moruggla

Idag skulle min far fyllt 99 år om han fått leva. Självklart tänker jag lite extra på honom idag trots att det nu är 23 år sedan han gick bort. Och lika självklart väljer jag då en låt som jag ibland hörde honom nynna på, och det är sånt jag minns eftersom han inte sjöng särskilt ofta. När han gjorde det så var det sånger som Du svarte zigenare, Han hade seglat för om masten eller Svarte Rudolf. Och alltså någon gång Spanska ögon. Jag vill gärna tro att det var mors mörkbruna ögon han tänkte på då… 🙂

Melodin skrevs 1965 av Bert Kaempfert under titeln Moon Over Naples och från början var den helt instrumental, men den fick så småningom text i två olika versioner: Moon Over Naples, här med Sergio Franchi, och Spanish Eyes vilken är den mest kända. Jag väljer ut några få versioner: Charlie Rich, Roger Whittaker, Engelbert Humperdinck, Al Martino och Julio Iglesias/Willy Nelson.

Titeln handlar ju om Italien, men Bert Kaempfert var tysk och någon italiensk version har jag inte hittat. Däremot en fransk – Nana Mouskouri med Vivre Au Solei -, en tysk – Heino med Rot Ist Der Wein -, en norsk – Stein Ingebrigtsen med Spanske Öyne -, en finsk – Eino Grön med Silmäsi Odottavat Minua och en nederlänsk – Ronny Arlando med Toe, Huil Nou Niet.

På svenska blev den känd med Anita Lindblom 1978, men hennes inspelning hittar jag varken på Spotify eller Youtube. (I och för sig tycker jag att det borde finnas tidigare inspelningar (med tanke på att hennes album hette ”Ja, det var då…” men jag kan inte hitta någon.) Och eftersom jag inte hittar hennes version så väljer jag att från Spotify länka en version med Wizex , medan videon nedan är med Sven-Erik Magnusson.

Elvis spelade in Spanish Eyes på sitt 20:e studioalbum, Good Times. Tyvärr var min far inte så intresserad av Elvis men han kan nog inte ha undgått att höra den när jag spelade den. Och det var i alla fall en melodi han kände igen, även om han föredrog den svenska texten. 🙂

Här kommer då ännu en låt från mitt favoritelvisår 1969. Det är en av de okända Elvislåtar som sällan eller alrig spelas, och det är lite synd för den här låten är en av de bästa från den tiden.

Icke desto mindre finns det inte jättemånga covers på den, men bland de som ändå finns är några riktigt bra. Davy Dilarno, Daniel Young (som inte riktigt kan texten, om man lyssnar noga 🙂 ), Michael Rose och Peter King Band gör alla ”Elvisversioner”, men Cheyenne Jackson gör en bra egen version, och som alla vet vid det här laget gillar jag när man försöker göra nya versioner av låtarna. Tre andra som gör det är Jack Rabbit Slim, Catherine Irwin och Star Anna – av dessa är nog den sistnämnda min personliga favorit. 

Jack White känner jag inte alls till, så jag får läsa på lite om honom. På Wikipedia läser jag att han har en förkärlek för gammal teknik. Bland annat skickar han vinylskivor till de som resencera hans musik; han tycker att om det inte finns en grammofon på en tidning som ska resencera musik så förtjänar de inte att resencera den alls. En konsert-DVD spelade in med Super 8-kameror, eftersom han tycker att den nya filmtekniken för saker att se för skarpa ut.
Men andra kanske vet vem han är, han skrev bland annat Bond-låten Another Way to Die” till Quantom of Solace 2008, och spelade in den tillsammans med Alicia Keys, den enda Bond-låt om sjungs som duett.
Hur som helst, hans version av Power of My Love är inte så pjåkig, lite skrikig men jag gillar den ändå.

