Det här är en sån där låt som man kan ta fram och lyssna på när man känner sig lite nere och ensam, som man kan göra ibland, oftast helt utan orsak. Texten kan man väl kalla självrannsakande och man hör genom några ändrade ord hos vissa av artisterna att de anser sig vara ”större” än andra, i många fall med rätta. Skillnaden på ”I could conquer the world but what would I have” och ”I have conquered the world, all but one thing did I have” är tydlig. En av dessa ”stora” har dessutom en annan liten ”twist” med texten; han sjunger ”I have conquered the world, but one thing did I have”. Det avdramatiserar innebörden lite grann.:D
Without Love skrevs av Danny Small, och originalinspelningen gjordes av Clyde McPhatter 1957. Jag tänker inte ta med alla som spelat in den efter det, bara några stycken (det kan bli för mycket självrannsakelse också…):
B.J. Thomas, Little Richard, Ronnie Carroll, Rose Brennan och Tracy Nelson gör alla versioner jag tycker om. Aubin Wise är också bra. Ronnie Jones, Jimmie Davis och Oscar Tony Jr blir bättre efter ett par lyssningar.
Sen har vi Tom Jones, som röstmässigt är en klass för sig; han har också med en talad ”prolog” innan han börjar sjunga, och jag funderar på om det var med i originaltexten eller om det är något Tom själv lagt till; det är i alla fall inte med i McPhatters inspelning ovan.
Jay Black är ny för mig, det är ingen jag känner igen att jag hört. Men han var tidigare med i 60-talsband som hette/heter Jay & the Americans med hits om Come a little bit closer och She cries. Så jag har säkert hört honom då, även om jag inte lagt namnet på innet. Att jag ändå väljer honom som gästartist beror mest på videon nedan; den visar bilder från Dustin Hoffman-filmen The Graduate (Mandomsprovet), någon annan video med rörliga bilder hittade jag inte. Jo, med Tom Jones men han har redan varit gäst i min blogg 🙂
Och Elvis var faktiskt före Tom Jones med Without Love; en hel månad 🙂 Jag läste nånstans – sanningshalten går jag inte i god för – att det här var en sång Elvis länge velat spela in, och det är ju mycket möjligt. Känsloregistret han visar upp här är enastående, både i de lite mjukare verserna men framför allt i den starkare refrängen. (”Det gör väl tom Jones också” hör jag någon tänka nu, men nu är det inte Tom Jones som är min stora idol… dessutom hade Tom ju en hel månad på sig att lära sig härma Elvis… ) 😀 😀
moruggla 