moruggla

Det här är en av rock’n’roll-genrens allra mest kända låtar tror jag, och det är också en av de mest inspelade och översatta låtarna.

Att den skrevs av Chuck Berry känner de flesta säkert till; texten lär vara mer eller mindre självbiografisk. Men Berry ändrade lite i texten, bl a från ”colored boy” till ”country boy”, för att den skulle kunna spelas i radio, det var ju så på 50-talet. Gitarriffet i början, däremot, skrevs inte av ”chucken”; det ”lånade” han i princip oändrat från Louis Jordans Ain’t That Just Like A Woman. 🙂 Stavningen på Goode kom från gatan Berry växte upp på – Goode Avenue i S:t Louis.
Tidningen The Guardian skrev att Johnny B. Goode förmodligen var den första sång som nånsin skrivits som handlar om hur mycket pengar en musiker kan tjäna… 😀

Att lista alla inspelade versioner som finns skulle vara en omöjlighet, och jag tror inte det finns en helt komplett lista ens hos secondhandsongs.com. Men några stycken kan jag redovisa.
Cliff Richard, Judas Priest, Jimi Hendrix, Elton John, The Beatles, Buck Owens, Bill Haley and his Comets och Jerry Lee Lewis är några som gjort en cover av Johnny B. Goode. Mer oväntade artister som spelat in den är kanske The Beach Boys, John Denver, Conway Twitty, REO Speedwagon och Sex Pistols. Och till viss del kanske även Twisted Sister och The Scorpions överraskar lite.  Och så måste jag ju ha med det danska bandet Sir Henry & His Butlers där Tommy Seebach var med i sin ungdom. 😀
Lite reggaetakter finns det i Peter Tosh‘s version och även Ska-musiken finns representerad med The Toasters i Johnny Go Ska. Surfpopen (som ju borde varit med Beach Boys egentligen) finns också med, i Draggin’ Wagon med The Surfer Girls.
Och så självklart, från filmen Back To the Future – Marty McFly! 😉

Shu-Bi-Dua kallar sin version för Lulu Rocken Går. Johnny Madsen gör en mer rak översättning i Johnny Vær Go’. Båda dessa versioner förstås på danska. Även på norska finns (minst) två versioner, Kåre Virud sjunger Ola e´god och Mimix, Trond Erics och Rune Rudberg gör Magne Johan. Fler språk har jag inte letat efter för det är så många, men svenska kan jag ju inte hoppa över; Jan-E Ä Bra från TV-serien Pistvakt med Lennart Jähkel, Jacob Nordenson och Tomas Norström m fl.

Den andra svenska versionen jag hittat är då med dagens gästartist, Kal P Dal. Carl Göran Ljunggren, som han egentligen hette, var född i Arlöv 1949 och var en av Sveriges mest populära liveartister under några år på -70 och -80-talet. Han tog kända rocklåtar och satte svensk, eller snarare skånsk, prägel på dem. Blåa Sko’ är kanske den mest kända av hans låtar, en direkt översättning av Blue Suede Shoes som jag kommer att återkomma till framöver i ett inlägg.
Han släppte fem album varav de två första hette Till Mossan (”till mamma” på svenska) och Gräd Ente Fassan (”gråt inte pappa”). Det är på det andra albumet hans översättning av Johnny B. Goode finns med, då med titeln John Silver.
Tyvärr fick han inte njuta av sina framgångar så länge. 1985 dog han av en hjärnblödning till följd av ett brustet aneurysm, 35 år gammal… 😦 Hans band, som nu kallar sig Pedalens Pågar, spelar oförtrutet vidare och hans liv och karriär har blivit musikal på senare år 🙂
Tyvärr finns han inte live med John Silver på Youtube, så videon nedan visar bara skivomslaget.

