moruggla

Dags för ännu en ”tidsresa” med en låt som Elvis spelade in i början av sin karriär och sedan tog upp igen när han började uppträda live efter sin filmperiod. Den här gången väljer jag Lawdy, Miss Clawdy. 

Den skrevs av Lloyd Price och spelades in med honom 1952. Därefter finns det en mängd andra artister som tagit upp den. Jag kan bland annat nämna Carl Perkins, Emile Ford, the Hollies, Link Wray, Swinging Blue Jeans, Fats Domino, Joe Cocker och Paul McCartney.

Den har också blivit ”översatt” till danska; Bamses Venner kallar den Lovlig Alvorlig.

Elvis spelade in den första gången 1956 till sitt första studioalbum, Elvis Presley. På den amerikanska utgåvan var dock inte Lawdy, Miss Clacdy med, däremot fanns den på den engelska utgåvan som kallades Elvis Presley Rock’n’roll. (Det var inte den enda skillnaden på utgåvorna, det var sex låtar totalt som var olika. Varför det var så vet jag inte men det fanns säkert någon anledning.)

’68 Comeback Special på NBC har jag nämnt några gånger förut när jag gjort dessa ”tidsresor” och det är ju inte så konstigt eftersom Elvis där gjorde just en resa i tiden där han började med sina tidiga låtar och reste vidare mot framtiden.

Elvis sjöng den också några gånger i sina shower på 70-talet, oftast i medley men ibland hela låten. Jag väljer en inspelning från 1974; det finns en från 1977 och även om jag absolut tycker att han hade sin sångröst kvar ända till slutet så tillhör nog  inte just Lawdy, Miss Clawdy de låtar han gör bäst i sina sista shower. Dessutom finns det inte på Spotify, vill man lyssna kan man själv söka på Youtube.

Förresten gjorde han den i en av sina filmer också; i sista spelfilmen, Change of Habit 1969, finns en scen där han ska lära Mary Tyler Moore spela gitarr. Själv sitter han då vid pianot och spelar Lawdy, Miss Clawdy , fast där sjunger han den inte, han bara ”hummmar” den. Tyvärr finns inget klipp på Youtube, men vill någon låna filmen och lyssna så är det bara att säga till 🙂

När jag lyssnar igenom alla olika versioner på Spotify är det en sak som slår mig – de flesta artister gör All Shook Up på väldigt olika sätt och det uppskattar jag; jag behöver inte lyssna på samma version om och om igen.

Det var Otis Blackwell som skrev låten och på skivan står Elvis med som upphovsman också. Anledningen till att den skrevs och att Elvis står om co-writer råder det delade meningar om. En version säger att Blackwell satt på kontoret hos Shalimar Records när en av ägarna kom in, skakande en Pepsi-flaska och föreslog att Blackwell skulle skriva en låt som hette ”Alll Shook Up”.

Nej, säger Peter Guralnick i boken Last Train To Memphis, det var helt enkelt Elvis som tyckte att ”All Shook Up” skulle vara en bra refrängrad.
Elvis själv sa i en intervju 1957 att han aldrig haft någon idé till en sång ”utom möjligen en gång. Jag gick och la mig och drömde, och vaknade ‘All Shook Up’. Jag ringde en kompis och berättade om det, och nästa morgon hade han skrivit låten”. 

Den fjärde berättelsen kommer från den artist som var först med en inspelning, David Hill (eg David Hess): Titeln kom han på efter en rad omständigheter men han bestämde sig för att inte skriva någon sång utan Otis Blackwell skrev den i stället. Sen blev Hill först med släppa en inspelning. Men för att Elvis skulle spela in den så lät de hans namn stå som medförfattare.
Vilket som är sant går inte att veta idag – ingen av de inblandade lever längre – men det är i alla fall vad jag förstår den första versionen (om Pepsi-flaskan) som verkar vara den mest spridda.

