moruggla

Att skriva en låttext om platser man aldrig varit på är kanske lite ovanligt, men samtidigt förstår man att låtens ”jag” känner en samhörighet med dessa platser genom t ex musiken. Att det är en ”blues-country-rock”-låt gör att jag gärna lyssnar på den.

Hoyt Axton skrev och spelade in den 1971. Därefter har ett antal kända och okända (för mig alltså) artister sjungit den. Vi har t ex Waylon Jennings, Ike och Tina Turner, Three Dog Night och Jerry Ray Williams. Ingen av dessa sticker ut särskilt mycket, men en version jag hittade medan jag lyssnade igenom Spotify är Mariotti Brothers; deras version gillar jag pga trummorna 🙂 I övrigt sjunger de flesta den som originalet och det blir lite tråkigt i längden.

Jag googlar fram att det finns en dansk version (Jeg har aldrig været i Spanien med Peter Belli) och en svensk (Om du alltid har rest ensam med Göran Zetterlunds orkester). Ingen av dessa hittar jag på vare sig Spotify eller Youtube, tyvärr. Någon som vet om det stämmer?

Cher spelade också in den 1972, och hennes version är en av de bästa av de jag lyssnat på. Eftersom jag inte är ett stort fan av Cher hade jag aldrig hört den här med henne förut.

Samma år sjöng Elvis den live på Madison Square Garden. Enligt wikipedia fanns bl a George Harrison i publiken på en av föreställningarna och det är ju lite roligt eftersom en textrad lyder: ”I’ve never been  to England, but I kinda’ like the Beatles” 🙂

Texten i övrigt måste ha varit svår, många av artisterna sjunger olika texter. T ex: ”I headed to Las Vegas, only made it out to Needles” blev i en version ”only made it out to Phoenix”. Och raden ”can you feel it, it’s gotta be real, it feels so good” får Waylon Jenning till ”can’t you feel it, you must believe it, feels so good”.
Sen är det en annan sak att Hoyt Axton ursprungligen skrev ”In Oclahoma, born in i coma” och blev tvungen att ändra det till ”In Oclahoma, not Arizona” pga att det sågs som olämpligt. (Vilket bl a Elvis ändrar till ”In Oclahoma or Arizona”) 🙂

Kommer ni ihåg den här sommarplågan för 45 år sedan? Var man med på den tiden så hörde man den. Hos mig sitter texten som berget, trots att jag egentligen inte gillar den. Det var en enorm hit för Billy Swan, den enda riktigt stora han haft; åtminstone som han själv sjunger.

Enligt Swan skrev han den på 20 minuter, i sitt musikrum hemma i familjens tvåa – en ombyggd garderob. Låten spelade han in på ett album med samma namn, och när första singeln skulle ges ut blev det en del diskussioner mellan producenten och skivbolaget om vilken låt de skulle välja. En s k expert på tidens trender i musikvärlden kallades in sa denna att ”det finns ingen hit alls på den här skivan”. Jag vet inte om han fick behålla jobbet efter det.

Några tappra artister har gjort covers på den, men de är svåra att hitta på Spotify. Några jag hittat på Youtube är Shakin’ Stevens, Loretta Lynn, Jerry Lee Lewis och en aldrig utgiven inspelning med Ringo Starr. På Spotify hittar jag däremot nästan bara artister jag inte känner till, som Part Time, Aaron Tippin och Neil Wilde Way, men också DJ Ötzi med Bellamy Brothers. Alla dessa gör helt okej versioner.

Elvis hade den med på albumet Today 1975. Han gör som alltid sin egen version, med t ex ett annat slut än originalet. Billy Swan bodde i Memphis ett par månader på 60-talet, inneboende hos Elvis’ morbror Travis Smith, och kom på det viset att träffa Elvis några gånger om än i periferin. Jag läste nånstans för länge sen att Billy Swan blev så till sig i trasorna när Elvis spelade in I Can Help att han bad att få strumporna Elvis hade på sig vid inspelningen. Dessa skulle han sedan ha satt inom glas och ram. Det är ju en kul anekdot, men jag går inte i god för sanningshalten i den 🙂

Det här är ännu en sån där låt som ”alla” har hört med någon. Men de flesta har nog inte hört den med Elvis. Jag har i alla fall aldrig hört den med Elvis utom på skiva. Peggy Lee har spelats desto oftare genom åren.

Hon var dock inte först. Fever skrevs av Eddie Cooley och Otis Blackwell (som pga ett kontrakt valde att skriva under pseudonymen John Davenport). Otis skrev många hits, t ex Great Balls of Fire och All Shook Up. Fever spelades först in med Little Willie John (i Sverige förmodligen mest känd som titel på en Peter LeMarc-låt 😉 ) 1956. Peggy Lee gjorde den känd för den breda publiken ett par år senare; hon skrev också om texten en del. Och Peggy’s textversion är den som många andra valt att sjunga: Madonna, Beyoncé, Boney M, Suzi Quatro, Alexander Rybak med D’Dorian, Ray Charles med Natalie Cole och inte minst Link Wray.

