He’ll Have To Go är knappast en okänd låt, men hur många har egentligen hört den med Elvis? Ändå har den en alldeles speciell plats i Elvis musikhistoria, mer om det nedan.
Den här låten skrevs av Joe och Audrey Allison och blev en enorm hit med Jim Reeves 1959, men han var inte först att spela in den. Det var istället Billy Brown, 7 månader före Reeves, men hans version blev snabbt bortglömd.
Ett litet urval av alla som gjort covers med originaltexten: Ry Cooder, Bryan Ferry, Tom Jones, The Ink Spots, Nat King Cole, Jerry Lee Lewis, Paul Anka och Percy Sledge, alla gör bra versioner, likaså UB40 som, som vanligt, gör den i reggeatappning. Men jag blir ju alltid gladast när jag hittar de där riktigt udda inspelningarna, de som gör låtarna till sina egna. Två exempel på det är Prefab Sprout och Charlie Feathers .
Alternativa versioner saknas förstås inte. Den kvinnliga motsvarigheten heter förstås She’ll Have To Go, här med Anne Murray. Skådespelaren Joe Pesci har moderniserat språket i den lite kan man säga. Och så finns det två direkta svar på originalet, dels ‘hennes’ svar, He’ll Have To Stay med Jeanne Black, och så ‘hans’ svar, I’m Gonna Stay med Johnny Scoggins (tyvärr finns inte den på Spotify, länk från Youtube).
Versioner på andra språk, ja det finns förstås också. Nin yksin oon på finska med Kari Tapio. Ich Bin Bei Dir på tyska med Gerhard Wendland. Telefon på norska med Bjelleklang (lyssna på egen risk…). En annan norsk version är Si han må gå med Bjøro Håland. Jeg vil vente ved telefonen på danska, här med en min mors favoritartiser, Jodle Birge. Men lyssna också gärna på Gustav Winckler och framför allt Vagn och Vagabonderna; den sistnämnda versionen är riktigt kul om man förstår danska 😀
Det finns flera inspelningar på svenska också förstås. Christina Lindberg sjunger En utsträckt hand t ex.
Men den mest kända svenska versionen heter ju Han måste gå. Jag hade lite svårt att bestämma mig för vilken av artisterna jag skulle välja som gästartist men Flamingokvintetten har jag redan haft med, Alf Robertson sparar jag till en annan gång, Cacka Israelsson hade jag ju kunnat välja, eller John Holm, men jag tar den version som är mest känd, nämligen med Gunnar Wiklund, bilmekanikern från Luleå som blev svensktoppsstjärna (37 låtar på listan på 16 år!). Idag mer eller mindre bortglömd, vilket är synd. Alltså får han bli gästartisten idag.
Elvis väntade in i det sista innan han gjorde sin cover, men personligen tycker jag det var värt att vänta på. Den är med på sista albumet, Moddy Blue. Man kan kalla det för ett ”blandalbum” eftersom den innehåll både studio- och liveinspelade låtar. Vad det beror på kan man fundera över, det lär ha varit så att Elvis inte kände sig motiverad att spela in i studio så det blev bara fyra låtar inspelade. (Eller om han hade ont i halsen, det finns olika utsagor om detta.) Och eftersom man hade kontrakt på en LP och inte en EP så fick producenten hitta på nåt annat. Två av låtarna kom från den tidigare utgivna singeln med titelspåret, och de fyra sista tog man från liveinspelningar, varav tre tidigare inte givits ut. Därför kan albumet kännas lite ”spretigt” men det har aldrig stört mig.
Det man ganska säkert vet är dock i vilken ordning de fyra studiolåtarna spelades in, så det vi hör här är alltså – såvitt känt – den allra sista låten som Elvis nånsin spelade in i en skivstudio. Nu vet ni det 🙂
moruggla 