Jag blev återigen förvånad över att det fanns så pass många versioner av en Elvislåt, och dessutom av flera väl kända artister. Inte heller visste jag innan att detta är filmmusik från 1945; i filmen med samma namn som låten framfördes den dock utan sång. Däremot släpptes den på skiva med Dick Haymes samma år.
Ketty Lester spelade in den som B-sida på en singel 1961, och radiopublik och DJ:s föredrog den framför A-sidan (I’m a Fool To Want You). När jag nu lyssnar på A-sidan är jag böjd att hålla med…
Som vanligt finns det några för mig okända artister som spelat in Love Letters men ibland är det där man hittar guldkornen. Jimmy Scott och Osar Castro-Neves gör en bossa-version, och Carla Bruni likaså, medan the Refreshments drar sig åt ”kasedans”-hållet.
Som sagt blev jag förvånad när jag hittade några av de kända artisterna. Engelbert Humperdinck och Elton John har jag redan haft med, men jag kunde t ex ha valt Nat King Cole som gästartist. Han har dessutom den mest annorlunda versionen med ett intro som jag inte hört någon annanstans. Eller så kunde jag ha valt Johnny Logan. Eller Sinéad O’Connor. Eller Alison Moyet.
Men jag valde Etta James, och det gjorde jag för att jag gillar hennes version förstås, men också för att hon är lite känd från ett helt annat sammanhang och med svensk anknytning. Om någon känner igen hennes röst så är det säkert från Aviciis första stora hit Levels, där hennes låt Something’s Got a Hold On Me var insamplad… 🙂
Love Letters kom ut på albumet Elvis Gold Records vol 4, i inspelningen från 1966. 1970 spelade Elvis in den igen, till albumet Love Letters From Elvis. Det albumet tillhör väl inte hans bästa, men även där finns några guldkorn som jag säkert återkommer till senare. Tills vidare länkar jag båda versionerna, och videon nedan är en tredje version, en liveinspelning från 1976. 🙂
moruggla 