Sen finns det förstås parodier, och jag vill ju inte undanhålla er dessa två: På danska med Preben Kristensten: Birger. Och på svenska med Babben Larsson: Fibrer.

1960 var den med på albumet Elvis Is Back. Jag gillar Elvis studioinspelning – han gör den i ett lite långsammare tempo än Peggy Lee – men han har också gjort den live, och jag väljer ett Youtubeklipp från 1973. Bildkvalitén är inte den bästa men lyssna på publikens reaktioner! 😀

Det här är  en sån där låt som ”alla” har hört nån gång med någon artist. Men den som trodde att Fats Domino var först med den har fel. Den  spelades in flera gånger redan 1940, bl a av Sammy Kaye Orchestra (sång Tommy Ryan) Gene Krupa och Mary Small (de två sistnämna finns inte på Spotify). 1941 var den med i filmen The Singing Hill där den sjöngs av Gene Autry. Den största framgången med Blueberry Hill 1940 hade dock Glenn Miller (instr.).

1949 spelades den in med Louis Armstrong, och därefter i urval: Duane Eddy (instr.), Conway Twitty, Cliff Richard, The Everly Brothers, The Beach Boys och Brenda Lee. Vår egen svenska rockdrottning Rock-Olga har spelat in den, liksom en hel del av våra dansband men dem tänker jag inte ta upp här.

Däremot finns det två inspelningar som kan vara roliga att nämna; en svensk version skrev och spelades in av Harpo: På en blåbärsås. Och så finns det ett Youtube-klipp som blev viralt för några år sedan, runt 2010, med Vladimir Putin, ivrigt påhejad av bl a Golde Hawn och Kurt Russel (som jag nämner därför att han har spelat Elvis på film 🙂 ). Youtube-länken får man se på egen risk…

1956 blev Blueberry Hill en stor hit med Antoine ”Fats” Domino, den numera väl mest kända versionen. Och då passar jag på att nämna en liten skillnad i texten. Alla versioner jag lyssnat på börjar ”I found my thrill on blueberry hill”. Utom Fats Domino’s. Den börjar ”I found my freedom”, åtminstone på vissa inspelningar. Jag vet att jag nånstans har hört eller läst varför han ändrade texten, jag vill minnas att det ansågs för ”vågat” att sjunga ”I found my thrill” men jag hittar ingenting om det när jag söker idag. Är det någon som vet?

Det kan i alla fall inte ha berott på att det var i 50-talets Amerika, för redan året efter, 1957, sjöng Elvis sin version och han sjunger klart och tydligt ”thrill”. Men han frågade nog inte om han fick. 🙂

Nu tycker jag det är dags för en gospel igen. (We’ll Understand It Better) By And By skrevs av metodistpastorn Charles A. Tindley för runt 100 år sedan; jag hittar inte årtalet men han dog 1933 så det måste ju ha varit innan dess.

Det är en populär låt märker jag, men tyvärr känner jag inte igen namnen på så många av artisterna. så jag får länka några av de jag tycker gör den bäst: Guy Penrod, The McClanahans (de ska jag lyssna mer på) och Frances Bailey t ex. Och för att illustrera åldern på sången länkar jag också Kentucky Mountains Choristers från 1929 och den första kända inspelningen med Frank och James McCravy från 1925 som finns på Youtube.

Den svenska versionen har nog de allra flesta hört nån gång, om inte annat så på allsång eller kräftskiva; den heter Ovan där. Den är känd med Jan Sparring och Artur Eriksson, men har också spelats in med t ex Jailbird Singers, Black Ingvars och Christer Sjögren. Och så gillar jag Rolandz version – det blir den jag gör jämförelsen med för hade jag skrivit Jan Sparring hade det varit för lätt att räkna ut vilken låt det är 🙂

Elvis fick tre grammy under sin karriär. Alla tre för sina andliga sånger. Jag har sagt förr att jag tycker att de tillhör hans bästa låtar eftersom han sjunger med mer känsla i den musiken. By And By är inget undantag. Man kan inte låta bli att stampa takten.

För skojs skull länkar jag också den skånska version jag hittat, med DJ Maffe: Ovanlär. En liknande text finns med Bröderna Djup, fast på ”väschötska” 😀

Idag gör jag åter ett undantag från min princip att inte lägga ut en Elvislåt som folk redan kan. Dels för att detta är en av hans bästa låtar någonsin, men också för att när jag började söka efter covers blev förvånad över hur många som gjorts.

Mac Davis hade skrivit några låtar åt Elvis tidigare och när de ringde och frågade om han hade något nytt hade han precis skrivit In the Ghetto (the Vicious Circle). Det blev en av Elvis största hits någonsin, trots att han var tveksam till att spela in den; överste Parker hade nämligen inpräntat i honom att aldrig sjunga låtar med ett budskap för det skulle uppfattas politiskt och då skulle den ena eller andra sidan bli förbaskad. Som tur var gillade Elvis låten. 🙂

Men jag trodde inte att jag skulle hitta så många covers på den som jag gjort. En hel drös – de flesta inte kända för mig –  redan samma år som Elvis spelade in den, t ex Dolly Parton. Mac Davis själv väntade till året efter, liksom Bobbie Gentry. Därefter – okronologiskt – har vi artister som Nana Mouskouri, Paul Young (i storbandsversion), Nick Cave (i sin egen version), the Cranberries och David Nail (aldrig hört honom tror jag, men han är bra!).

