Det här är en låt som jag har haft i huvudet några dagar och smånynnat på. Det är en vacker sång, skriven 1955 av Alex North (musik) och Hy Zaret (text) till filmen Unchained. Sedan dess är det en av de mest spelade sångerna i världen och lär finnas i 1 500 inspelningar gjorda av 670 artister på flera språk, enligt wikipedia. Alla dessa har jag inte hittat, men några stycken kan jag nämna.
I filmen sjöngs den av Todd Duncan, som jag inte hittar på Spotify men väl på Youtube. Men den mest kända versioner skulle jag tro är den med the Righteous Brothers. Den kanske känns igen från filmerna Ghost eller Wayne’s World? Fler kända artister är Roy Orbison, U2, Sam Cooke, Van Morrison, Willie Nelson, Barry Manilow, Harry Belafonte, Cliff Richard och Sonny & Cher. Också Gene Vincent, Robson & Jerome och Gareth Gates gör alla versioner jag gillar.
Il Divo sjunger den på italienska – Senza catene. På danska hittar jag den med Bamses Venner – En forunderlig melodi. Och på svenska väljer jag versionen med Ann-Louise Hanson – Väntans melodi. Fler språk hittar jag inte i hastigheten och jag vet ju inte vad de heter heller… 🙂
Naturligtvis finns det en skojversion också, här med the Goons , som bl a bestod av Peter Sellers. 🙂
Leo Sayer var en av mina tonårsidoler, de flesta i min ålder minns säkert låtar som More Than I Can Say eller When I Need You. Därför kändes det rätt att låta honom vara gästartist i det här inlägget. Hans version är lite annorlunda än de andras (förutom the Goons, då förstås), och jag gillar den mycket.
Elvis sjöng den på sina sista konserter, och den finns med i en liveversion på sista sturioalbumet Moody Blue. Videoklippet nedan kommer från en konsert i juni 1977, alltså cirka två månader innan han dog. Detta både syns och hörs på honom, men herregud vilken sångröst han hade! 🙂
moruggla 