Elvis väntade till 70-talet innan han tog upp Johnny B. Goode på sin repertoar och den blev kvar där. Återigen vänder jag mig dock till 1973, och Aloha From Hawaii-showen där jag tycker han var som bäst under sin ”tredje karriär” som jag kallar hans 70-tal, där den första karriären var 50-talets rock’n’roll och den andra filmernas 60-tal.
Det gör ju inte heller ont att han såg förbaskat bra ut i början av 70-talet… 😀

Long Tall Sally kan inte kallas för en okänd låt, men jag tror inte den är så känd med Elvis idag; svenskspråkiga Wikipedia nämner inte ens att han spelat in den…

Låten skrev av Robert ”Bumps” Blackwell, Enotris Johnson och Richard Penniman; den senare mer känd som Little Richard och E Johnson var hans adoptivfar och var troligen inte alls med och skrev Long Tall Sally utan fick sitt namn med av välvilja 🙂

Little Richard spelade förstås själv in den här låten och strax efter gjorde Pat Boone och Marty Robbins varsin cover; alla tre spelades in i mars 1956. Genom åren har den spelats in av flera artister och grupper; Jerry Lee Lewis, Wanda Jackson, The Beatles (det var deras sista låt på en konsert någonsin, de hade då haft den med på repertoaren sedan 1957 🙂 ), The Kinks, Carl Perkins, Gene Vincent, Fleetwood Mac, Scorpions och Twisted Sister har alla gjort covers på Long Tall Sally. Jag vill också nämna Walter Trout, The Fabulous Hubcaps, Ragtag Birds och Barbara Greene (lyssna på killen i bakgrunden!).
De lite mer ”egna” versionerna står Cactus, Molly Hatchet, Thundermug och inte minst T-Party för.

Den finns på finska – Rehtorin Luiseva Salli med Johnny , på portugisiska – Bata Baby med Wilson Miranda, i två versioner på franska – Oncle John med Les Vautors samt Sally med Johnny Hallyday, och likaså i två versioner på danska – Lang Tids Ventetid med Bamses Venner, och Lange Lone med Rock Nalle & Zig Zag Band (länk till Youtube) … 😀

Eddie Cochran var ännu en av dessa amerikanska artister som dog mycket unga; 21 år gammal dog han i en bilolycka med en taxi i Bath i England; ett däck explorerade, chauffören förlorade kontrollen över bilen och krockade med en lyktstolpe. Cochran ville skydda sin fästmö och kastades ur bilen när dörren flög upp. Fästmön och Gene Vincent, som också var med i bilen, överlevde.
Trots sitt korta liv hade han några stora hits som Summertime Blues, Twenty Flight Rock och C’mon Everybody. Han gör en både bra och kul cover på Long Tall Sally – lyssna på hans röst i andra versen t ex. 🙂

Elvis var också snabb med att spela in Long Tall Sally, även han 1956 (dock inte förrän på hösten 🙂 ). Han gör den väl inte på något särskilt sätt, men det är ju en låt som passade hans stil då, hans band gör också att det ”låter Elvis” om den, och det är roligt att det finns en filminspelning från just 1956, på en spelning i hans födelsestad Tupelo i Mississippi. Här får man alltså se honom ”in action” och idag kan man ju fråga sig vad det var som fick ungdomarna att skrika hysteriskt och deras föräldrar att lika hysteriskt  förbjuda sina barn att se honom.
Jag menar, han dansar ju bara … 😀

Regn har många kanske fått nog av nu, i alla fall i de södra delarna av landet, men det för onekligen tankarna till sånger som handlar om just regn. Och ett tidigt morgonregn kan man stå ut med, bara det har slutat tills man ska gå ut… 🙂

Early Morning Rain skrevs av kanadensaren Gordon Lightfoot 1964. Historien bakom sången är att Lightfoot, som i början av 60-talet bodde i Los Angeles, drabbades av hemlängtan ibland, och då brukade han åka till flygplatsen på regniga dagar och se planen landa och lyfta. Och så blev det en sång av det. 😉

Det finns ett hundratal  versioner enligt secondhandsongs.com. Alla dessa finns inte på Spotify så jag väljer ut några stycken:
Eva Cassidy, Paul Weller, Bobby Bare, Tim O´Brien med Darrel Scott, Jerry Lee Lewis, Ray Clark, The Kingston Trio, The Fureys och Ian & Sylvia gör alla relativt originaltrogna covers. The Grateful Dead verkar fokusera mer på stämsången än på att följa melodin, men det gör ändå deras version lite intressant på något sätt. Och Neil Young låter som om han spelade in sin version nån gång på 20-talet. 1920-talet då, alltså. 😀
Av någon anledning finns inte Bob Dylans version på Spotify så det får bli en länk till Youtube för den vill jag inte undanhålla mina läsare 😀

Det finns inte så många översättningar konstigt nog, men ändå två olika versioner på franska – Dans la brume du matin med Joe Dassin och Chaque matin il se lève med Eddy Mitchell. Aamöuissen sateeseen heter den på finska med Rauli Badding Somerjoki och på Tjeckiska har den fått namnet Z Nebe Padá Ranní Dést med Pavel Bobek.