Albumet From Elvis In Memphis har jag plockat låtar ur tidigare, bl a In the Ghetto. Det var Elvis‘ första album efter Hollywood-tiden och efter Comeback Specialen -68 sa Elvis till producenten Steve Binder att han aldrig mer skulle sjunga en låt han inte själv trodde på… Detta är en av mina absoluta favoritlåtar med Elvis (har jag sagt det förut…?) och jag vill gärna dela med mig av den. 🙂

Ja, de som är i min generation och däromkring förstår nog genast vilken sång det handlar om när de ser namnet på gästartisten, men det kan inte hjälpas. Jag tycker den passar bra nu så här i början av sommarlovet  🙂

Den här sången heter i original La Golondrina, vilket är spanska och betyder ”svalan”. Den skrevs 1862 Mexikanen Narciso Serradell Sevilla och den första inspelningen gjordes 1906 av Señor Carl Francisco. En liten modernare inspelning på spanska finns med Nat King Cole för att ta ett exempel (det finns fler men jag väljer honom pga hans fantastiska ”spangelska” 🙂 ).

Melodin har varit väldigt populär att sätta text till märker jag. På engelska hittar jag den som Within My Heart med Pee Wee King och som We Love But Once med Pat Boone, utöver versionerna med She Wears My Ring. Där vill jag nämna t ex Roy Orbison, Johnny O’Keefe, Hank Snow och Ray Price.

Naturligtvis finns den översatt till många språk. Franska: Cet Anneau D’or med Georges Guétary. Tyska: Du Sollst Nicht Weinen med holländska 13-åringen Heintje Simons.

Norrmannen Ray Adams (han med Hör min sång Violetta om ni minns) sjöng in en svensk text som fick namnet Farväl till Mexico.

Men det är nog under titeln Mitt Sommarlov som den är mest känd i Sverige. Den då 9-åriga norskan Anita Hegerland hörde man på radio varje sommar när jag var liten. Naturligtvis kunde inte Bernt Dahlbäck låta bli att spela in en tramsversion av den. Och det skulle jag vilja påstå att även M.A. Numminen har gjort med denna svensk-finska version (Mitt sommarlov – Kun Kesä On) i discotappning…

Anita Hegerlands karriär blev dock mycket större än ”sommarlovet”, även om hon kanske inte var känd med något annat i Sverige. Som barn blev hon mycket popolär i Tyskland, hon levde med Mike Oldfield under några år, deltog på hans konserter och skivor, och fick två barn med honom. Så sent som 2006 var hon Norges bäst säljande soloartist genom tiderna med över sex miljoner sålda skivor, allt enligt Wikipedia.

Elvis spelade in ett 30-tal låtar på Stax Studios i Memphis i december 1973, med Felton Jarvis som producent, 10 av dem släpptes på albumet Good Times. Det är ett av mina favoritalbum, och jag kommer snart att återkomma med en  annan av låtarna därifrån. 🙂

När jag nu sett om filmen Bohemian Rhapsody fick jag för mig att jag skulle ta reda om Queen och Elvis hade några låtar gemensamt. Jo, det fanns ett par stycken, men mest med Queen efter Freddy Mercury. Fran hans tid hittar jag bara en, och det är alltså Jailhouse Rock.

Detta är en Lieber/Stoller-låt från filmen med samma namn, där Elvis spelar en ung man som hamnar i fängelse för dråp, får chansen att vara med i en TV-show som spelas in på fängelset och blir berömd. Det har jag redan skrivit om här. Filmen är väl en av de bästa med Elvis, och titellåten en av de mest kända Elvislåtarna i världen-

Just därför tänkte jag väl att de flesta som spelat in den skulle låte lite som originalet, men jag blev faktiskt lite överraskad. Det är klart att Jerry Williams gör den på ganska klassiskt Elvismanér, men Jerry Lee Lewis gör den på sitt sätt, och Billy Swan på sitt. Och sen har vi de riktigt annorlunda: Mötley Crue. ZZ Top. Twisted Sister. The Blues Brothers. Och naturligtivs Rockfolket!

Jailhouse Rock har också använts flitigt på film och TV, och jag väljer att lägga ut – från Youtube – från filmen Casper (det lilla spöket) där Bill Pullman sjunger karaoke. Och från 80-talsserien Huset Fullt där Jesse och Becky sjunger den på sitt bröllop. John Stamos, som spelade Jesse, har förresten talat in guidetexter för mobilguidning på Graceland. Och Jesse hette också Elvis’ dödfödde tvillingbror…

På danska finns den förstås, inte med Bamse den här gången utan med Shu-Bi-Dua. Då heter den Fed Rock.

Och på svenska har vi ju den kära gamla Lien med Bröderna Djup som blev kända och folkkära genom Bosse Larssons Nygammalt 1979.

