moruggla

Tre nunnor – Michelle (Mary Tyler Moore), Barbara och Irene lämnar klostret. De är ombedda att – inkognito –  hjälpa till på en läkarmottagning för fattiga i ett ghetto i en större icke namngiven stad. De träffar Dr John Carpenter (Elvis), som arbetar som läkare på kliniken. Han tror dock att de är flickor som råkat i olycka och som inte vågar gå till sin vanliga doktor för hjälp. Efter att de förklarat att de skickats dit för att hjälpa honom och att de alla tre är vårdutbildade inom olika områden accepterar han.

Fader Gibbons från den lokala församlingen vet om arrangemanget men han är inte förtjust i idén. Framför allt anser han inte att nunnor ska visa sig i kjol och silkesstrumpor (det hjälper inte att Barbara påpekar att de är av nylon :D). Han ordnar en liten källarlägenhet där de får bo men vill i övrigt inte ha med det hela att göra.

Filmens handling består till stor del av behandlingen av patienterna, bl a den lilla flickan Amanda som familjen tror är döv men som visar sig ha en form av autism; man säger i filmen att det troligen utlösts av att hennes mamma försvann när hon var liten (på den tiden trodde ännu man att autism berodde på något trauma). Deras behandling går ut på att göra flickan ordentligt ilsken för att få ut alla aggressioner, en ganska otäck scen egentligen… men det lyckas.

Några särskilt nämnvärda karaktärer är de båda gamla damer som systrarna hyr rummet hos; de har inga höga tankar om unga flickor precis. Affärsinnehavaren som höjer priset nästan dagligen och försöker lura de fattiga kunderna. Jose, som har problem pga talsvårigheter och troligen dyslexi fast man inte visste det då. Gangsterbossen kallad ”Bankiren”.

Jag tänker inte gå in på fler händelser egentligen. Summan av kardemumman är förstås att dr Carpenter så småningom blir förtjust i syster Michelle, som lika förstås blir förtjust tillbaka. Efter att fader Gibbons talat med biskopen måste systrarna på nytt iklä sig sina dok och i slutändan vänder Michelle tillbaka till klostret. Fast slutet får en lite att misstänka att hon kanske ändrar sig…
Något jag kan nämna är att filmen också vidrör problemen de svarta upplevde i USA vid den här tiden, via syster Irene, som tacklar det på ett humoristiskt men bestämt sätt.

Så mycket musik är det inte i den här filmen heller. Titelsången, Change of Habit, är en bra Elvislåt. Rubberneckin’ är egentligen bäst, men även på den har det gjorts en remix som har spelats en del de senaste åren, bl a i reklam för Toyota. Så har vi låten som spelas i en ”jam session” när dr Carpenter har lärt syster Michelle att spela gitarr; en instrumentalversion av Lawdy Miss Clawdy på gitarr och piano. Och så en sång för barn, kan man nog säga: Have a Happy.
Eftersom filmen delvis har ett religiöst innehåll finns det förstås en gospellåt med även här, Let Us Pray. Och eftersom – som jag tidigare nämnt – Elvis lägger extra mycket själ i sina religiösa sånger så får det bli den jag länkar; den är i alla fall näst bäst.

Detta var den enda filmen där Elvis hade ett riktigt yrke. Det var också den enda Elvisfilm som åtminstone vidrörde samhällsproblem som narkotika, prostitution, våldtäkt och segregering.
Och det var också den allra sista spelfilmen Elvis medverkade i; de två sista s k Elvisfilmerna är dokumentärfilmer från turnéer. (Det skulle ha blivit en film till 1976, A Star Is Born med Barbra Streisand, den manliga huvudrollen var tänkt för Elvis från början. Men överste Parker sa nej med hänsyn till Elvis dåliga hälsa och rollen gick till Kris Kristofferson istället…)

Men det finns ju hundratals andra Elvislåtar, och jag kommer att fortsätta lyfta fram de jag tycker är guldkorn. Jag ska bara fundera ut hur jag ska lägga upp det hela så att det blir intressanta inlägg. 😀

Året är 1927. Walter Hale (Elvis) är manager för ett chautauqua*-sällskap som anländer till staden Radford Center med tåg. Han träffar bl a Mrs Bix och hennes barn Carol och Willie, och ger dem fribiljetter till tillställningen då barnen berättar att de inte har råd att besöka området. Fler personer som har viss betydelse för handlingen är borgmästaren och hans dotter, Charlene som håller i provsjungningarna till barnföreställningen, Johnny som är ekonomiskt ansvarig och butiks- och cafeinnehavaren Mr Wilby. Det finns några fler men mer perifera.