Totta Näslund hör man inte så ofta numera tyvärr. Han var känd bl a från Nationalteatern på sin tid och därefter med Tottas Bluesband, och den sista skivan han gjorde var en tolkning av Bob Dylan-låtar; han var strax före sin död på turné i Hibbing, Minnesota, där Bob Dylan bodde från 7 års ålder. (Jag har haft honom med i bloggen tidigare med en sådan Dylantolkning; Men bara om min älskade väntar som i orginal heter Tomorrow Is A Long Time, en Dylan-låt som också Elvis spelade in).

Elvis Now var Elvis‘ sextonde studioalbum. Eftersom början av 70-talet var min favorit-Elvis-period så har jag plockat låtar från den tidigare. Early Morning Rain gör Elvis i countrystil och han gör en mycket bra tolkning tycker jag. Även live som i videon nedan. 🙂

Och så hoppas jag att vädergudarna nu har blidkats lite med detta inlägg och att vi får lite ”torrevär” (för den som inte förstår skånska: torrväder) snart… 😀

.

I mitt förra inlägg hade jag Don Gibson som gästartist och jag lovade återkomma den här gången med dennes troligen mest kända låt. Och det är väl just I Can’t Stop Loving You. Det kanske många visste men jag hade ingen aning… Men när det nu är så det är så är ju dagens gästartist också ganska given… 😉

Don Gibson satt en junidag 1957 och bestämde sig för att skriva en kärleksballad, han skrev ner några fraser på ett papper, läste igenom och såg orden ”I can’t stop loving you”. Han tyckte det lät som en bra sångtitel, och så skrev han den här sången… Sen var det bara att hiva in royalties – när han dog 2003 hade över 700 olika artister spelat in låten!

Bland dessa 700 har vi bl a Bryan Adams, Roy Orbison, Van Morrison med The Chieftains, Jim Reeves, Frank Sinatra med Count Basies orkester, Conway Twitty,  Engelbert Humperdinck, Anne Murray, Paul Anka, Andy Williams, Johnny Tillotson, Bobby Goldsboro, Jerry Lee Lewis, Willie Nelson (här med Ray Charles), Roger Whittaker, Tom Jones, Gene Pitney och Ike & Tina Turner… och några för mig mindre kända; Derek Ryan, Madeleine Peyroux, Freddy Fender, Kitty Wells, The Firebirds och Jerry Fuller.

Och ja, det finns en svensk version också, Jag ger dig kärleken, här med Tommys. Och en fransk också, C’était plus fort que tout, här med ingen mindre än Sacha Distel. Okej då, den finns på norska också: Je åt op rånan min med Vazelina Billophøggers… 😀

Och sist men inte minst förstås, Ray Charles, med den väl i särklass mest kända versionen.
Ray Charles var en stor artist, det ska inte förnekas, men han hade inget lätt liv. Redan vid 7 års ålder blev han blind, innan dess såg han sin lillebror drunkna i moderns tvättbalja… Båda hans föräldrar var döda innan han fyllt 18. Som tur var fick han i en döv- och blindskola möjighet att lära sig spela flera instrument och kunde satsa på musiken. Den traumatiska barn- och ungdomen fick honom dock att börja missbruka bl a marijuana och heroin.
Han fick 12 barn med 10 olika kvinnor – vid en familjelunch år 2002 fick 10 av barnen varsin check på en miljon dollar; två av barnen kunde inte komma… 😀
2004 dog Ray Charles av leversvikt och han lämnade efter sig en ganska diger musikskatt…

