moruggla

Det här är en sån där låt som man kan ta fram och lyssna på när man känner sig lite nere och ensam, som man kan göra ibland, oftast helt utan orsak. Texten kan man väl kalla självrannsakande och man hör genom några ändrade ord hos vissa av artisterna att de anser sig vara ”större” än andra, i många fall med rätta. Skillnaden på ”I could conquer the world but what would I have” och ”I have conquered the world, all but one thing did I have” är tydlig. En av dessa ”stora” har dessutom en annan liten ”twist” med texten; han sjunger ”I have conquered the world, but one thing did I have”. Det  avdramatiserar innebörden lite grann.:D

Without Love skrevs av Danny Small, och originalinspelningen gjordes av Clyde McPhatter 1957. Jag tänker inte ta med alla som spelat in den efter det, bara några stycken (det kan bli för mycket självrannsakelse också…):
B.J. Thomas, Little Richard, Ronnie Carroll, Rose Brennan och Tracy Nelson gör alla versioner jag tycker om. Aubin Wise är också bra. Ronnie Jones, Jimmie Davis och Oscar Tony Jr blir bättre efter ett par lyssningar.

Sen har vi Tom Jones, som röstmässigt är en klass för sig; han har också med en talad ”prolog” innan han börjar sjunga, och jag funderar på om det var med i originaltexten eller om det är något Tom själv lagt till; det är i alla fall inte med i McPhatters inspelning ovan.

Jay Black är ny för mig, det är ingen jag känner igen att jag hört. Men han var tidigare med i 60-talsband som hette/heter Jay & the Americans med hits om Come a little bit closer och She cries. Så jag har säkert hört honom då, även om jag inte lagt namnet på innet. Att jag ändå väljer honom som gästartist beror mest på videon nedan; den visar bilder från Dustin Hoffman-filmen The Graduate (Mandomsprovet),  någon annan video med rörliga bilder hittade jag inte. Jo, med Tom Jones men han har redan varit gäst i min blogg 🙂

Och Elvis var faktiskt före Tom Jones med Without Love; en hel månad 🙂 Jag läste nånstans – sanningshalten går jag inte i god för – att det här var en sång Elvis länge velat spela in, och det är ju mycket möjligt. Känsloregistret han visar upp här är enastående, både i de lite mjukare verserna men framför allt i den starkare refrängen. (”Det gör väl tom Jones också” hör jag någon tänka nu, men nu är det inte Tom Jones som är min stora idol… dessutom hade Tom ju en hel månad på sig att lära sig härma Elvis… ) 😀 😀 

När jag söker på den här låten på Spotify får jag upp en massa träffar. Mest från samlingsalbum som har ordet ”halloween” i namnet, och det förvånar mig lite. Men när jag sen lyssnar på några av inspelningarna så förstår jag bättre. Det är riktigt skrämmande att höra hur många sätt man kan förstöra en låt på… 🙂

Men jag börjar lite snällt. Från soundtracket till filmen Honeymoon In Vegas sjunger Trisha Yearwood en ganska fin version. Om man tycker att hennes version har lite countrystuk så är det ingenting jämfört med The Sunny Bottom Boys. Showaddywaddy brukar jag gilla, men här låter det som om de tuggat krita innan de börjar sjunga. 😉

Men värre kan det bli. Alix Korey eller Amanda Lear passar på vilken halloweenfest som helst. Likaså Misfits eller Coptic Rain, men de är också så pass ”egna” att jag faktiskt gillar dem. Mest tycker jag om The Residents version, och dessa kommer jag säkert att återkomma till i framtida inlägg.

Men – snälla Christer Sjögren, Robert Gustafsson och Little Gerhard – den heter Devil In Disguise, inte in the skies eller in the sky! Tydligast hörs det när Linda Bengtzing och Brolle Jr. sjunger den i Så ska det låta. Det låter riktigt hemskt … 😀

Det finns förstås några översättningar till andra språk. Danny sjunger Piru Valepuvussa på finska. Mike Rios Un Diablo Disfrazado på spanska. Peter Kraus på tyska, Leider Kalt Wie Eis. Och så Frankrikes egen Elvis, Johnny Hallyday på franska med Tu N’as Rien De Tout Ça. 