Charlene har provsjungning med de lokala barnen. Borgmästaren har antytt att om inte hans dotter får huvudrollen så får sällskapet inte in några pengar utan måste lägga ner. Carlene tycker att Carol och Willie är bättre, och som fackligt aktiv ställer hon kravet att Carol ska ha huvudrollen, vilket får Johnny att vilja packa ihop och lämna sällskapet.

Mrs Bix arbetar i butik hos Mr Wilby, och har också ett förhållande med honom som hon vill avsluta efter att ha lyssnat på ett föredrag av Mr Morality. Men det vill inte Mr Wilby, trots att han är gift.

En kanalsimmerska som ska ha en uppvisning i floden upptäcker en kropp i vattnet. Det är Mr Wilby, och han är död. En från chautauqua-sällskapet som spelat poker med honom blir genast misstänkt och fängslad, men Walter tror att det är någon annan. Han sätter ihop en show där tanken är att den skyldige skall bekänna. Så blir det också – men jag säger inte vem det är 🙂

Charlene blir arg på alltihop och tycker att Walter har utnyttjat dådet för vinnings skull och gjort show av det. Hon säger upp sig, men Walter får med polisens hjälp henne med på tåget vidare till sällskapets nästa anhalt.

Och här måste jag ju erkänna att, tyvärr, mer spännande än så blir det inte. Det är ju en ganska tunn historia, och det märks på Elvis att han också tycker det. Han går omkring i vit kostym och hatt och cigarr i mungipan.

Naturligtvis sjunger han ibland, både själv och tillsammans med andra: Swing Down Sweet Charriot tillsammans med en gospelkör, Violet (samma melodi som Love Me Tender) tillsammans med fyra collegepojkar i barber shop-stil (en av dessa pojkar är bror till Ryan O’Neal, om lite ”pompekunskap” kan intressera 😉 ), och den fina balladen Almost, som han sjunger alldeles ensam. Dessutom tillsammans med Charlene den utomordentligt fåniga Signs of the Zodiac.

I övrigt är det ganska mycket annan musik: Balladen Almost får man höra precis i början av filmen, men i marschtakt och utan sång- Bluegrassbandet sjunger Hello Susan Brown (som inte lanserades förrän 1962, fantastiskt att de kunde den redan 1927!), och barnen sjunger på provsjungningen bl a When You Were a Tulip, Too Too Tootise Goodbye, The Dark Town Strutters Ball, och I’m Nobody’s Baby. Och i en scen spelas Greensleeves instrumentalt i bakgrunden.

Den bästa är dock utan tvekan den sång Elvis sjunger tillsammans med bluegrass-trion: Clean Up Your Own Backyard.

*Chautauqua var en rörelse i USA för runt 100 år sedan som syftade till att bringa kunskap och kultur ut till folket runt om i landet. President T Roosevelt lär ha sagt: ”Chautauqua is the most American thing in America”. Efter mitten av 30-talet dog rörelsen ut till förmån för bilkulturen, radion och biograferna. Namnet Chautauqua kommer från den sjö i sydvästra New York där den första chautauquan hölls.

Jess Wade (Elvis) har fått bud från sin f d flickvän att hon vill tala med honom. Han beger sig till hennes hemstad vid mexikanska gränsen, men där möts han av sina gamla kumpaner från det kriminella gäng han en gång var en del av. Han lämnade gänget när han rymde med ledarens fästmö. och det är han – Vince Hackett (spelad av Victor French, som senare spelade Mr. Edwards i ”Lilla huset på prärien”) som har skickat meddelandet till Jess. Med i gänget finns även Vinces lillebror Billy Roy, och så Gunner (spelad av James Sikking, känd bl a för rollen som Lt. Hunter i ”Spanarna på Hill Street”)

Nå, Vince är lite sur för att Jess snodde flickvännen och nu vill han hämnas. Hans gäng har stulit en kanon, en frihetssymbol, från Mexiko, och de har sett till att alla efterlysningar som gått ut beskriver Jess – förutom att tjuven sägs ha ett långt ärr på halsen. Men det ser Vince till att Jess får med hjälp av ett brännjärn. När han på så sätt har fulländat signalementet låter han Jess gå, och han måste nu se upp både för den mexikanska och amerikanska rättvisan.