Queen har såvitt jag kunnat hitta inte gjort någon studioinspelning av Jailhouse Rock, men spelade den ofta live har jag läst mig till. De gör en riktigt bra version, och inte saknar man trummorna i början när Brian May spelar gitarr! 🙂

Elvis sjöng den live under hela sin karriär, tror jag, och det finns versioner från flera årgångar, men det är inte en av de låtar han gjorde bättre versioner av med tiden, så jag bryr mig inte om att lägga ut originalen, dvs studioversionen från Spotify, och filmversionen från Youtube. Jag har alltid tyckt att filmversioner låter lite fånigare, men jag kan idag inte höra studioinspelningen utan att i huvudet lägga till körens avslutande ”rockrockrock”… 🙂

Jag blev återigen förvånad över att det fanns så pass många versioner av en Elvislåt, och dessutom av flera väl kända artister.  Inte heller visste jag innan att detta är filmmusik från 1945; i filmen med samma namn som låten framfördes den dock utan sång. Däremot släpptes den på skiva med Dick Haymes samma år.

Ketty Lester spelade in den som B-sida på en singel 1961, och radiopublik och DJ:s föredrog den framför A-sidan (I’m a Fool To Want You). När jag nu lyssnar på A-sidan är jag böjd att hålla med…

Som vanligt finns det några för mig okända artister som spelat in Love Letters men ibland är det där man hittar guldkornen. Jimmy Scott och Osar Castro-Neves gör en bossa-version, och Carla Bruni likaså, medan the Refreshments drar sig åt ”kasedans”-hållet.

Som sagt blev jag förvånad när jag hittade några av de kända artisterna. Engelbert Humperdinck och Elton John har jag redan haft med, men jag kunde t ex ha valt Nat King Cole som gästartist. Han har dessutom den mest annorlunda versionen med ett intro som jag inte hört någon annanstans. Eller så kunde jag ha valt Johnny Logan. Eller Sinéad O’Connor. Eller Alison Moyet.

Men jag valde Etta James, och det gjorde jag för att jag gillar hennes version förstås, men också för att hon är lite känd från ett helt annat sammanhang och med svensk anknytning. Om någon känner igen hennes röst så är det säkert från Aviciis första stora hit Levels, där hennes låt Something’s Got a Hold On Me var insamplad… 🙂

Love Letters kom ut på albumet Elvis Gold Records vol 4, i inspelningen från 1966. 1970 spelade Elvis in den igen, till albumet Love Letters From Elvis. Det albumet tillhör väl inte hans bästa, men även där finns några guldkorn som jag säkert återkommer till senare. Tills vidare länkar jag båda versionerna, och videon nedan är en tredje version, en liveinspelning från 1976. 🙂

Det här är en låt som jag har haft i huvudet några dagar och smånynnat på. Det är en vacker sång, skriven 1955 av Alex North (musik) och Hy Zaret (text) till filmen Unchained. Sedan dess är det en av de mest spelade sångerna i världen och lär finnas i 1 500 inspelningar gjorda av 670 artister på flera språk, enligt wikipedia. Alla dessa har jag inte hittat, men några stycken kan jag nämna.

I filmen sjöngs den av Todd Duncan, som jag inte hittar på Spotify men väl på Youtube. Men den mest kända versioner skulle jag tro är den med the Righteous Brothers. Den kanske känns igen från filmerna Ghost eller Wayne’s World? Fler kända artister är Roy Orbison, U2, Sam Cooke, Van Morrison, Willie Nelson, Barry Manilow, Harry Belafonte, Cliff Richard och Sonny & Cher.  Också Gene Vincent, Robson & Jerome och Gareth Gates gör alla versioner jag gillar.

Il Divo sjunger den på italienska – Senza catene. På danska hittar jag den med Bamses Venner – En forunderlig melodi. Och på svenska väljer jag versionen med Ann-Louise Hanson – Väntans melodi. Fler språk hittar jag inte i hastigheten och jag vet ju inte vad de heter heller… 🙂

Naturligtvis finns det en skojversion också, här med  the Goons , som bl a bestod av Peter Sellers. 🙂 

Leo Sayer var en av mina tonårsidoler, de flesta i min ålder minns säkert låtar som More Than I Can Say eller When I Need You. Därför kändes det rätt att låta honom vara gästartist i det här inlägget. Hans version är lite annorlunda än de andras (förutom the Goons, då förstås), och jag gillar den mycket.