Jag har omsorgsfullt undvikit Fröken Elvis i mina tidigare inlägg, mest för att jag inte är så imponerad av dem. De är ganska bra, men utan översättningarna av Elvislåtar hade förmodligen ingen hört talas om dem. Jag gillar inte alla deras svenska Elvislåtar, men just deras version av Devil In Disguise är riktigt bra. De kallar den Psykopat.

För Elvis blev Devil In Disguise den sista låt att komma på topp 10 på billboards r&b-lista; den placerade sig på plats 9… Man hör den på radion då och då, så den är inte bortglömd. John Lennon lär ha sagt när han hörde låten att han tyckte att Elvis lät mer som Bing Crosby. Jag håller förstås inte med honom om det… Inte heller tycker jag att den förtjänar att klassas som halloweenmusik, men det är kanske å andra sidan så nära man kan komma med en Elvislåt. 😀

Elvis var aldrig med i någon musikal (om man inte räknar filmerna förstås). Men han sjöng en sång från en musikal, nämligen ur Mannen från La Mancha från 1965. Den populäraste och mest kända sången därifrån är The Impossible Dream (the Quest) sjungen av huvudrollen Don Quijote.

Många – kända och okända – har spelat in den här sången. Jag håller mig till de kända namnen, och det är faktiskt gott nog den här gången. Jag börjar med de ”förutsägbara”, de som låter ungefär som man förväntar sig. Andy Williams, Frank Sinatra, Tom Jones, Glen Campbell och Roger Whittaker är några sådana, liksom Shirley Bassey, Diana Ross & the Supremes och Roberta Flack. Cher gör en fin version. Och kommer ni ihåg Kamahl?

Ett namn som överraskade mig lite, därför att han inte är känd för att sjunga precis, är Christopher Lee. 92 år gammal gjorde han en heavy metal-skiva där han bl a sjunger The Impossible Dream. Imponerande!
Och när jag ändå är inne på skådespelar-/musikalartistgenren så vill jag nämna den svenska översättningen, med Mikael Samuelsson, den har då fått titeln En vanvettig dröm. 
Tyvärr hittar jag ingen inspelning på danska. Synd, eftersom jag läser att det var Preben Kristensen som spelade Don Quijote…. :). Däremot finns den förstås på spanska, och jag väljer att länka Sueño Imposible med Carlos Marin.

En enda något annorlunda version (utöver Lee) hittar jag. Med ingen mindre än Liberace. Den får vara med , för att få lite omväxling i skönsången. 😀

På franska finns ett par versioner. Mireille Mathieus inspelning gillar jag, och så min favorit Johnny Hallyday som jag haft med ett par gånger här.
Men ingen gör den som Jacques Brel. Han fick sitt publika genombrott när han spelade Don Quijote i Mannen från La Mancha 1968, och han hade själv översatt texten. Brel är verkligen en favorit hos mig, och jag är glad att jag lyckades hitta en sång där han kunde bli gästartist. 🙂

Jag undrar om Elvis hade ”gjort sig” på musikalscenen? Kanske inte 1972, men 10 år tidigare? Tänk om han fått göra musikaler istället för filmer… Fast jag vet inte. Jag har svårt att se det framför mig. I alla fall gör han en bra version av The Impossible Dream, lite ”svajigt” i början kanske, men vilken kraft han får i rösten sen. Lite fantasilöst kan man kanske tycka att orkestern återigen gör en ”bolero-variant”, men samtidigt passar det bra in. Och nog skulle han passa i rollen som ”riddaren av den sorgliga skepnaden”… 😉

Bonus: Elvis har faktiskt sjungit en musikallåt till, Make Believe från Teaterbåten. Den finns på en CD med ”home recordings” och han sjunger duett med en för mig okänd flicka. Lite roligt att höra, särskilt när de inte är helt överens om texten 😀

I juli 1953 kliver en 18-årig yngling in genom dörren till Sun Records i Memphis, som skyltar med att vem som helst får spela in en skiva för 4 dollar. Sekreteraren, Marion Kreisker, frågar vem han sjunger som, och han svarar ”I don’t sound like nobody”. Ynglingen spelar in två låtar, tar sin acetatskiva och går, och där kunde historien tagit slut.
Men den unge mannen heter Elvis Presley, och Sam Phillips, ägaren till Sun Records, söker någon som kan sjunga så att det går hem i alla läger. I början på 50-talet var det ingen självklarhet att vita lyssnade på svart musik eller tvärtom. Sam Phillips ville ändra på detta.