Ray Charles var inget Elvis-fan, det har jag nämnt tidigare, och det behövde han ju inte heller vara; däremot håller jag inte med Billy Joel när han sa att Ray Charles var viktigare än Elvis Presley 😀
Elvis tog med I Can’t Stop Loving You på ”spellistan” till Las Vegas-showerna från 1969 och fortsatte ha den med genom åren. Därför blir det så att jag länkar till Spotify från 1969 (lyssna på damen i publiken på slutet!) och till Youtube nedan från 1973, Aloha From Hawaii-showen där Elvis gör den så bra… 😀

När man tänker på Elvis i början av hans karriär så tänker man oftast rock’n’roll, men han gjorde också en hel del ballader; jag har haft ett par sådana med tidigare.

Den mollstämda bluescountryballaden How’s The World Treating You är skriven av Chet Atkins och Boudleaux Bryant och spelades först in av The Beaver Valley Sweethearts 1953. (Länken med Atkins är instrumental, och den med Sweethearts är från Youtube). De största countryartisterna har lämnat den därhän tydligen; Jim Reeves är väl den mest kända. Men det finns en hel del andra som spelat in en cover, kända och okända.

Alison Krauss & James Taylor gör en vacker duett, liksom Joey + Rory, John McNicholl och Louise Morrissey, Daniel T. Coates och Marilyn Barcley samt Ian Simpson och Jane Germain. O’Brien Family Band, Hicksville Bombers, Country Cattin’ och framför allt The Louvin Brothers gör också bra versioner.
Daniel Agee, Eddy Arnold, Jim Reeves, Conny Lee, Sonny James, John Burns, Rosemary Clooney, Don Gilkinson, Billy Grammer och Rab Noakes kan jag ju också nämna, men mina favoriter är Chris Isaak, Mandy Barnett och Sarah Vaughan, tror jag 🙂

Don Gibson har kanske inte så många hört talas om idag; jag återupptäckte honom när jag såg det avsnitt av Jills veranda där Jerry Williams sjöng Sea of Heartbreak. Men Gibson har skrivit flera kända låtar som kanske mest är kända med andra artister, t ex Oh Lonesome Me. (Och en ännu mer känd låt, men den sparar jag till nästa inlägg 🙂 )

Elvis hade den med på sitt andra studioalbum, Elvis. På How’s the World Treating You spelar han själv piano och i övrigt hör vi – som vanligt – Scotty Moore, Bill Black, D.J. Fontana och the Jordanaires.
1956 var för övrigt Elvis dittills bästa år med flera TV-framträdanden, turnéer (bl a med Buddy Holly som förband), filminspelning m m. Han dejtade skådespelerskan Natalie Wood och köpte ett hus till sina föräldrar (inte Graceland, ett annat hus). Ett par år senare gjorde han militärtjänst och när han kom tillbaka hem hade mycket förändrats, så man kan nog säga att 1956 och 1957 var hans absoluta karriärtopp; det blev aldrig riktigt detsamma efter det. (Därmed inte sagt att jag tycker det blev sämre) 😀

Doc Pomus och Mort Shuman skrev många hits tillsammans, en hel del av dem skrevs till Elvis. När det gäller just Suspicion verkar många tro att Elvis version var en cover, men så var det inte…

Det finns inte så väldigt många covers på låten, men några kan jag redovisa:
Ronnie McDowell, Robert Gordon och Mike Preston gör alla sina versioner originaltroget. Bobby G. Rice försöker göra country av den. Vivian Stanshall gör en lite annorlunda cover med ett talat parti; den är riktigt rolig. Och jag måste bara ha med Claes-Göran Hederström, lyssna på hans refräng… 😀

Sen kan jag ju nämna att på italienska heter den Sospetto – här med Little Tony, på spanska Sospecha – här med Los Seven Days, på franska Obsession – här med Les Chats Sauvages, och på holländska Je Glimlach – här med Guy Neve.