En svensk översättning har den också fått, av Stefan Rüdén (han med Sofia dansar go-go): I en storstad (men nej, den är inte jättebra). Däremot gör Galenskaparna & After Shave en lite rolig parodi, Bingolotto. (Jag vet att också danska Linie 3 har gjort en egen text till den, men deras version hittar jag inte längre på Youtube tyvärr.) Som en liten bonus lägger jag däremot ut en annan länk från Youtube – Lisa Marie Presley sjunger duett med sin far…

Men jag har också hittat en liveversion med Natalie Merchant och Tracy Chapman, mycket bra version!  Och eftersom det snart är Internationella kvinnodagen jämför jag idag Elvis med två kvinnliga artister. 🙂

1960 kom Elvis tillbaka från Tyskland och gjorde låtar i en helt annat stil än han gjorde innan militärtjänstgöringen. Det gillas väl inte av alla, men guldkornen finns där. Till exempel The Girl Of My Best Friend som alltid varit en favorit för mig. Men nu måste jag erkänna att det finns en som gjort en bättre version…

Den första inspelningen av den här låten, med Charlie Blackwell från 1959, gick tydligen ganska spårlöst förbi. Den finns att höra här på Youtube men på Spotify hittar jag den inte. Det finns ett fåtal andra artister som gjort den, som Johnny Burnette, Bobby Vee med the Crickets, och Ral Donner. Griff Steels version är inte så oäven. Den här körversionen med Stonehouse Male Voice Choir vet jag däremot inte vad jag ska tycka om… Det finns fler, men mest med covers på Elvis version. Inte för att det är jättestor skillnad i de olika versionerna.

Bryan Ferry är en av mina favoritsångare, förutom Elvis då förstås, men jag har inte lyssnat på allt han gjort så hans version av Girl Of My Best Friend hade jag missat. Desto gladare blev jag nu när jag hittade den och fick en anledning att göra ett inlägg om just den här låten. Ferrys version är helt hans egen och det kanske är därför jag gillar den. 🙂

Egentligen hade jag tänkt välja en annan låt med Righteous Brothers idag, men den låten vill inte Spotify spela upp så jag får väl återkomma till den en annan gång. Men det går precis lika bra med den här faktiskt.

Kommer ni ihåg filmen Top Gun? Scenen där Tom Cruise försöker imponera på Kelly McGillis genom att sjunga den här sången. Eller sjunga och sjunga… bedöm själva om det är sång eller inte, scenen finns på Youtube.

Låten är i alla fall skriven av Barry Mann, Phil Spector och Cynthia Weil, och the Righteous Brothers spelade in den 1964. 1999 utsågs den av Broadcast Music Incorporated till ”song of the century” eftersom den enligt deras statistik var den mest spelade låten under 1900-talet; över 8 miljoner uppspelningar. Rolling Stone Magazine listade den 2004 som nr 34 på listan ”the 500 greatest songs of all time”. Och  det är ju inte så dåligt.

Ett axplock av artister som spelat in den: Hall and Oates, Westlife, the Flying Pickets, Nancy Sinatra & Lee Hazelwood, Cilla Black, och bara för skojs skull tar jag med David Hasselhoff istället för Tom Jones… 😀 Det finns fler, men de går att söka fram på Spotify (fast man får söka med alternativa stavningar som ”lovin’ feelin'” och sånt).

1970 var den med i Elvisfilmen / dokumentären That’s the Way It Is och släpptes på skivan med samma namn. Den uppmärksamme lägger märke till att Elvis har lagt till en liten rad i texten: efter ”I’d get down on my knees for you” så säger han ”if this suit wasn’t too tight”. (Det har jag uppfattat först nu!). 😀

Memphis, Tennessee är vad jag förstår en populär låt hos många artister, det syns framför allt på Spotify. Jag gillar den också men det tog ett par lyssningar innan jag förstod vad den handlar om; det är inte en kille som saknar sin tjej, utan en far som vill komma i kontakt med sin dotter.

Skriven av Chuck Berry räknas den förstås till de klassiska rocklåtarna. Chucken spelade in den 1959 och därefter kan jag räkna upp många av de kända artisterna: Roy Orbison, Rolling Stones, Beatles, Tom Jones, Wanda Jackson, the Animals, Paul Anka, Cliff Richard och Status Quo.

Elvis spelade in den första gången 1963 men gjorde en ny inspelning 1964. Han ville ge ut den som sin nästa singel men Johnny Rivers hann före med sin version och insåg Elvis att han inte kunde släppa den som singel, det skulle verka oppurtonistiskt , och Elvis’ inspelning släpptes så småningom på albumet Elvis For Everyone 1965. Man skulle ju kunna tro att han sjunger om sin dotter Lisa Marie men hans första inspelning gjordes fem år innan hon föddes.

Elvis version är lite snabbare än de andras, och så gillar jag trummorna i början på låten.  🙂