moruggla

Det här är en låt som spelades ofta i min barn- och ungdom, både originalet och den svenska versionen som jag återkommer till längre ner. Det är en låt om ett segelskepp som ska segla hem till England från ett land med evigt solsken (vilket land det är framgår inte) och man får också veta att det pågår ett krig (vilket krig det är framgår inte heller).

Nu är det kanske många som tror att det här en gammal folksång; jag ser det också på vissa albumtitlar när jag söker efter covers, så t ex finns ett album som heter ”50 folk classics”. Men icke sa Nicke, den skrevs 1971 av Roger Whittaker. Hans egen inspelningar har nog de flesta hört, i alla fall i min generation och äldre.

Det finns också några andra som försökt göra covers på den här, fast eftersom jag beslutat hoppa över de som försöker låta som Whittaker själv blir det inte många kvar.
Men The Lomond Cornkisters måste jag ta med (de ändrar texten i början till ”tomorrow for old Scotland she sails”) 🙂 . Jackie Edwards reggaeversion är också ett måste. Och Sokkenbuurt Zeemanskoor tar jag med bara för att de har ett roligt namn (och deras nederländska brytning gör sitt till) 😀

Det finns inte mindre än tre olika svenska versioner faktiskt. Den vanligaste, som jag minns från radion förr – Ännu kan en sjöman längta hem, – har svensk text och sjungs här av Östen Warnerbring. Alf Roberton, den gamle sjömannen, har naturligtvis också satt svensk text till melodin, hans version heter Sjömannens längtan.

Innan jag talar om vad den sista svenska versionen heter vill jag bara klargöra att jag inte är ett dugg intresserad av fotboll, eller särskilt många andra sporter heller för den delen. Jag sponsras inte av något lag och jag känner ingen fotbollsspelare i det namngivna laget heller.
Så, med det sagt – den tredje svenska versionen heter Å vi e AIK och sjungs här av Olle Ljungström och Niklas Strömstedt.

Alla dessa versioner till trots – Elvis cover från 1976 är absolut den bästa versionen. Ja, Roger Whittaker får ursäkta, men Elvis är faktiskt bättre än honom också i den här låten. Det kan bero på arrangemanget, ingen annan version har ett intro som låter som hav och vindar på samma sätt som i Elvis version. Eller är jag partisk… ? 😉

Här är en annan av mina 25 top 10-låtar med Elvis 😉 Och ännu en som jag inte hittar någon som helst annan inspelning av. Jo, det finns flera Inherit The Wind på Spotify, men det är andra låtar med samma titel. Dessutom är det titeln på en film från 1960 med bl a Spencer Tracy, men det har ju inte heller med den här låten att göra.

Inherit The Wind gillade jag direkt när jag hörde den med Elvis första gången. Texten är inte sliskigt sentimental, den är rakt på sak – sångens ”jag” säger vad han menar och menar vad han säger. Den han sjunger för – en tjej, får man förmoda – får veta från början vad som gäller och kan förhålla sig till det. Och det är det bästa, det vet jag av egen erfaranhet 🙂

Låten är skriven av Eddie Rabbitt, som också skrivit bl a Kentucky Rain, som jag skrivit om tidigare. Han sjöng också själv även om jag inte kan säga att jag lyssnat på honom. Men det finns det kanske andra bland mina läsare som har 😀

När jag skriver om låtar som inte har några covers så brukar jag ju slänga in en bonus, och idag är inget undantag. En liten filmmelodi som inte kom med på soundtrackalbumet till Wild In The Country; Elvis sjunger Husky Dusky Day tillsammans med en av sina motskådespelerskor i filmen, Hope Lange. Den finns inte på Spotify, men den gör sig nog trots allt bäst när man ser dem sjunga den 🙂

I veckan möttes vi av beskedet att Mac Davis gått bort. Sydsvenskan rapporterade i rubriken att ”Elvis Presleys låtskrivare är död”, men det tycker jag nog är att ta i; fyra låtar till Elvis skrev han vad jag vet, nämligen In The Ghetto, Memories (dessa båda finns i separata inlägg här i bloggen), Don’t Cry Daddy (som jag inte skrivit om ännu) och så den här, A Little Less Conversation.

Det finns några covers, några som är bra, några okej och några bara udda, och här finns både country och hårdrock. Utan någon inbördes ordning så länkar jag här Gottfrid, GoldBoot, The BossHoss, Dealer, Andrea Canta, Larry White & Dave Casillas, Not Fade Away, Benny Weening, White Trash, The Naked Lunch och The Bandit Boys. Och jag måste ju också nämna Fröken Elvis igen, deras version – deras bästa tycker jag – kallar de Leverera.