Sångerna Elvis spelade in den gången var My Happiness och That’s When Your Heartaches Begin. Senare sa Elvis ibland att han spelade in skivan som en födelsedagspresent till sin mor, ibland att han ville höra själv hur han lät på en skivinspelning. Troligen var det bägge delar…

Musiken till My Happiness skrevs av Borney Bergantine 1933 men hade från början en annan text. 1947 skrevs den nya texten av Betty Peterson Blasco, och blev till en början populär med Jon & Sondra Steele 1948. Senare följde bl a The Pied Pipers, Connie Frances, Jim Reeves, Teresa Brewer, Andy Williams och Marty Robbins efter. Den bästa versionen tycker jag Fats Domino står för med hans speciella sound.  Däremot tycker jag nog att Amanda Lear kunde låtit bli den, men den får vara med ändå för att… ja, bara för att. Man kan skratta lite åt den i alla fall. 😀

Ella Fitzgerald – the first Lady of song, the queen of jazz, Lady Ella – gjorde sin version tidigt, 1948. Jag lyssnar gärna på Ella, hon hade en fantastisk röst under hela sin 60-åriga karriär. My Happiness är en långsam ballad som passar henne utmärkt.

Den kanske inte passade den 18-årige Elvis‘ sångröst riktigt lika bra, men jag tycker hans inspelning är helt okej med tanke på att den är helt ”rå”, inga studioeffekter och inga instrument i bakgrunden eller nåt annat, bara Elvis och hans gitarr. B-sidan, That’s When Your Heartaches… spelade han in i studio senare, men inte My Happiness. Varför kan man undra, Gladys kanske inte gillade hans inspelning? Eller också kanske han själv tyckte att han inte lät tillräckligt bra i den. Det är i alla fall roligt att den finns bevarad.

Acetatskivan som blev resultatet den där julidagen 1953 köptes på auktion 2015 av Jack White för 300.000 dollar. Det kallar jag värdeökning!

Idag lägger jag till en bonus. Om någon undrar var Elvis fick sin sångröst ifrån så kan man lyssna på hans mor, Gladys, hans far, Vernon, och hans farfar, Jesse, på Youtube. Man kan nog utan tvekan påstå att sångrösten blev bättre för varje generation…  😀

You Gave Me A Mountain är ännu en av min absoluta favoritlåtar med Elvis. Texten är i och för sig inte så upplyftande men om man själv står inför en motig uppförbacke nån gång så är det ganska nyttigt att lyssna på en sång om någon som har det ännu värre och tänka ”nåja, så illa har jag det inte ändå”. 🙂

Frankie Laine hade en hit med den här låten 1969, och det finns några hörvärda versioner av den, t ex Eddy Arnold, Gene Watson, Lyle Sinclair, The Piearcys, Johnny Bush, Sonny Martin, The Plainsmen och Johanna Hemara. Någon direkt udda version hittar jag inte, om man inte räknar Johnny Loughrey, som låter som om han ska brista ut i gråt hela tiden.

Den skrevs av countrystjärnan Marty Robbins (känd för bl a El Paso och Singing the Blues som senare blev känd med Tommy Steele om jag nu vågar nämna hans namn när det är Elvis jag skriver om 🙂 ) och när man lyssnar på hans inspelning hör man en liten skillnad i texten. Marty sjunger den som han skrev den, med textraden ”Despised and disliked by my father”. När Laine skulle spela in den bad han om en ändring där till ”Deprived of the love of a father”; detta därför att hans egen far gått bort strax innan. Den senare raden har därefter alla hållit sig till av de jag lyssnat på.