Terry Stafford spelade in den 1964 och fick en hit med den. Många tror alltså att detta är originalet; Phil Spector påstod t o m att det var han som skrivit den till Stafford men att han aldrig fått något erkännande några pengar för det. (Fast i samma andetag sa han att han producerat skivor med Elvis, vilket inte heller var sant… 🙂 ). Hur som helst var alltså Staffords inspelning en cover på en Elvislåt, vilket inte hindrade den från att klättra på listorna; i april 1964 kom den sexa på Billboard Hot 100, efter fem låtar med Beatles – veckan efter tog den sig in mellan Beatleslåtarna och kom trea 🙂

Hur kan det då komma sig att man tror att Elvis version var en cover? Jo, 1962 var den med på albumet Pot Luck With Elvis, ett album med många okända och bortglömda låtar på; undantaget möjligen Kiss Me Quick. När Terry Staffords inspelning började klättra på listorna 1964 gavs den ut på singel med just Kiss Me Quick som B-sida. Men för Elvis del var det B-sidan som blev en hit, så när singeln gavs ut i Europa så vände man på den 🙂 Och nog kan man höra att Stafford försöker låta som Elvis när han sjunger den?

Ytterligare en av mina 70-talsfavoriter med Elvis. Det är nog det närmaste man kan komma en sång om Elvis eget liv; mer än vad han själv kunnat tänka sig…

Good Time Charlie’s Got The Blues skrevs av Danny O’Keefe. Han spelade också in den 1967 men den inspelningen gavs aldrig ut. Istället var det bandet The Bards som först gav ut den på skiva, om än bara som B-sida. 1971 gav O’Keefe ut en nyinspelning på sitt första album, och igen året efter det, då med ett nytt arrangemang.

Det finns en hel del olika varianter när jag letar covers. Waylon Jennings gör en annorlunda och taktfast version. Willie Nelson är mer trogen originalet. Dwight Yoakam gör en fin countryballad, liksom Charlie Rich. Jerry Lee Lewis gör den i sävlig boogie-takt med piano och stråkar, den är riktigt bra. Rita Wilson gör också en okej version, och jag gillar också The Hard Truth.

Sen finns det då de udda, de där som gör något helt annorlunda. Mill Run Bluegrass Band är ganska försiktiga i sin bluegrassversion. Bikini Robot Army spelar en hårdrocksballad.
Den absolut mest udda covern görs av Sounds Just Like A Chicken; jag vet inte om det kan kallas en covers ens, det är helt ny melodi men texten är någotsånär densamma. 🙂

Tre versioner på andra språk hittar jag: Dick Rivers på franska med C’est dommage mais faut’s’quitter, Little Joe Y La Familia på spanska med Hay Que Olvidar Lo de Ayer. Och så den tredje: Gamle Charlie sjunger blues på svenska med Gösta Linderholm. Jag är inget stort fan av varken Sveriges Jazzband eller Linderholm själv, men den här gör han ganska bra tycker jag.

Jag vet inte om Elvis valde att spela in Good Time Charlie’s Got The Blues för att han tyckte om den eller för att den påminde honom om hans liv; i texten finns några paralleller (t ex`you play around you’ll lose your wife’)  men fortsättningen kunde han inte veta något om (‘you play too long you’ll lose your life’) . Men en intressant omständighet är att han hoppar över en hel vers, den tredje som i originalet börjar ‘I got my pills to ease the pain’… Jag kan inte låta bli att undra om det var ett medvetet val att inte sjunga den versen. Han var säkerligen själv väl medveten om att hans medicinmissbruk var ett problem, men kanske tänkte han att hans fans inte visste om det? Kanske tänkte han att om han sjöng om det så var det som att öppet erkänna att han hade problem? Det kan vi inte veta, men det är lite kul att spekulera om det. Han kan ju också helt enkelt ha tyckt att den var för lång och kortade ner texten lite…  😀

När jag hör namnen ”Jim Reeves” och ”Gunnar Wiklund” i samma mening så är det framför allt två låtar jag tänker på. Den ena är He’ll Have To Go/Han måste gå som jag skrev om i mitt förrförra inlägg. Den andra är I Love You Because/Mest av allt.

I Love You Because skrevs och spelades in 1949 av Leon Payne. Senare samma år snabbades den upp lite av Clyde Moody. 1964 blev den en sista hit med Jim Reeves innan han dog i en flygolycka.
Några andra som spelat in den är Johnny Cash, Willie Nelson, Jerry Lee Lewis, George Jones, Brenda Lee, Dottie West & Don Gibson, Ernest Tubb och Hank Snow.