Många artister har som sagt gjort sina versioner. Kris Kristofferson, Ry Cooder, Billy Swan och Jerry Williams tillhör de jag hört talas om förr och som finns på Spotify. En version med Paul McCartney hittar jag på Youtube, liksom Dolly Parton. Till de mer okända men bra hör The Prison Band, Eddie Cooley, Ringmasters, Whissell och Jeff Beck. 

EDIT: Jag blev uppmärksammad på att länken till Kris Kristoffersons version ovan  leder till ett hela album. Jag kan inte ändra på det men det gör inget för där finns en annan version också, lyssna på Jon Spencer! 🙂

Ja, det finns faktiskt en svensk version också med det gotländska bandet Smaklösa: Helt omtumlad.

Suzy Quatri hade All Shook Up med på sin debutskriva som släpptes 1974. Trots att jag lyssnade en del på henne på den tiden kan jag inte minnas att jag hörde just den här låten dock… Elvis ringde faktiskt upp henne och bjöd hem henne till Graceland när hon hade en spelning i Memphis. Men, hon var ung och blyg och tackade nej, trots att Elvis sa att han tyckte hennes version var den bästa sedan originalet (med vilket jag antar att han menade sin egen inspelning, inte David Hills…).

Men det var ju trots allt Elvis som gjorde den känd och som tack vare den blev lite historisk; han är den enda artist som två år i rad legat etta på amerikanska Billboard-listan; året före låg han etta med Don’t Be Cruel. All Shook Up är också en av de låtar han fortsatte att sjunga genom åren,  och eftersom det är dålig bildkvalitet på videon från 1957 lägger jag också ut en video från comeback-specialen 1968 🙂

Idag fick vi veta att Doris Day gått bort, 97 år gammal. Ska jag vara ärlig så trodde jag att hon var borta redan för många år sedan men så var det tydligen inte. 97 år förresten, tydligen trodde hon fram till för ett par år sedan att hon var 1924 men då fick hon besked från myndigheterna att nejdå, hon var född 1927,så hon blev plötsligt två år äldre. Men i den åldern spelar det ju inte så stor roll 😀
Hon är väl mest känd för låten Que Sera Sera från Hitchcock-filmen Mannen som visste för mycket 1956, men för de som är under 45 är hon förmodligen inte känd alls. Men jag tycker ändå det passar bra att låta henne bli gästartist i dagens inlägg.

A Fool Such As I skrevs av Bill Trader och blev en hit med Hank Snow 1953. Och några kända och okända artister finns det som också spelat in den. Om jag börjar med de för mig okända så tycker jag att Rodney Crowell, Sonny James, The Robins och Billy Vaughn är helt okej. Likaså Tommy Edwards och Raul Malo. Grady Martin gör den i lite ”äldre stil”, låter som något från 40-talets dansrestauranger, men ganska bra. Slim Whitman är lite annorlunda, i alla fall i sången 🙂 Sen har vi de lite mer kända: Anne Murray, Willie Nelson och Baillie & the Boys, som alla gör genuina countryversioner. En riktig gammal ballad gör Sonny James. Och även den här låten finns i barbershop-stil, med OC Times. Och – även den här låten finns inspelad med Bob Dylan, det hade jag ingen aning om. Tom Cherry gör dagens mest annorlunda version. 🙂

Petula Clark har också gjort den – på franska med titeln Prends mon Coeur. Och självklart är den ju översatt till svenska, av Mats Rådberg (basrösten tycker jag mig känna igen som Pierre Isacssons 🙂 ) som kallar den Finns det nå’n som förstår mig ikväll. Den svenska texten finns också översatt till norska , Hvor er du som förstår meg i kveld, här med Harry Williams & Friends. (Däremot hittar jag ingen dansk version, men det finns säkert nån).

Doris Day spelade in sin version 1963 efter vad jag kunnat hitta på nätet. Hennes version är den långsammaste av dem allihop, skulle kunna platsa i vilken romantisk film som helst från den tiden 🙂 Men absolut hörvärd vid rätt tillfälle, skulle jag vilja påstå.