Det gjorde Elvis också. Han sjöng den i Aloha From Hawaii-konserten 1973, då den också första gången kom på skiva. Hela den konserten är både se- och hörvärd, och Elvis sjunger många sånger i den där han verkligen har möjlighet att ta i ordentligt. Jag har redan skrivit om ett par – My Way och What Now My Love t ex – men denna kommer inte långt efter. Den är bara inte lika känd.
Jag har sagt det förut – Elvis sångröst var som bäst mellan 1968/-69 och 1973/-74, den här låten är ett av bevisen för det. 🙂

Dags för en tidsresa igen tänkte jag, den här gången med fyra versioner; eftersom detta är en  långsam ballad så hörs skillnaderna tydligare även med bara fyra års mellanrum.

Love Me skrevs av Jerry Lieber och Mike Stoller som en parodi på countrymusik, och spelades först in av Willy & Ruth 1954. Under 1954 och 1955 kom den i ett antal versioner, jag väljer några av dem här: Billy Williams, Georgia Gibbs och The DeMarco Sisters. Ingen av dessa fick någon större hit med den.

Efter 1956 fick den ett lite annorlunda sound vilket hörs med bl a Johnny Burnette, Jerry Williams, Johnny Devlin och The Little Willies feat. Norah Jones. Frantic Flintones gör en kul version; de har lagt på ett eko som inte är av denna världen. 🙂 Men ingen av dessa har väl heller fått någon hit med Love Me. 

Det där nya soundet efter 1956 kan ju mycket väl ha berott på att Elvis spelade in Love Me  just det året. :). Och han fick en hit med den. Den klättrade upp till nr 2 på Billboard Top 100 i USA vilket var första gången för en låt som inte kommit ut som singel (detta var medvetet för att den inte skulle förväxlas med Love Me Tender, som kom i samma veva). :). I videon nedan väljer jag ett klipp från Ed Sullivan Show. Publikens jubel är tydligt.

I ’68 Comeback Special kom Love Me till heders igen i en utmärkt version – även om jag tycker att the Jordanaires gjorde sig bättre i bakgrunden än Charlie Hodge som hörs här. Men publikens jubel är tydligt… 😉

Under 70-talet ingick den ofta i repertoaren och jag väljer dels inspelning från Aloha From Hawaii-konserten 1973, den som sändes live via satellit över hela världen (utom i USA sägs det, för samtidigt var det Super Bowl-premiär …)  Rösten har blivit något mörkare och trummorna mer distinkta. Lite snabbare går den också, tycker jag. Och publikens jubel är tydligt… 🙂
I juni 1977 var Elvis ute på det som kom att bli hans sista turné och detta spelades in av NBC för TV-showen Elvis In Concert. Här låter han en aning andfådd, men rösten är fortfarande stark och han skojar lite med publiken då och då. Publikens jubel är tydligt… 😀

En liten anekdot som jag hittar på Wikipedia: Led Zeppelin mötte Elvis efter en Elvis-konsert i Las Vegas 1974. Robert Plant berättade då för honom att bandet aldrig gjorde soundchecks, men om de någon gång gjorde det så var det bara Elvislåtar, som t ex Love Me. När de sedan skulle gå därifrån vände sig Elvis om och började sjunga Love Me, varpå Plant stämde in och sjöng med. Synd att den duetten inte blev inspelad… 🙂

Här måste jag också ge cred till sajten secondhandsongs.com. Utan ded hade jag aldrig hittat några andra inspelningar av Love Me, för med den titeln är det hopplöst att söka på Spotify om man inte vet någon särskild artist som gjort den… 😀

Dags att låta Creedence vara gästartister här, de fick ju inte vara det när jag skrev om Proud Mary. Det skulle de ju rätteligen ha varit men det hade inte varit lika roligt 🙂

My Baby Left Me skrevs och spelade in av Arthur ¨Big Boy ”Crudup” 1950. Han skrev också That´s Alright Mama vilket är tydligt; låtarna påminner musikmässigt mycket om varandra, vilket Slade tagit fasta på – de slår ihop båda låtarna i ett medley.
Annars tycker jag man gärna kan lyssna på Wanda Jackson, Dave Edmunds eller Spotnicks.

I decennieskiftet -70-/-80-tal fick 50-talet en renässans, mycket kanske tack vare filmen Grease. I den vevan kom bandet Stray Cats, och det var även då jag upptäckte Robert Gordon, här tillsammans med Link Wray. En något otippad tolkare av My Baby Left Me är – för mig – Buffy Sainte-Marie. Likaså Billy Swan, men han har ju tolkat en del Elvislåtar har jag märkt.