På danska finns den i två versioner; Jeg elsker dig fordi med Jodle Birge, och Så se dog…! med Gustav Winckler (den senare finns inte på Spotify tyvärr).
På norska finns den också i två versioner; Mest av alt med Bjøro Håland, och I låven på Ås med Grukkedal’n Cowboys.

På svenska har jag bara hittat den i en version, men med flera artister. Faktiskt i princip samma som Han måste gå, däribland Flamingokvintetten och Gunnar Wiklund. Men den finns också med Bröderna Djup – minns någon dem? De sjunger på engelska men… ja, lyssna själv… 😀

Alf Robertson hade jag också med i förra inlägget och nu har jag alltså honom med som gästartist med Mest av allt. 
Alf Robertson gick till sjöss som 15-åring. 1961 – när han var 20 år – befann han sig i New York, fick syn på en ”Record yourself”-kiosk och gjorde sin allra första skivinspelning.  Tillbaka i Sverige började han översätta  Bobby Bare-sånger, bl a Riv inte vårt kvarter.
Under några år bodde han i Nashville. Där spelade han in ett album, och bland övriga medverkande på det återfinns ett par namn som starkt förknippas med Elvis: trummisen D.J. Fontana och kören The Jordanaires.

Elvis spelade in I Love You Because på Sun Records 1954 (utan både Fontana och Jordanaires… 😉 ), men Sam Phillips tyckte inte att den passade som Elvis första singel (istället släpptes That’s All Right (Mama) som spelades in samma dag) så låten blev liggande och följde med i försäljningen till RCA. Så kom det sig att I Love You Because blev den äldsta av Elvis inspelningar som släpptes på RCA 🙂

Bonus: Elvis dotter Lisa Marie har gjort en del ”duetter” med sin far, däribland I Love You Because. Jag länkar den här från Spotify. Det är lite märligt att höra far och dotter här; han är 19 år. Och hon är 44…

Det var längesen jag gjorde en tidsresa nu, det är väl på tiden att jag gör det nu då.

I Got A Woman (eller I’ve Got A Woman) är en soullåt med gospelfeeling skriven av Ray Charles 1954, inspirerad av en gospel som heter It Must Be Jesus som sjöngs av The Southern Tones. Så kan också en hitlåt göras 🙂

Det finns så klart många covers på den här låten och här är ett urval: The Beatles, Booker T & The M.G.’s, Them med Van Morrison, Michael Bolton, Sammy Davis Jr., José Feliciano, Ricky Nelson, Cliff Richard & The Shadows och Robert Gordon & Link Wray. Bill Haley & His Comets gör en något annorlunda cover. Little Johnny And The Silvertones är ännu mer annorlunda. Och en riktigt udda version står The Goddamn Gallows för; här pratar vi punk! 🙂

Det finns inte många versioner på andra språk, men jag hittar en svensk översättning med bandet Good Morning Blues; om jag inte hör alldeles fel är det Claes Janson som sjunger. Jag trodde först titeln var felskriven på Spotify, men tydligen heter den på svenska Min egenkvinna.

Tre amerikanska versioner har jag avsiktligt sparat till sist här, nämligen Johnny Cash & June Carter, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins. Det är alltså tre fjärdedelar av The Million Dollar Quartet.

Och Elvis är ju som väl alla vet den fjärde medlemmen i denna kvartett 🙂
Elvis spelade in I Got A Woman på RCA 1956, och den var med på första albumet Elvis Presley. Tillsammans med Scotty Moore, Bill Black och D.J. Fontana blir det en rocklåt som är långt ifrån Ray Charles original (kanske därför Ray Charles inte gillade Elvis? Hör honom berätta vad han tycker här, efter att Elvis sjungit Crying Time, tyvärr aldrig släppt på skiva med Elvis) 😀
1969, när Elvis började uppträda i Las Vegas, tog han upp I Got A Woman igen, här i inspelning från International Hotel. Jag hittar tyvärr ingen bra inspelning från -69 på Youtube, så det får bli en från -70, men det är ingen större skillnad.
Under 70-talet var I Got A Woman med i alla Elvis shower; så småningom började han sjunga den som ett medley tillsammans med Amen, en traditionell gospelsång som blev populär med The Impressions 1964. Detta medley var förstås också med på Elvis sista liveshower 1977, där denna tidsresa slutar. Lyssna särskil på J.D. Sumners basröst, den imponerade stort på Elvis… 😀

https://www.youtube.com/watch?v=NlANVwg-cnk

He’ll Have To Go är knappast en okänd låt, men hur många har egentligen hört den med Elvis? Ändå har den en alldeles speciell plats i Elvis musikhistoria, mer om det nedan.