Elvis spelade in A Fool Such As I 1958 under en permission i lumpen. Den släpptes året efter som B-sida till singeln I Need Your Love Tonight och gick om A-sidan i popularitet. På inspelningen medverkar bl a Chet Atkins på gitarr och Floyd Cramer på piano, The Jordanaires körar, och basrösten tillhör Ray Walker. Ifall någon är intresserad av det 🙂

Vila i frid, Doris Day!

Ja, jag vet har jag haft Beatles med en gång förut. Men då var det en Beatleslåt sjungen av Elvis, nu är det en Elvislåt med Beatles. Bara den skillnaden är ju lite intressant.
Och eftersom min dotter när jag frågade valde en rocklåt från 50-talet så blev det den här.

I’m Gonna Sit Right Down and Cry (Over You) skrev 1953 av Joe Thomas och Howard Biggs. Hur de tänkte att den  skulle låta vet jag inte men det finns en del olika bud bland artisterna. Roy Hamilton t ex gör den lite åt blueshållet. The Four Lads går mer åt storbandshållet. Mick Woodward å sin sida gör den i rockabilly-stil. Sen börjar det dra sig mer åt rock’n’roll med Hayden Thompson och Del Shannon och Link Wray. Och till sist har vi soundet från Liverpool, Merseybeat, med Swinging Blue Jeans i en version direkt kopierad från Beatles’… 🙂

Beatles spelade den här låten 1963 i en TV-show på BBC, Pop Go the Beatles. Men den kom inte ut på skiva förrän 1994. De gör en rock-pop-Merseybeat-version, eller vad jag ska kalla det. Absolut inte dåligt, hade jag hört Beatles version först hade jag förmodligen tyckt den var bättre än Elvis.

Men nu var det inte så, det var Elvis version jag hörde först och fortfarande tycker är bäst. En klassisk Elvislåt med Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas och D.J. Fontana på trummor. Låten var med på Elvis’ första LP och jag vet inte hur pass känd den är hos icke Elvis-fans idag. Den spelas i alla fall i princip aldrig på radio. Men det hade den väl varit värd? 🙂

Textmässigt finns förresten en intressant skillnad i de olika versionerna. De flesta sjunger ”I’m gonna tell your mama, tell your papa too…”. Men inte Elvis, han sjunger ”I’m gonna tell MY mama, tell MY papa too…”. Har han hört fel på texten tro? Eller var det så att det skulle vara mest naturligt för honom att gå till sina egna föräldrar i det läget? (Det låter ju ganska dumt att gå till flickvännens föräldrar och berätta att han tänker sätta sig ner och gråta om hon gör slut, eller hur?) Jag lär aldrig få veta vilket som är den ursprungliga texten eftersom de båda som skrivit låten inte tycks ha spelat in den själva. Och jag har inte kunnat luska ut vems version som var först. 🙂

Denna vackra countryballad finns i många upplagor, några bättre än andra som det ju brukar vara. Jag tror att jag hörde den första gången när jag fick LP:n ”Pierre” med Pierre Isacsson i julklapp 1974 fast då på svenska (hans version finns inte på Spotify, och den är inte så bra att jag bryr mig att länka till Yourube). Sen dök Elvis upp i mitt liv och då fick jag höra den på engelska för första gången.

Genom åren har jag också hört den  med många andra, t ex Willy Nelson, Waylon Jennings, Tammy Wynette, Billy Ray Cyrus och Johnny Cash/June Carter, för att nämna de kända countryartisterna. Min sökning på Spotify ger också en del andra resultat, som Percy Sledge, Joan Baez och Sammi Smith.

Ett par nya favoriter har jag också fått med låten. Bryan Adams gör en härlig ballad av den men hans namne Bryan Ferry gör den helt klart bästa versionen, den perfekta sista-dansen-tryckaren.