Jess uppsöker sin vän sheriff Ramsay och berättar hela historien för honom. Ramsay tror på honom och nu försöker de få fatt i banditbandet. De får så småningom tag i Billy Roy och sätter honom i finkan. Ramsay blir svårt sårad, och gör Jess till vicesheriff. Vince försöker få ut Billy Roy men kommer inte förbi Jess. Vince hotar då med att han skall skjuta sönder staden med den stulna kanonen, och gör också allvar av sitt hot. Sheriff Ramsays hus träffas och han dör. Nu är hela staden emot Jess och vill att han släpper Billy Roy, i synnerhet Ramsays fru.

Jess tar Billy Roy med sig och binder honom vid ett träd i närheten av platsen där kanonen står. Han börjar argumentera med Vince, och efter en del skottlossning kommer kanonen i rullning rakt mot Billy Roy som krossas under tyngden. Vince ger upp, kanonen återförs till Mexiko och stadens invånare ber Jess om ursäkt.

Den här filmen är unik på flera sätt: 1. Det är den enda film där Elvis inte sjunger en enda sång i filmen, bara titelsången i introt. 2. Det är inte en massa tjejer med i filmen. 3. Det är den enda film där Elvis har skägg (han trivdes inte med det, det sägs att hela produktionsteamet inklusive ”överste” Parker odlade skägg för att Elvis skulle känna sig mer tillfreds med sitt 🙂 ).
Men det finns också en tråkig historia bakom; när Elvis fick läsa manuset blev han eld och lågor för den här filmen. Tänk, han skulle få göra en westernfilm! Han skulle slippa sjunga fåniga sånger! Han skulle äntligen få göra en roll där han kunde visa att han var skådespelare. Och dessutom var det en roll som var tilltänkt idolen Clint Eastwood, som dock hade tackat nej. Han skrev gladeligen på kontraktet.
Men när inspelningen skulle börja och han fick manuset i sin hand igen upptäckte han  att alltihop hade skrivits om… När besvikelsen lagt sig lär han ha sagt till sina vänner: ”Vi gör vårt jobb, sen tar vi pengarna och åker hem”.

Men det betyder inte att filmen är dålig. Även om Elvis hade tänkt sig en lite annorlunda roll så gör han nog ändå sitt bästa, och jag tror att han hade roligt när han fick leka Clint Eastwood en stund… Elvis kunde ha blivit en bra skådespelare, om han bara fått chansen! Men tyvärr var det på sätt och vis hans fans som satte stopp för det. Charro! drog inte publik, de var inte intresserade av hans skådespel, de ville bara höra honom sjunga.

Men som sagt är det ingen musik i filmen. Förutom titelsången, så det är ju tur att den är både bra och okänd! 🙂 Och den heter förstås Charro.

(PS. För den som undrar är en charro en mexikansk motsvarighet till en cowboy, enkelt uttryckt. Filmen hade ett annat namn under inspelningen, ”Come Hell, Come Sundown”)

Greg Nolan (Elvis) är pressfotograf. Under en biltur på stranden träffar han Alice och hennes grand danois Albert. Alice bussar Albert på Greg och han tar sin tillflykt ner i vattnet. Alice bjuder hem Greg för att torka och bjuder honom på något att dricka.

När han vaknar nästa gång har det gått tre dagar. Hennes man, Harry (som hon påstått är död), dyker upp, och han visar sig inte vara gift med henne heller. Han kallar henne dessutom för Bernice. När Greg ska gå till sitt jobb visar det sig att hon varit där och påstått att han sagt upp sig. Han åker hem till sitt hus som han hyr, men det har hon också sagt upp. När han åker hem till henne för att be henne förklara sig äter hon frukost tillsammans med mjölkbudet som kallar henne Betty, och affärsbudet som dyker upp kallar henne Susie.

Bernice – vilket visar sig vara hennes riktiga namn (hon byter namn efter humör) – ordnar ett nytt hus till honom, och för att han inte ska vara skyldig henne pengar måste han skaffa nytt jobb. Han skaffar två, i samma hus men på två olika våningar: ett för en reklambyrå och ett för en herrtidning, och måste springa emellan dem på luncher och fikaraster för att de två cheferna inte ska veta om att han jobbar för båda.

Bernice gör allt för att vara i vägen. När Greg tar hem en flicka efter en fest går Bernice runt med dammsugaren. Hon ramlar och låtsas så skadad att hon inte kan ta sig hem utan måste stanna hemma hos Greg.

Till slut går det inte längre på jobben, cheferna möts i hissen och Gregs dubbeljobb avslöjas. Chefen på reklambyrån ger honom sparken, men chefen på herrtidningen tycker om hans företagsamhet och dubblar hans lön.

Och, ja, trots Bernices märkliga beteende mot honom så får de varann i slutet.