Elvis sjöng den på sina sista konserter, och den finns med i en liveversion på sista sturioalbumet Moody Blue. Videoklippet nedan kommer från en konsert i juni 1977, alltså cirka två månader innan han dog. Detta både syns och hörs på honom, men herregud vilken sångröst han hade! 🙂

Money Honey är skriven av Jesse Stone och gavs 1953 ut med Clyde McPhatter, för första gången med bandet the Drifters, vilket blev en stor hit. I mina öron är det kanske inte den bästa versionen men det finns ju fler att välja på.

Nästan alla gör sina egna unika versioner av låten.  Little Richard och Wanda Jackson gör klassiska rockversioner, liksom Alvin Lee. Aaron Neville är nog den som är mest lik originalet men å andra sidan låter han som om han nyss kommit i målbrottet… :). Gary Glitter gör sin version, Jerry Garcia Band gör sin och Peggy Sugarhill sin. T o m Dizzy Gillespie har gjort en cover av den, bra är den också.

De som sticker ut mest är 38 Special, som gör en countryrocklåt av den, vilket också Ry Cooder gör; hans version är min favorit av alla jag lyssnat på.

Jag har inte hittat vare sig någon svensk eller dansk version, inte heller någon norsk eller finsk, mest beroende på att jag inte vet vet vad de i så fall skulle ha för titel…  Däremot har jag hittat en med spansk text, de som spelar den heter Los Hooligans…

Jag har försökt hitta låtar som både Elvis och Michael Jackson har sjungit utan framgång. Inte tänkte jag på att jag kunde leta på Jackson 5, men där fick jag alltså napp. Bröderna spelade in Money Honey någon gång mellan 1971 och 1975 men den gavs inte ut. Inte förrän den kom på samlingsboxen Soulsation! 1995. Jag är absolut inget Michael Jackson-fan, i synnerhet inte som soloartist, men Jackson 5 gjorde en del bra låtar. Money Honey gör de bra, och man kan undra varför den aldrig gavs ut.

I Elvis studioversion hörs förutom det vanliga gänget – Scotty Moore, Bill Black och D.J. Fontana som man ser i videon nedan – även Floyd Cramer på piano och Chet Atikins på akustisk gitarr. Men så blev det bra också! 🙂

I morgon är det Kristi Himmelsfärdsdag och då passar det väl bra med en sång om en fågel 🙂 . Dessutom handlar texten – i alla fall delvis – om att våren kommer efter vintern och det väl de flesta hålla med om att de vill. (Personligen hade jag dock önskat att vi hade haft vinter innan våren kom men det blir inte alltid som man vill när det gäller vädret 🙂 ).
Jag trodde inte jag skulle hitta några versioner av den här sången men jag hade fel – det finns många, och på flera språk dessutom.

Snowbird är skriven av Gene MacLellan och har sjungits av bl a hans dotter Catherine MacLellan. Nu tänker jag inte rabbla upp alla jag hittar på Spotify men några nämnvärda: Billie Jo Spears, Lynn Anderson, Perry Como är några kända namn, därmed inte sagt att de är bäst 😉 . Några versioner jag gillar skarpt är annars Dana Winner och Rusty Nugget, den sista i något snabbare takt än de andra.

Sen har vi de olika språken. Bill Kaiwa börjar på engelska men går över till hawaiianska i slutet. På danska heter den Sangfugl och sjungs av Birthe Kjær. Och på svenska sjungs Pröva dina vingar av Anna-Lena Löfgren. En tysk version finns också, Wie Die Schwalben med Tom Astor.

Snowbird blev populär med Anne Murray 1969, och även om jag själv inte kan påminna mig att jag hört hennes version så sjöng hon den bland annat  i mupparna, och hennes version har också förekommit i Family Guy, och det klippet måste jag ju länka till, varför förstår man när man ser det… 🙂 

Elvis tog den med på sitt album Country (I’m 10.000 Years Old) och den skivan har en liten udda egenskap: i pausen mellan låtarna spelas en snutt av låten I Was Born About Ten Thousand Years Ago. Det är därför slutet på Snowbird inte verkar passa in i resten av låten.. 🙂