moruggla

Jailhouse Rock var Elvis’ tredje film, också den från 1957. Vince Everett (Elvis) hamnar i fängelse pga dråp, och där träffar han countryartisten Hunk som ger honom gitarrlektioner, och de kommer överens om att uppträda tillsammans när de blir fria. I en TV-sändning från fängelset får Vince tillfälle att sjunga, och när han släpps ut får han ett paket som innehåller alla de beundrarbrev direktören gömt undan.

Väl ute uppsöker han ett etablissemang som ägs av en vän till Hunk. Det jobb han kan erbjuda är dock inte som sångare utan som uppassare på restaurangen. Han tackar nej men träffar en impressario, Peggy, som hjälper honom spela in en demoskiva men inget skivbolag vill ge ut den; istället får han sin musik och sitt arr stulet och inspelat av en annan mer känd artist. Vince och Peggy startar då ett eget skivbolag och succén är ett faktum. Han spelar in musik och filmer och tjänar snart ihop en förmögenhet.

När Hunk kommer ut från fängelset uppsöker han Vince och kräver, enligt deras överenskommelse i fängelset, att få vara med i den TV-show som just ska spelas in med Vince. Han nummer blir dock bortklippt och Vince säger till Hunk att han helt enkelt inte är bra nog längre. Eftersom de dock hade ett sorts kontrakt låter Vince honom stanna som en slags assistent.

Med tiden blir Vince så pass självcentrerad att han inte längre vill samarbeta med Peggy och Hunk vill visa honom en läxa. Hunk börjar slåss men Vince försöker få honom att lugna. Hunk får till ett slag rakt över Vince’s struphuvud som svullnar och täpper till andningsvägarna. Detta innebär också att han kanske inte kan sjunga längre, men efter en tids tystnad och sjukhusvård visar det sig att hans röst finns kvar. Vid detta laget är också Peggy tillbaka i hans liv och det hela slutar förstås lyckligt.

Och så musiken:

Titelsången, Jailhouse Rock, har väl ingen missat. Young and Beautiful är en riktigt bra ballad, liksom I Want To Be Free. Don’t Leave Me Now är också lite åt balladhållet men lite mer upptempo.

Återstår två sånger som jag har lite svårt att välja mellan, Treat Me Nice och (You’re So Square) Baby I Don’t Care. Och jag vet faktiskt inte vilken av dessa som har spelats mest, eller minst som ju är det jag är ute efter. Men jag väljer den sistnämna, mest för att jag gillar det musikaliska arret i den. Och ja – det är Elvis originalband som kompar, Bill Black, Scotty Moore och D.J. Fontana. På piano Mike Stoller, som var en av kompositörerna.