allra sista spelfilmen Elvis medverkade i; de två sista s k Elvisfilmerna är dokumentärfilmer från turnéer. (Det skulle ha blivit en film till 1976, A Star Is Born med Barbra Streisand, den manliga huvudrollen var tänkt för Elvis från början. Men överste Parker sa nej med hänsyn till Elvis dåliga hälsa och rollen gick till Kris Kristofferson istället…)
Men det finns ju hundratals andra Elvislåtar, och jag kommer att fortsätta lyfta fram de jag tycker är guldkorn. Jag ska bara fundera ut hur jag ska lägga upp det hela så att det blir intressanta inlägg. 😀
Jag har inte lösningar på världsproblemen. Ibland inte ens på mina egna problem. Men jag har en lösning till Melodikrysset varje vecka. En och annan lös skruv har jag också. För övrigt använder jag ett diskmedel som löser det mesta.
moruggla 