moruggla

Under 60-talet sjöng Elvis mest sånger till  sina filmer. Jag har redan presenterat en låg från varje film som jag tycker är värda att lyssna på, men en hel del av filmsångerna är svåra att ta till sig som sånger när de tas ur sitt filmsammanhang. Men självklart finns det fler filmsånger som är bra. They Remind Me Too Much Of You är en sån filmsång.

Don Robertson skrev den här låten till filmen It Happened At the World’s Fair. Han berättar själv att det var nära att den ströks från filmen, eftersom någon ansåg att den var för lik In the Chapel in the Moonlight (på svenska Under ekars djupa grönska som blev en hit med Carli Tornehave. Jag länkar den för jämförelse). Själv tycker jag att det bara precis är den första sångraden som låter likt, och efter att Robertson gjort om introt fann låten tillräcklig nåd för att få vara med. (källa: lyrics.elvispresley.com.au). 

Det finns några få covers, de flesta i Elvis anda och ingen som riktigt sticker ut. Men jag väljer några av de versioner där artisterna i alla fall inte försöker låta som Elvis. Dick Brave & the Backbeats, Peter Gill, Lisa Dillan och Rock-Ola med Teddy Guitar (Rock-Ola var nog inte jätteduktig på engelska, sånt hörs väldigt tydligt i en sån här långsam ballad 🙂 ).
Jag hittar också en version på ett annat språk, spanska: No quiero pensar en ti med Lone Star.

Flemming ”Bamse” Jørgensen har jag haft med som gästartist tidigare, men då som sångare i Bamses venner. Han har som soloartist sjungit in några av Elvis låtar, och av de versioner av They Remind Me Too Much of You som jag har hört tycker jag nog hans är bäst. Den passar till hans karaktäristiska mörkt hesa röst.

Elvis version har jag genom åren ofta tagit till i sentimentala stunder, de gånger någon älskad försvunnit ur mitt liv på ett eller annat sätt. Det är en vacker sång med en vacker text – Don Robertson skrev några låtar till Elvis och denna är en av de bästa. Först tyckte jag nog att texten var ganska enkel, och det är den kanske, men samtidigt är jag imponerad av att denna enkla text säger så mycket. Tillsammans med känslan Elvis lägger i sången är det en låt som borde spelas mycket oftare än den gör, och det vore inte så svårt eftersom den aldrig spelas… 😀

Blues är egentligen inte min genre, fast visst kan jag lyssna på sån musik också, om jag är på det humöret. Idag är jag på det humöret. Tyvärr är jag lite av en blues-analfabet och det finns säkert de som känner till artisterna mycket bättre än jag gör.

Reonsider Baby skrevs och spelades in 1954 av Lowell Fulson och räknas numera som en klassiker inom bluesmusiken. Den är också, enligt Rock and Roll Hall of Fame, en av 500 sånger som formade Rock’n’roll-musiken.

Några kända namn hittar jag bland inspelningarna. Eric Clapton, Ike & Tina Turner, Sleepy LaBeef och Doug Sahm t ex. Och så en hel del för mig okända, som Joe Bonamassa, Chicken Shack, The Mannish Boys, Lonnie Brooks, The Knickerbocker All-Stars, Cedell Davis, Lil’ Bastad. Två versioner hittar jag som sticker ut lite eftersom de gör mer rock’n’roll av låten, och det är Bob & The Bearcats och Wax & Boogie. Det finns många fler versioner, men blues kan lätt bli för mycket, särskilt om man lyssnar på samma låt gång på gång…

Jag väljer att låta den svenska översättningen bli gäst idag. Peps & Slim. Per Åke ”Peps” Persson känner jag ju till, skåning som jag är, däremot hade jag inte koll på Per Erik ”Slim” Notini innan. Tillsammans gjorde de skivan Blues på svenska 1975, och där hittar jag den svenska versionen Ta dej en funderare min vän. 

Albumet Elvis Is Back har jag plockat låtar från förut. Första albumet efter återkomsten från Tyskland, där han ville visa att han fortfarande kunde. I Elvis’ version av Reconsider Baby hör vi kända musiker som Floyd Cramer på piano, Buddy Harman på trummor och Boots Randolph på saxofon. Det kan inte bli dåligt då, eller hur 🙂

Jag har haft Willy Nelson med flera gånger här i bloggen men aldrig haft honom som gästartist, så nu tycker jag det är dags. Den här sången fick dessutom en väldigt speciell roll i Elvis karriär, men mer om det längre ner.
Dessutom har jag varit hos optikern idag så då passar det ju bra med en sång som handlar om ögon, även om mina ögon inte är ”blue”. Inte ”crying” heller. Men regnat har det i alla fall gjort idag… 😀

Blue Eyes Crying In the Rain skrevs på 40-talet av Fred Rose och den förste som sjöng den var Roy Acuff and his Smokey Mountain Boys. Den första som spelade in den på skiva däremot var Elton Britt and the Skytoppers, 1947. Och sen finns det en hel del covers efter det, jag länkar ett urval: Eva Cassidy, Framed, Olivia Newton-John, Ray Dylan, George Jones, Gene Vincent, Conway Twitty, Roger Whittaker, Slim Whitman, Hank Snow och Sons of the Pioneer. Sen har vi ju versionen från första säsongen av Jills veranda där Jill Johnson och Kristian Gidlund, som ju dog strax innan programmet sändes i TV, sjunger den tillsammans.