Och så kommer Ray Stevens och förstör den romantiska stämningen med sin parodiversion, i Spike Jones-stil.. 🙂 En annan parodiversion, med Pinkard and Bowden, heter Help Me Make It Through the Yard och är ganska rolig den också. 😀

Den svenska versionen, Hjälp mig ur min ensamhet, skrevs vad jag förstår av Alf Robertson, men hans version finns varken på Spotify eller Youtube vad jag kunnat se. Jag väljer versionen med Sten&Stanley istället, i brist på Pierre. 😉
Den finns också på franska, Aide-moi à passer la nuit med Claude Valade (fast jag undrar om det inte är en tjej som sjunger här? Det kan vara författarinnan till den franska texten, Christine Charbonneau istället). Däremot tvivlar jag inte på att det är S.T.S (det står för Steinbäcker-Timischl-Schiffkowitz, vem det nu är) som gör den österrikiska versionen: Gö, Du Bleibst Heut Nacht Bei Mir.

Men det var svenskättlingen Kris Kristofferson – han är visserligen född i Texas, men hans farfar kom från Nås och hans mormor kom från Forsvik – som skrev och spelade in den 1970. Hans version är väl så mycket country det kan bli.

Elvis’ version kom på skiva 1972, inte så dålig den heller.
Några år senare, 1976, blev Elvis – på Barbra Streisands önskan – erbjuden den manliga huvudrollen i filmen A Star Is Born. Men enligt Översten tillät inte Elvis’ hälsa en filminspelning (eller om det var så att han inte accapeterade att Elvis’ namn skulle stå efter Streisands på affischerna…) så han tackade nej. Rollen gick istället till – Kris Krisofferson! 🙂

Det här är väl en av de absolut mest kända Elvislåtarna. Kanske också den sång som Elvis sjöng flest gånger; på 70-talet avslutade han alla sin konserter med den. Därför gör jag detta inlägg till ännu en jämförelse av de olika versioner han själv gjorde.

Naturligtvis har fler artister gjort den, t ex Rick Astley, Julio Iglesias och – till min överraskning – Bob Dylan. Sen blev den ju också känd med A-teens genom Disneyfilmen Lilo & Stitch…
Och så min favoritversion – nästan t o m bättre än originalet: UB40. De gör den i reggaetakt, och saxofonerna och trumpeterna i slutet är verkligen pricken över i.

Men varken de eller Elvis var egentligen inte först. Can’t Help Falling In Love är baserad på en fransk kärlekssång från 1784 känd som Plaisir d’Amour. Av de versioner av den som finns väljer jag att länka Nana Moskouri. Jodå, lite likt är det allt.

En svensk version finns också, med text av Alf Robertson: Tro på mig.

I filmen Blue Hawaii från 1961 ger Elvis en present till sin flickväns farmor som fyller år; en liten speldosa, och då nämner han att melodin är en europeisk kärlekssång innan han börjar sjunga.

’68 Comeback Special-showen var utformad som en resa genom Elvis liv, från de första hitsen och vidare in i framtiden. Det är en tredelad shov, där den första tredjedelen är känd som ”lädershowen” – eller ”Sit down-” resp ”stand up-” showerna där Elvis tillsammans med sina ursprungliga musiker spelar sina hits och berättar om sin karriär för en särskilt utvald publik . Den delen avslutas med Can’t Help Falling In Love. 

Under hela 70-talet spelades Can’t Help Falling In Love som jag nämnde i början som avslutningssång på Elvis‘ shower. Då i ett lite snabbare tempo, och med kör och orkester. Detta var alltså den absolut sista låt han sjöng live nånsin…

På Wikipedia läser jag att den engelsa texten ursprungligen skrev för en kvinna – den skulle ha hetat ”I Can’t Help Falling In Love With Him” men texten skrev om till Blue Hawaii. Det är därför det rimmar dåligt med ”only fools rush in” och ”would it be a sin” på ”falling in love with you”… Men jag vet inte om det stämmer, för jag tycker inte det rimmar så bra med ”him” heller… 🙂