Mac Davis själv är kanske inte så väldigt känd i Sverige, men en låt har han skrivit som på svenska blev en jättehit med Mats Rådberg en gång, nämligen It´s Hard To Be Humble (på svenska Det är inte lätt att va´ ödmjuk). Jag länkar båda versionerna för de är värda att lyssna på igen 🙂
Davis spelade själv in A Little Less Conversation 1971, men av någon anledning finns inte hans inspelning på Spotify, så ni får nöja er med videon från Youtube nedan. 😉
Därför väljer jag också att inte ha honom som en vanlig gästartist i detta inlägg, utan det får bli en hyllning till honom istället.

När det gäller Elvis egen version så sjöng han den i filmen Live A Little, Love A Little (svenska: Älska mig lite). Den blev väl ingen jättehit -68 kanske – det kom ju några andra stora låtar med Elvis det året och året efter – men i början av 2000-talet fick A Little Less Conversation ett uppsving, tack vare remixen med JXL som väl alla har hört, den har varit med i både tecknad film och reklamfilm 🙂

Enligt secondhandsongs.com ska det finnas 18 versioner av den här låten. Jag hittar några av dessa på Spotify – den ena sämre än den andra. Jag sållar snabbt bort ”Elvisimitatörerna” och kvar finns sedan fem covers förutom Elvis version, som är originalet.

Revolving Satellites försöker visserligen låta som Elvis, men så dåligt att det blir lite roligt. The Rockin’ Rebels likadant, och dessutom kan de inte texten ordentligt. Johnny Mann Singers gör en på sätt och vis riktigt vacker manskör-version.
Jag kan också nämna att enligt secondhandsongs så ska både Link Wray och Ian Gillan ha spelat in Any Way You Want Me. Någon version med Link hittar jag varken på Spotify eller Youtube, men på den senare kanalen finns i alla fall versionen med Ian Gillan. Riktigt bra!

De riktigt udda är dock A Mediocre Habit, och då är det enbart för den här sången jag väljer att ta med dem. Det finns kanske någon därute som vet vad de använder för tecken i samband med sitt namn, man kan googla om man vill men jag tänker inte visa det här, och det är ingenting jag står för!

Gene & Debbe – eller Gene och Debron Thomas – var en ”pseudo-pop/country duo” och äkta par som sjöng tillsammans på 60-talet. Jag har vad jag vet aldrig hört dem förut, men jag väljer dem som gästartister ändå eftersom deras cover av Any Way You Want Me är så pass annorlunda; den skulle kunna vara ledmotiv till vilken 60- / 70-talsdeckare som helst 😀

Any Way You Want Me… släpptes på en EP med Elvis 1956. Jag tänkte först skriva ”på samma EP som…” men sen insåg jag att jag inte har skrivit om någon av de fyra låtarna i tidigare inlägg, så jag sparar de andra till kommande inlägg 🙂 Men jag kan ju nämna istället att den också släpptes som B-sida till singeln Love Me Tender 9 dagar efter att EP:n släpptes 😀

När Elvis 1960 kom hem till USA från militärtjänstgöringen i Tyskland så tyckte man att det vore lämpligt att spela in en ny film, en som handlade om amerikanska soldater på militärtjänst i Tyskland… 🙂 Och två saker som hänt i mitt liv idag gör att jag väljer titellåten från den filmen idag.

För det första – när jag löste melodikrysset i förmiddags var dagens gästartist med och för det andra har jag börjat sträcktitta på den tyska TV-serien Weissensee, och där kom Tyskland in. Så då blev det så här.

Och faktum är att jag hittar bara en enda cover på G.I. Blues, så det finns inte så mycket att välja på. Jag får nöja mig med Kyu Sakamoto, eller som han egentligen hette, Hisashi Oshima (jag går inte närmare in på varför han fick det namnet, det blir obegripligt om man inte kan skriva japanska tecken 😉 ). Han föddes i Japan 1941 och i slutet av 50-talet blev han rockstjärna i hemlandet. Han skrev en del musik själv, men gjorde också japanska versioner av bl a Elvislåtar.
Det stora genombrottet i väst kom med låten Ue O Muite Aruko, känd för de flesta som Sukiyaki. Den låten har fått en liten rennässans hos mig på sista tiden och jag har bestämt mig för att jag ska lära mig texten utantill, och nu kan jag den nästan… 😀
Kyu dog i en flygolycka 1985, 43 år gammal.

Men tillbaka till G.I. Blues nu. Låten ingick förstås i soundtracket till filmen och jag måste nog säga att den är bland de bästa låtarna i den filmen. Läs gärna mer om det i inlägget som handlar om filmen G.I. Blues.

En lustig detalj i den filmen, som alltså är från 1960, är att den innehåller en scen som också finns med i Hasse Ekman-filmen Magistrarna på sommarlov från 1941. I den filmen är det Alice Babs som berättar hur Barcarollen ur Hoffmans äventyr ska låta i modern tappning, i G.I. Blues är det Elvis. Intressant att Hasse Ekman kunnat inspirera till en scen i en Elvisfilm, undrar om han visste om det? 😀

Jaha, idag slapp jag inte undan, nu tvingas jag använda den nya redigeraren i WordPress och det tar nog ett tag innan jag lär mig den… Men för att komma igång kan jag ju skriva ett inlägg så länge.