Den här låten skrevs av Joe och Audrey Allison och blev en enorm hit med Jim Reeves 1959, men han var inte först att spela in den. Det var istället Billy Brown, 7 månader före Reeves, men hans version blev snabbt bortglömd.

Ett litet urval av alla som gjort covers med originaltexten: Ry Cooder, Bryan Ferry, Tom Jones, The Ink Spots, Nat King Cole, Jerry Lee Lewis, Paul Anka och Percy Sledge, alla gör bra versioner, likaså UB40 som, som vanligt, gör den i reggeatappning. Men jag blir ju alltid gladast när jag hittar de där riktigt udda inspelningarna, de som gör låtarna till sina egna. Två exempel på det är Prefab Sprout och Charlie Feathers .

Alternativa versioner saknas förstås inte. Den kvinnliga motsvarigheten heter förstås She’ll Have To Go, här med Anne Murray. Skådespelaren Joe Pesci har moderniserat språket i den lite kan man säga. Och så finns det två direkta svar på originalet, dels ‘hennes’ svar, He’ll Have To Stay med Jeanne Black, och så ‘hans’ svar, I’m Gonna Stay med Johnny Scoggins (tyvärr finns inte den på Spotify, länk från Youtube).

Versioner på andra språk, ja det finns förstås också. Nin yksin oon på finska med Kari Tapio. Ich Bin Bei Dir på tyska med Gerhard Wendland. Telefon på norska med Bjelleklang (lyssna på egen risk…). En annan norsk version är Si han må gå med Bjøro Håland. Jeg vil vente ved telefonen på danska, här med en min mors favoritartiser, Jodle Birge. Men lyssna också gärna på Gustav Winckler och framför allt Vagn och Vagabonderna; den sistnämnda versionen är riktigt kul om man förstår danska 😀

Det finns flera inspelningar på svenska också förstås. Christina Lindberg sjunger En utsträckt hand t ex.
Men den mest kända svenska versionen heter ju Han måste gå. Jag hade lite svårt att bestämma mig för vilken av artisterna jag skulle välja som gästartist men Flamingokvintetten har jag redan haft med, Alf Robertson sparar jag till en annan gång, Cacka Israelsson hade jag ju kunnat välja, eller John Holm, men jag tar den version som är mest känd, nämligen med Gunnar Wiklund, bilmekanikern från Luleå som blev svensktoppsstjärna (37 låtar på listan på 16 år!). Idag mer eller mindre bortglömd, vilket är synd. Alltså får han bli gästartisten idag.

Elvis väntade in i det sista innan han gjorde sin cover, men personligen  tycker jag det var värt att vänta på. Den är med på sista albumet, Moddy Blue. Man kan kalla det för ett ”blandalbum” eftersom den innehåll både studio- och liveinspelade låtar. Vad det beror på kan man fundera över, det lär ha varit så att Elvis inte kände sig motiverad att spela in i studio så det blev bara fyra låtar inspelade. (Eller om han hade ont i halsen, det finns olika utsagor om detta.) Och eftersom man hade kontrakt på en LP och inte en EP så fick producenten hitta på nåt annat. Två av låtarna kom från den tidigare utgivna singeln med titelspåret, och de fyra sista tog man från liveinspelningar, varav tre tidigare inte givits ut. Därför kan albumet kännas lite ”spretigt” men det har aldrig stört mig.
Det man ganska säkert vet är dock i vilken ordning de fyra studiolåtarna spelades in, så det vi hör här är alltså – såvitt känt – den allra sista låten som Elvis nånsin spelade in i en skivstudio. Nu vet ni det 🙂