Man kan tycka mycket om Elvisfilmerna. Bra eller dåliga, roliga eller fåniga… men denna är den märkligaste. Inte dålig – bara märklig. Kanske man kan säga en typisk 60-talsfilm? Lite åt det psykedeliska hållet, och även om det inte visas öppet så förekommer det både droger och sex. Mycket ovanligt för en Elvisfilm. Men jag vet ju inte hur trogen den är romanen den bygger på – ”Kiss my firm but pliant lips” av Dan Greenburg; jag har aldrig hört talas om varken romanen eller författaren.

En av låtarna är lika märklig som filmen, men ändå en av de bästa Elvislåtarna nånsin tycker jag.
Inte Wonderful World – den är trallvänlig och glad, men inte bäst.
Almost In Love är en ballad, bland de bättre Elvisballaderna – men inte bäst.
Så har vi en låt som säkert många känner igen fast troligast då från remixen som bl a använts i Nike-reklam: A Little Less Conversation. Jodå, den kommer från en Elvisfilm. (Och originalet från filmen är bättre). Men – den tillhör inte de okända låtarna.
Nej, bäst, och tämligen okänd,  är den låt som kommer från en drömsekvens i filmen: Edge of Reality.
(Jag väljer att lägga ut det längre klippet från Youtube där man förstår att det är en dröm, dessutom när Greg är drogad. Och det är kanske bäst att tillägga att Albert spelas av en riktig grand danois i filmen – enligt uppgift Elvis egen hund Brutus – och inte en utklädd människa, i så fall skulle filmen inte vara märklig utan löjlig…)

Steve Grayson (Elvis) är racerförare. Hans manager Kenny (Bill Bixby) spelar dock bort hans vinstpengar och skatteverket är honom i hälarna, i form av Susan (Nancy Sinatra).

Steve känner en fattig familj, en far med fem små flickor, de bor i bilen eftersom den ändå inte går att köra. Steve köper en ny bil till dem. Han träffar en servitris som inte har råd att gifta sig, och betalar hela bröllopet, ett hus, bohag och smekmånad till dem.

Efter att Susan rapporterat in vad han  vunnit den senaste tiden blir han kallad till skatteverket för ett samtal angående hans deklaration. Där får Steve reda på hur mycket han är skyldig i skatt, pengar som Kenny spelat bort 145 000 dollar. Han går med på att betala in allt han vinner tills hans skuld är betald. Nu får han veta att Susan jobbar för skatteverket och är den som kommer att ta hand om hans vinstcheckar och låta honom behålla existensminimum, 100 dollar i veckan. Kenny får 50. Kennys försök att charma Susan att höja beloppen gör det hela värre.

Nu börjar hans presenter bli beslagtagna; familjen förlorar bilen de fick och servitrisen och hennes man står utan både hem och bohag. Steve får därför veta att Kenny inte betalat kontakt för presenterna. Steve går till Susan och ber att få pengarna tillbaka. Hon vägrar, men nu blir de vänner.

När Kenny så småningom berättar att också husvagnen de bor i – och där också familjens fem barn bor för tillfället – har blivit beslagtagen tar Steve barnen till Susans hotell. Hon ringer sin chef och säger att om han inte får behålla sin senaste vinst så kommer han att sälja sin racerbil och sluta tävla. Om de går med på att låta honom behålla pengarna så får de nästa vinst och alla kommande vinster.

Vid en träningskörning brakar motorn ihop och det visar sig då att alla reservdelar har tagits i beslag. Med hjälp av Susan och flickornas far, förutom Steves alla tekniker, lyckas de låna ihop utrustning och bilen blir klar precis i tid för nästa race. Steve slutar trea, men får tillräckligt med pengar för det att han blir skuldfri, och kan dessutom börja betala av på skatten.

Det här är en de få filmer där det förekommer en låt som någon annan än Elvis sjunger, och det är också den enda icke-Elvis-låt som fanns med på en soundtrackskiva från en film; Your Groovy Self med Nancy Sinatra, skriven av Lee Hazelwood. Den är inte så dum. Elvis däremot… Nåja, allt är inte dåligt. He’s Your Uncle Not Your Dad är nog den fånigaste låten han nånsin gjort, men titellåten Speedway, Your Time Hasn’t Come Yet Baby och slutsången There Ain’t Nothing Like a Song går mer än väl att lyssna på, likaså filmens enda ballad Who Are You. Dagens länk blir dock en låt som senare samma år återanvändes i hans -68 Comeback Special, nämligen Let Yourself Go.