Som vanligt är det ju de udda versionerna jag tycker är bäst, och här finns ett par stycken sådana också. Reggae med UB40 förstås. Shovels & Rope med John Moreland är riktigt bra. Harry Dean Stanton, skådespelaren, gör också ett helt okej försök. DJ. Shark Hitter är nog den mest udda, det låter faktiskt inte riktigt klokt… eko är bara förnamnet!

Den mest kända, och mest spelade, versionen står Willy Nelson för. Hans inspelning kom 1975 och om man någon gång hör låten på radio så är det med honom. Och visst är den bra!

Elvis sjöng den under flera år i privata sammanhang tillsammans med familj, men han spelade inte in den förrän 1976.
Och vilken speciella roll spelade då Blue Eyes Crying In the Rain i Elvis karriär? Jo, den här sången är den allra sista någon hörde honom sjunga någonsin. Det var den 16 augusti 1977…

Dags för lite gospel nu, tycker jag. Elvis sjöng mycket religiösa sånger, både gospel och psalmer, och var omvittnat troende. Det respekterar jag, även om jag inte är överdrivet troende själv. Elvis hade förresten garderat sig; han lär alltid ha haft ett kors, en davidsstjärna och en ankh på sig, för som han sa, det vore ju dumt att missa himlen på grund av en teknikalitet… 😀

Put Your Hand In the Hand skrevs av Gene McLellan och spelades först in av Anne Murray. 1970 fick Ocean en hit med den. Lynn Anderson, Joan Baez, Engelbert Humperdinck, och Nana Mouskouri är några andra som spelat in den. Som alla vet vid detta laget så gillar jag de udda versionerna, de artister som satt sin egen prägel på sångerna. Och här har vi t ex Delta Rhythm Boys (de med Flickorna i Småland), Brotherhood of Man (de med Save Your Kisses For Me från ESC 1976), Donny Hathaway, Ray Dylan, The Blind Boys Of Alabama, Kingsmen och The Jamborees.

Sen är det alltid kul med olika språk. Iske kourasi kourean på finska med Lasse Mårtensson, Deixe Estar Como Está på portugisiska med Celly Campello, Ich Fand Eine Hand på tyska med 6-zylinder, Prends Ma Main på franska med Renée Martel, Pon Tu Mano en Mi Mano på spanska med Cristobal y Samuel Cenieros, Læg Din Hånd i En Hånd på danska med Gitte Hænning och Lägg din hand i hans hand på svenska med Pelle Karlsson.

Lägg din hand i hans hand heter den också med Lill Lindfors, men hon sjunger en helt annan text än Pelle Karlsson. Lills text skrevs av Bo Carlberg och hon spelade in den 1971; jag vill minnas att den spelades ganska ofta på radio, jag kommer i alla fall ihåg den från min barndom. När jag googlar ser jag att den låg fyra veckor på svensktoppen och det brukade vi lyssna på. Idag hör man den väldigt sällan. Aldrig, faktiskt.

Även Elvis version är från 1971, och i hans version blir det inte traditionell gospel utan snarare rock-gospel, med trummor och piano i början och elgitarr i slutet. Albumet den kom ut på, Elvis Now, uppvisar en salig blandning av olika genrer som country, pop, soul och gospel och ett par av låtarna tillhör mina favoriter, en av dem är just Put Your Hand In the Hand. Och inte behöver man väl vara särskilt religiös för att sjunga med i den? 😀

När nyheten om Elvis död presenterades i nyheterna den 16 augusti 1977 så var den illustrerad av de sista takterna av It’s Over. Elvis var 42 år gammal. Nu har han varit död lika länge. Det innebär också att det är 42 år sedan jag på allvar började lyssna på hans låtar.

Elvis föddes den 8 januari 1935 i Tupelo, Mississippi och kom 13 år gammal till Memphis, Tennessee. Han började sjunga tidigt; det sägs att han redan som 2-åring knatade fram till kören i kyrkan och ville sjunga med 🙂 1954 klev han in på Sun Studio och bad att få spela in en skiva (legenden säger att han ville ge den till sin mor i present, jag går inte i god för sanningshalten i detta); My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin. Sam Phillips tussade ihop honom med Bill Black och Scotty Moore, och resten är historia.