Varje gång jag hör Shake a Hand tänker jag på en av mina systersöner. Han var ofta hemma hos mig när han var liten – 2-3 år gammal sådär – och fick väl höra lite Elvis då och då. Eller ofta. Eller typ varje gång… I alla fall så fastnade väl inledningen till just den här låten hos honom för efter att ha hört den gick han omkring och skanderade ”liv it to mii”… det var så gulligt att jag fällde upp kragen på hans skjorta och förevigade honom i Elvis-pose. Jag har fotot kvar, jag får se om jag får någon nytta av det när han fyller 50 eller så… 🙂

Men det är ju inte bara min nevö och Elvis som har sjungit den här gospelinspirerade bluesrocklåten. Den skrevs 1953 av Joe Morris och spelades ursprungligen in av Faye Adams samma år. Red Foley, Johnnie Ray, LaVern Baker, Jackie Wilson med Linda Hopkins, Roscoe Chenier och Marva Wright gör härliga bluesversioner medan Ike & Tina Turner och framför allt Nik Bukuvalas gör lite rockigare versioner. Jerry Williams har också spelat in den (tillsammans med Lasse Stefanz men det kan ju inte hjälpas. Inte sjunger de rätt text heller 🙂

Det finns fler, och ett par som finns på Youtube, men inte på Spotify, är Pat Boone (ja, han försöker i alla fall) och Paul McCartney med David Gilmour och Ian Paice. Och från den humoristiska sidan- Dean Martin och Jerry Lewis har också gjort den.

1958 gjorde Little Richard sin version. Denne rocklegend (som kallade sig ”the architet of rock’n’roll”, kanske med rätta) gör en rockig blues som absolut är hörvärd. (Richard Penniman, som han hette egentligen, uppträde också i drag shows, läser jag på wikipedia. Då kallade han sig Princess LaVonne…)

Elvis väntade till 1976 innan han spelade in den. Han version är mer åt gospelhållet men absolut inte sämre. Det tyckte inte min systerson heller… 🙂

Här har vi ännu en av mina favoritlåtar. Skriven av Doc Pomus och Mort Shuman till Elvis, som alltså var den förste att spela in den. Just idag passar den dessutom in bra här hemma, eftersom hela min lägenhet just nu är ”a mess” pga att man byter ventilationsaggregat i huset. Men, jag har fått en ny snygg spisfläkt och har kommit åt att göra rent kaklet där den gamla fläkten satt i vägen. Röran består i att jag ännu inte ställt tillbaka alla saker som stått framme (ni vet, knivställ, redskap, kaffebryggare, kryddburkar eftersom jag var tvungen att tömma skåpet jag annars förvarar sådana i och lite annat smått och gott. Och det räcker inte med köket, alla luftintag i taket i de andra rummen skulle också bytas, så det är en hel del saker jag fått stuva undan och skall ställa tillbaka.  Jag får använda helgen till det; en hel del kan förmodligen sorteras ut och slängas. Däremot har jag ingen ”blues”, men när jag röjde undan i sovrummet igår hittade jag en blus som jag saknat länge och som jag trodde hade blivit slängd 😀 

Hur som helst,  det finns förstås några intressanta covers på den här låten, och då väljer jag som jag brukar några som inte enbart gör en Elvis-cover utan versioner som står för sig själva. Jean Vincent är en favorit, likaså Nico Brina, som gör den lite snabbare. Robert Gordon gillar jag också (inte bara med denna låten). Ray Pilgrim och Susan Surftone är också bra. Jools Holland med Tom Jones gör den till en Tom Jones-låt 🙂 . En riktigt egen och rolig version gör Bamses Venner med den ljudhärmande titeln Masser af busser.

Status Quo spelade in den till skivan Back To Back 1983. Deras version gillar jag riktigt mycket, det gör verkligen en Status Quo-version med snabbt temp och mycket trummor och gitarr.

Men Elvis var som sagt först och original brukar ju oftast vara bättre än covers. Men i det här fallet tvekar jag faktiskt lite, mest beroende på att Status Quo gör en så pass ”egen” version. 🙂