Tre nunnor – Michelle (Mary Tyler Moore), Barbara och Irene lämnar klostret. De är ombedda att – inkognito – hjälpa till på en läkarmottagning för fattiga i ett ghetto i en större icke namngiven stad. De träffar Dr John Carpenter (Elvis), som arbetar som läkare på kliniken. Han tror dock att de är flickor som råkat i olycka och som inte vågar gå till sin vanliga doktor för hjälp. Efter att de förklarat att de skickats dit för att hjälpa honom och att de alla tre är vårdutbildade inom olika områden accepterar han.
Fader Gibbons från den lokala församlingen vet om arrangemanget men han är inte förtjust i idén. Framför allt anser han inte att nunnor ska visa sig i kjol och silkesstrumpor (det hjälper inte att Barbara påpekar att de är av nylon :D). Han ordnar en liten källarlägenhet där de får bo men vill i övrigt inte ha med det hela att göra.
Filmens handling består till stor del av behandlingen av patienterna, bl a den lilla flickan Amanda som familjen tror är döv men som visar sig ha en form av autism; man säger i filmen att det troligen utlösts av att hennes mamma försvann när hon var liten (på den tiden trodde ännu man att autism berodde på något trauma). Deras behandling går ut på att göra flickan ordentligt ilsken för att få ut alla aggressioner, en ganska otäck scen egentligen… men det lyckas.
Några särskilt nämnvärda karaktärer är de båda gamla damer som systrarna hyr rummet hos; de har inga höga tankar om unga flickor precis. Affärsinnehavaren som höjer priset nästan dagligen och försöker lura de fattiga kunderna. Jose, som har problem pga talsvårigheter och troligen dyslexi fast man inte visste det då. Gangsterbossen kallad ”Bankiren”.
Jag tänker inte gå in på fler händelser egentligen. Summan av kardemumman är förstås att dr Carpenter så småningom blir förtjust i syster Michelle, som lika förstås blir förtjust tillbaka. Efter att fader Gibbons talat med biskopen måste systrarna på nytt iklä sig sina dok och i slutändan vänder Michelle tillbaka till klostret. Fast slutet får en lite att misstänka att hon kanske ändrar sig…
Något jag kan nämna är att filmen också vidrör problemen de svarta upplevde i USA vid den här tiden, via syster Irene, som tacklar det på ett humoristiskt men bestämt sätt.
Så mycket musik är det inte i den här filmen heller. Titelsången, Change of Habit, är en bra Elvislåt. Rubberneckin’ är egentligen bäst, men även på den har det gjorts en remix som har spelats en del de senaste åren, bl a i reklam för Toyota. Så har vi låten som spelas i en ”jam session” när dr Carpenter har lärt syster Michelle att spela gitarr; en instrumentalversion av Lawdy Miss Clawdy på gitarr och piano. Och så en sång för barn, kan man nog säga: Have a Happy.
Eftersom filmen delvis har ett religiöst innehåll finns det förstås en gospellåt med även här, Let Us Pray. Och eftersom – som jag tidigare nämnt – Elvis lägger extra mycket själ i sina religiösa sånger så får det bli den jag länkar; den är i alla fall näst bäst.
Detta var den enda filmen där Elvis hade ett riktigt yrke. Det var också den enda Elvisfilm som åtminstone vidrörde samhällsproblem som narkotika, prostitution, våldtäkt och segregering.
Och det var också den allra sista spelfilmen Elvis medverkade i; de två sista s k Elvisfilmerna är dokumentärfilmer från turnéer. (Det skulle ha blivit en film till 1976, A Star Is Born med Barbra Streisand, den manliga huvudrollen var tänkt för Elvis från början. Men överste Parker sa nej med hänsyn till Elvis dåliga hälsa och rollen gick till Kris Kristofferson istället…)
Men det finns ju hundratals andra Elvislåtar, och jag kommer att fortsätta lyfta fram de jag tycker är guldkorn. Jag ska bara fundera ut hur jag ska lägga upp det hela så att det blir intressanta inlägg. 😀
moruggla 