Varför han dog i sitt badrum på Gracceland den 16 auguti 1977 spekuleras det friskt i, jag tänker inte ge mig in i den debatten. Pappa Vernon såg till att obduktionsprotokollet skulle hållas hemligt i 50 år så vi får tids nog veta vad det står i det. Att han dog tror väl i alla fall de flesta på, utom möjligen den här snubben… 😀
Men han får tro vad han vill för han är president. Elvis däremot var ju ”the King” i drygt halva sitt liv.

Jag väljer ingen gästartist idag utan istället lägger jag upp två ganska okända Elvislåtar som passar bra den här dagen. (Några artisters versioner länkar jag dock som jämförelse.)

It’s Over hittar jag bara i en annan version, med the Sandpipers. Den är också rätt så bra, men som vanligt lägger Elvis mer känsla i sitt framförande.
Och detsamma gäller Long Black Limousine. Egentligen är det en countryballad och så gör de flesta den; Gram Parsons, Vern Stovall, Glen Campbell, Merle Haggard, Connie Smith m fl m fl… De enda som låter lite annorlunda är Grateful Dead, men det är fortfarande country.
Dock inte med Elvis. Det är soul, det är rhythm and blues, och det är bra.

Sen är det en helt annan sak att Elvis själv kördes i en vit limousine, och inte i en svart 🙂

Det här är knappast en  okänd låt för någon, men det är kanske inte så många som hört den med Elvis, det är inte hans version som spelas när man någon gång hör den.

Den skrevs av John Fogerty när denne muckade från National Guard – ”a good job in the city”. Fogerty tyckte om Beethovens femma och ville skriva en sång som började på samma sätt och han ville ha med en gospelkänsla, och resultatet blev Proud Mary som spelades in med hans band Creedence Clearwater Revival 1969.

Om jag börjar med de kända tolkningarna, där Ike & Tina Turner väl är mest känd, så har vi också Solomon Burke, Status Quo, the Tremeloes och Conway Twitty. Bland de för mig okända artisterna vill jag nämna Urselle, Lusaint, Westside Rockfarm och Andrée Watters. En version som sticker ut lite mer är Leningrad Cowboys i en lite kul körversion.

Leonard Nimoy, mer känd som Spock i Star Trek-filmerna än som sångare, spelade in fem album. Jag vet inte hur många som hört honom sjunga men det gör han i alla fall, och ganska bra också vill jag påstå; lite åt Cohen-hållet om jag ska jämföra med någon. På hans femte och sista album finns Proud Mary med. En bra tolkning och jag väljer att låta Leonard bli gästartist eftersom jag tycker att CCR och Turners versioner hörs tillräckligt ofta. Leonard Nimoys inspelning har åtminstone jag aldrig hört förut 🙂

Elvis sjöng Proud Mary i sina shower fr o m 1970. Han gör en rockversion med mycket trummor (det gillar jag) och han utnyttjar medlemmarna i Sweet Inspirations och Stamps på ett bra sätt. 1970 var hans röst fortfarande som bäst, och han fortsatte ju att sjunga den på sina shower så han måste ha tyckt att den var bra 🙂

Textraden som utgör titeln på den här låten är väl använd. Raden skrevs första gången av Alexander Pope i dikten An Essay On Criticism 1711 och har sedan dess använt flitigt i dikter, böcker, filmer, sånger och t o m i manga/anime-sammanhang (Ao No Exorcist / Blue Exorcist) om någon är intresserad av sådant (och jag känner flera stycken som är det faktiskt).

Just den här sången skrev 1940 av Johnny Mercer/Rube Bloom och har spelats in några gånger genom åren. Jag har t ex hittat två ”ettor”, både Etta James och Etta Jones. Och en stor del av ”Rat Pack”: Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr. har alla spelat in den. Doris Day, Rosemary Clooney och Shirley Bassey har alla gjort ganska liknande versioner. Tre andra damer som gjort lite mer skilda versioner är Jo Stafford, Lesley Gore och Peggy Sue (hennes version gillar jag skarpt!). Så har vi Tony Bennett, som poppat upp den lite grann, och så Ricky Nelson som fick en hit med den en gång i tiden.
Ska man hitta någon form av udda version får det nog bli den med Brook Benton. Den är inte dålig, men han har ett något eget sätt att framför den.

Bow Wow Wow bildades 1980 av Malcolm McLaren, som hämtade musiker från mitt favoritband Adam and the Ants och lät dem spela bakom den 13-åriga sångerskan Annabella Lwin. I Sverige blev de kända med bl a låten I Want Candy. Bandet hade den egenheten att de inte släppte låtarna på vinylskivor utan enbart på kassetter, och det är på kassetten Your Cassette Pet man hittar Fools Rush In. Den har spelats ganska ofta även på senare tid har jag märkt, och visst gör de en klämmig version.

Elvis hade nog lyssnat en del på Ricky Nelsons version när han spelade in den till albumet Now 1972. Och jag tycker faktiskt att den passar Elvis ganska bra. Och det är ju inte ofta man får höra Elvis i sambatakt 🙂