När nyheten om Elvis död presenterades i nyheterna den 16 augusti 1977 så var den illustrerad av de sista takterna av It’s Over. Elvis var 42 år gammal. Nu har han varit död lika länge. Det innebär också att det är 42 år sedan jag på allvar började lyssna på hans låtar.
Elvis föddes den 8 januari 1935 i Tupelo, Mississippi och kom 13 år gammal till Memphis, Tennessee. Han började sjunga tidigt; det sägs att han redan som 2-åring knatade fram till kören i kyrkan och ville sjunga med 🙂 1954 klev han in på Sun Studio och bad att få spela in en skiva (legenden säger att han ville ge den till sin mor i present, jag går inte i god för sanningshalten i detta); My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin. Sam Phillips tussade ihop honom med Bill Black och Scotty Moore, och resten är historia.
Varför han dog i sitt badrum på Gracceland den 16 auguti 1977 spekuleras det friskt i, jag tänker inte ge mig in i den debatten. Pappa Vernon såg till att obduktionsprotokollet skulle hållas hemligt i 50 år så vi får tids nog veta vad det står i det. Att han dog tror väl i alla fall de flesta på, utom möjligen den här snubben… 😀
Men han får tro vad han vill för han är president. Elvis däremot var ju ”the King” i drygt halva sitt liv.
Jag väljer ingen gästartist idag utan istället lägger jag upp två ganska okända Elvislåtar som passar bra den här dagen. (Några artisters versioner länkar jag dock som jämförelse.)
It’s Over hittar jag bara i en annan version, med the Sandpipers. Den är också rätt så bra, men som vanligt lägger Elvis mer känsla i sitt framförande.
Och detsamma gäller Long Black Limousine. Egentligen är det en countryballad och så gör de flesta den; Gram Parsons, Vern Stovall, Glen Campbell, Merle Haggard, Connie Smith m fl m fl… De enda som låter lite annorlunda är Grateful Dead, men det är fortfarande country.
Dock inte med Elvis. Det är soul, det är rhythm and blues, och det är bra.
Sen är det en helt annan sak att Elvis själv kördes i en vit limousine, och inte i en svart 🙂
moruggla 