John Lennon sjöng den live 1973; hans version finns inte på Spotify men väl på Youtube. Märk väl att han kallar den felaktigt Since My Baby Left Me (det är ju de första orden i texten till Heartbreak Hotel). Elton Johns version finns också bara på Youtube.

De udda versionerna är alltid kul att hitta, här hör vi GREAT INVADERS från Japan i en alternative rock-/indie-version som jag tycker är ganska kul… Snowload har också gjort en hårdrocksversion fast inte lika udda.

Den franske sångaren och skådespelaren Johnny Hallyday sjunger den förstås på franska: Tu Me Quittes. Några fler inspelningar på andra språk hittar jag tyvärr inte.

Creedence Clearwater Revival är väl inte så kända för att göra covers, men jag gillar Fogertys sångröst, och den passar utmärkt även till den här låten. Det är roligt att höra vilken resa låten gör, från Crudups rhythm´n´blues, via Elvis rock´n´roll till Creedence speciella sound. Men idag är väl låten i princip bortglömd oavsett version…

Elvis gjorde den 1956, som B-sida på hans sjunde singel för RCA. Jag hittar inte så mycket information om inspelningen, jag får låta sången tala för sig själv. 🙂
Jag hittar inte heller någon liveinspelning av den på Youtube, varken med Elvis eller Creedence, så jag får nöja mig med stillbilder. Musiken hörs ju i alla fall… 😀

(OBS! Inte att förväxla med Have I Told You Lately (That I Love You) av Van Morrison.)

Den har countryballaden skrevs av Scotty Wiseman för musikalfilmen Sing, Neighbour, Sing 1944, där den framfördes av Lulu Belle och Scotty och den blev deras största framgång. Trots det kom den inte på skiva med dem förrän 1947; istället blev det Gene Autry som var först ut med låten på skiva 1945.

Flera kända countryartister har spelat in den: Roy Acuff, Jim Reeves, Sons of the Pioneers, Tex Ritter, Willy Nelson och Marty Robbins är några av dem. Men även andra artister har gjort försök: Roger Whittaker, Bing Crosby med the Andrews Sisters, Boxcar Willie, Cliff Richard och Ringo Starr till exempel. The Blue Diamonds gör en fin version. Och inte visste jag att skådespelerskan Sissy Spacek kan sjunga, men det vet jag nu. 

Eddie Cochran är en annan känd artist från förr. Han version är faktiskt den mest annorlunda av de jag hört, även om han är klart inspirerad av Elvis.

Översättningar då? Jodå, det finns också. På franska – T’ai Je Dit med Johnny Farago -, på tyska – Irgendwann blúh’n wieder rote Rosen med Lale Andersen -, och två versioner på svenska: Tro en liten bit på mig med Hasse Thor och Jag har hört att du har någon annan med Streaplers.
Det finns ocså en parodiversion med Bob Hope och Bing Crosby som är riktigt rolig att lyssna på. 🙂

Ricky Nelson, sångare och skådespelare, hade några stora hits på 50- och 60-talen. Vem minns inte Hello Mary Lou, t ex? Även han är tydligt inspirerad av Elvis i den här låten, men det blir den inte sämre av.

Elvis gillade ju att ta gamla countryhits och göra rock av dem. Den här låten var med på albumet Loving You från 1957 och blev en hit. Den har ett ganska typiskt 50-tals-Elvis-sound med de vanliga musikerna och the Jordanaires i stämsång i bakgrunden. Jag har alltid gillat den, särskilt stämsången… 🙂

Egentligen skulle jag ha valt en annan låt här men den finns inte på Spotify med Elvis, så jag fick tänka om. Fast jag kanske skriver om den en annan gång…
Rags To Riches verkar vara en titel med många låtar, om man säger så, upptäcker jag när jag söker efter den på Spotify och Youtube. Jag håller mig dock till en version, den som är skriven av Richard Adler och Jerry Ross en gång i början av 50-talet.