När jag började lyssna på Elvis visade det sig snabbt att jag är en samlarnatur. Jag köpte skivor, böcker, gick med i den svenska fanklubben osv. Jag tyckte jag hade full koll på alla låtar och bockade av i en låtlista efterhand som jag fick tag i dem.

Det visade sig att just den här låten, I Was The One, inte fanns med i den listan. En dag när ”Canon” körde skolbussen hem – han brukade spela kassettband i bussen – spelades den och även om det tog en stund innan jag insåg att det var Elvis som sjöng (skolbussar som kör högstadieelever brukar vara ganska högljudda 😉 ) så insåg jag så småningom att det har var en låt som jag inte hade förut, än mindre hört talas om. Minns jag rätt så tog det ett tag innan jag fick tag i den, det var ingen låt som var med på samlingsalbumen jag köpte, det var ju det snabbaste sättet att få tag i många nya låtar samtidigt 😀

Märkligt nog är det inte så många som gjort cover på den. Jag hittar Andy Rose, Jamie Coe och The Accents. Och så Max Merritt; när jag googlar honom ser jag att han är född på Nya Zeeland, och då tycker jag faktiskt det är lite underligt att han sjunger helt fel text på ett ställe i början. Han borde ju kunna engelska tycker man? Det är lite intresserant att man på engelska Wikipedia speciellt nämner ”Swedish band Streaplers” som en av två namngivna artister som också spelat in låten 😀

Som gästartist idag väljer jag Jimmie Dale Gilmore. Det är en artist som jag skam till sägandes inte känner mycket till, men jag gillar i alla fall hans version av I Was The One, mycket på grund av att hans speciella sångröst passar bra till låten.
På Wikipedia läser jag att han genom åren haft många artistsamarbeten, bl a Willie Nelson och Jon English. Och 11 år gammal såg han Johnny Cash och Elvis på en konsert och blev influerad av dessa båda. Senare också av Beatles med flera. Jag tror jag ska lyssna mer på honom 😀

Med Elvis släpptes I Was The One som B-sida till Heartbreak Hotel 1956. Kanske är det därför den är relativt okänd idag, eftersom A-sidan blev en så stor hit?
Egentligeen är det märkligt att man tänker på den unge Elvis som rock’n’roll-artist med snabba rocklåtar. Faktum är att han gjorde väldigt många ballader under de första åren 🙂

• Buzzador produkttest
• Danmark
• Elvis
• Hemma
• Jul
• Linie 3
• Melodikryss
• Musik
• Nostalgi
• Språksidan

Moody Blue, inspelad i Jungle Room på Graceland i oktober1976, blev Elvis sista listetta.
Anledningen till att den spelades in just där var att Elvis inte kände för att ta sig till en inspelningsstudio, så RCA placerade en studiobuss på Graceland och ”the den” (vilket var Elvis namn på Jungle Room) tömdes på innehåll och ledningar drogs från inspelningsbussen till rummet, som därmed förvandlades till en ”hemmastudio”. En del av materialet gavs ut på albumet From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee, resten kom ut på det som skulle bli Elvis sista album, Moody Blue.

När jag letar efter covers på Moody Blue så blir jag förvånad – det finns i princip inga. I alla fall inga som inte försöker låta som Elvis. Alltså får det bli ett uncovered-inlägg det här.
Fast det är väl inte riktigt rätt heller; Elvis version är nämligen i sig en cover. Mark James – killen som bl a skrev Suspicious Minds – skrev den här låten och spelade in den 1975. Hans version tycks dock vara saligen bortglömd; den finns inte att återfinna på Spotify, däremot på Youtube. Den är kanske inte så mycket att hurra för, jag tror att Mr James ska vara glad att Elvis spelade in den 🙂

Det som finns däremot är svenska översättningar, jag hittar inte mindre än tre stycken. enav dem heter som originalet, Moody Blue, här med Vikingarna. Så finns det en med Curt Haagers som fått titeln Lugn och ro. Och den tredje, med Annelie Michelsson, är en andlig sång med namnet Jag vill vara där du är. 

En enda gång sjöng Elvis Moody Blue live, i februari 1977. Han försökte en gång tidigare men fick då erkänna för publiken att han glömt hela låten. Nästa gång hade han texten med på ett papper som han höll blicken fäst vid… så det verkar inte som att Moody Blue gjorde något stort intryck på Elvis själv.
Däremot kan ingen som lyssnade på radio under en period efter den 16 augusti 1977, ha missat den. Den spelades ofta då. Men, det var då. När hörde jag den senast på radio? Alldeles för länge sedan, för faktiskt är det en riktigt bra låt!

BONUS
När jag väljer en uncovered, och det inte finns flera videoversioner att lägga ut, brukar ni ju få en bonus. Så också idag. En video med lite hopsamlade ”funny moments” från 1970. Något behöver man ha att skratta åt i dessa tider! 😀