Den bäst kända inspelningen är med Tony Bennett och Percy Faiths orkester från augusti 1953. I oktober samma år kom den med Billy Ward and his Dominoes, och i november med David Whitfiels och Stanley Blacks orkester. Den var tydligen populär det året. 🙂

Några andra inspelningar har jag hittat: Dinah Washington, Gene Pitney, Bobby Hacket, David Whitfield, Barry Manilow och Sunny & the Sunliners är ett par av dem. James Bounty är lite annorlunda. En enda riktigt udda inspelningen har jag hittat, med The Del Prince, den är riktigt kul att lyssna på.

Den finns i en dansk version: Den rigeste i verden med Blue Boys. Om du nu inte råkar förstå danska så gör det nog ingenting, texten är ett riktigt pekoral… 🙂 Och på finska: Köyhyydestä rikkauteen med Olavi Virta.
Någon svensk version har jag inte hittat, och tror inte heller jag har hört – någon som vet?

Jackie Wilson är det kanske inte många som känner till numera; första gången jag hörde talas om honom var på en skiva med Dexy’s Midnight Runners som heter Jackie Wilson said (I’m In Heaven When You Smile), vilket tydligen ursprungligen är en Van Morrison-låt…  Att jag väljer Wilson som gästartist idag är för att han är den enda som jag tycker kan mäta sig med Elvis röstmässigt i den här låten.

Jag menar, lyssna på Elvis version, särskilt i början och slutet. Spotifylänken är en inspelning från 1971 men jag väljer en annan inspelning i videon nedan, den är från 31/12 1976, alltså ett drygt halvår innan han dog. Vilken röst han hade ändå! (Inte världens bästa upptagning, tyvärr, men jag får gåshud i alla fall). 😀

Ännu en tidigt 60-talslåt, i en helt annan stil än den i mitt förra inlägg. Alla som säger att ”Elvis var slut” efter militärtjänsten har nog aldrig hört (Marie’s the Name) His Latest Flame 🙂

Den här låten skrevs av Doc Pomus och Mort Shuman, som skrev många låtar av Elvis. Huruvida de tänkte sig att detta var en Elvislåt vet jag inte; han var i alla fall inte först med att spela in den. Del Shannon hann före med ett par månader. Och en hel del har följt efter.

Cliff Richard förstås; den här låten passar hans stil. Sha Na Na gör en bra version. Flemming ”Bamse” Jørgensen måste jag ju ta med igen. Billy J Kramer har jag inte haft med förut tror jag. T o m Claes-Göran Hederström har spelat in den. Synd att han inte fortsatte sin sångkarriär… De riktigt bra med kända artister finns inte på Spotify – de är inte officiellt utgivna verkar det som – men jag hittar dem på Youtube: Brian May är en av dem – riktigt bra. Scorpions är en annan. Och så hittar jag en hårdrocksversion med the Misfits som är lite kul.

Och så har jag förstås hittat några för mig okända artister som jag kommer att lyssna mer på: The Lurks, Frantic Flintstones och Two Tons of Steel t ex. Men min absoluta favorit bland dessa är den som gör den mest udda och egna versionen – The Residents. Riktigt bra är den!

Jag hittar ingen version på svenska. men några olika språk finns det: Spanska – La novia de el med Gipsy Vagabonds och Mi Ultimo Amor med Los Jokers. Franska – Sa Grande Passion med Richard Anthony. Tyska – Sie war all sein Glück med Ted Herold. Och finska – Pois raiteiltaan med Toni Rossi och Sinitaivas, samt Mari Naapurin med Agents och Vesa Haaja.

Jag har nog nämnt Little Gerhard någon gång tidigare, och eftersom han ansågs vara Sveriges rockkung så får han bli  gästartisten idag. Jag är inget större fan av honom men han har i alla fall träffat Elvis en gång (i Tyskland, på en Bill Haley-konsert, 1958. Fotobevis i videon nedan.) så han förtjänar väl att vara med 🙂

Del Shannon var kanske först, men det var Elvis som fick den största framgången med den här låten. När jag nu hör båda så tycker jag personligen inte att det är så konstigt. Men jag kan inte låta bli att undra ifall inte Elvis låtit mer som Del om han sjungit den fem år tidigare? Det får vi aldrig veta… 🙂
(Den här låten har ingenting med filmen Wild in the Country att göra men av okänd anledning har man valt bilder därifrån i videon nedan…)