Bee Gees, bröderna Gibb, känner man igen när man hör dem. Words tillhör kanske inte den mest kända av deras låtar idag; efter att de gjorde soundtracket till Saturday Night Fever är det nästan bara de låtarna som spelas.
Words lär ha skrivits när både Barry och Robin Gibb var på dåligt humör efter att ha varit involverade i gräl på varsitt håll. När de lugnat sig kom de fram till att grälen inte handlade om något viktigt utan ”it was only words”. Och så skrev de den här texten. Sant eller inte, låten är bra.
Den här låten är väl en av de absolut mest kända med Elvis. Men hur många vet att den skrevs redan 1926, av Roy Turk och Lou Handman? 1927 spelades den in minst fyra gånger; den äldsta inspelning jag hittar på Spotify är från det året med Henry Burr. Därefter har Frank Sinatra, Donny Osmond och Bryan Ferry gjort sina versioner (inte alla har det talade partiet med). Och många fler. Ann-Louise Hansson sjöng den på svenska: Är du ensam ikväll. På danska fick den en onomatopoetisk titel: Er du langsom i nat med Bamses Venner.
När Elvis kom tillbaka efter ”lumpen” ville Överste Parker ge honom en ny stil. Dock brukade han inte lägga sig i vilka sånger Elvis sjöng – förutom med Are You Lonesome Tonight. Denna sång tyckte nämligen Parkes fru, Marie Mott, mycket om och därför bad han Elvis spela in den. Elvis gjorde några försök men tyckte inte att han gjorde sången rättvisa, inte ens efter att han kört ut alla utom musikerna och the Jordanaires ur studion och släckt ljuset innan han sjöng (ja, han hade sina idéer ibland tydligen…). Men producenten Steve Sholes övertalade honom att göra ett försök till, och ännu en stor hit var ett faktum. (När man lyssnar på inspelningen från 1960 så hör man precis i slutet ljudet av en häftapparat – det är skivkontraktet som häftas ihop! Jag vet inte hur många gånger jag hört den här sången, jag har aldrig hört det ljudet förut och ändå är det väldigt tydligt när man vet om det.)
Genom åren hade Elvis ofta Are You Lonesome Tonight med i repertoaren på sina konserter, och ibland tyckte han det var lite roligt att ändra texten i det talade partiet. På grund av detta har vi kunnat höra den s k ”skrattversionen” där Elvis skrattar sig igenom texten. Varför vet man inte riktigt – en version är att när han byter ut orden ”do you gaze at your doorstep ang picture me there” mot ”do you gaze at your bald head and wish you had hair” så sitter den en man i publiken som tar av sig sin peruk. Det vore roligt om det är sant. En annan version säger att Elvis skrattar åt Kathy Westmoreland, sopranen i bakgrunden, antingen för att hon sjunger fel eller för att få henne att göra just det. Inte lika roligt, men kanske troligare ändå 🙂
Nu tillhör ju inte den här låten de ovanliga Elvislåtarna, så de videoklipp jag lägger ut blir inte originalinspelningen utan skrattversionen (tyvärr inte inspelat vid tillfället), och inspelningen från 1927 med Henry Burr. Men glöm för all del inte att lyssna på inspelningen med häftapparaten!
Det finns också en svensk översättning, sjungen (eller deklamerad) av Tor Isedal (finns inte på Spotify men väl på Youtube).
För att också nämna ett par som sjungit den franska originaltexten kan jag nämna Måns Zelmerlöv (också Youtube-länk) och inte minst Johnny Halladay – jag har aldrig hört honom förr vad jag vet, men gillar verkligen hans version.
Och en gripande version gjorde också Elvis i sin Aloha from Hawaii-show i januari 1973. Det ligger nära till hands att tro att han tänker på Priscilla eftersom de vid den tidpunkten låg i skilsmässa. I alla fall sjunger han What Now My Love med otroligt mycket känsla och sin starkaste och bästa röst. Tycker jag alltså.
Och om någon känner igen musiken så är det kanske från Ravels Bolero?
Bridge Over Troubled Water var den sista sång Simon & Garfunkel spelade in för sitt sista gemensamma album 1970. Det är en av deras största hits (även om jag personligen tycker att det finns andra S&G-låtar som är lika bra eller t o m bättre) och många artister har tyckt om den tillräckligt mycket för att göra en cover. Aretha Franklin, Johnny Cash, Bonnie Tyler, Willie Nelson, Roberta Flack och Demis Roussos är några av dem. På svenska sjöng Tommy Körberg ”Som en bro över mörka vatten” i en inte oäven översättning gjord av Åke Arenhill.
Elvis var snabb med sin version; Simon & Garfunkel släppte singeln i januari 1970 och i juni samma år gjordes Elvis sin inspelning. Jag läste mig till att Art Garfunkel inte gillade Elvis version; han ansåg att efter lumpen kunde Elvis inte sjunga längre över huvud taget. Paul Simon däremot sa till sig själv efter att ha hört Elvis sjunga den live: ”Jaha, nu kan jag lägga av, vad har jag att komma med efter det här?”. Själv tycker jag att Elvis har gjort ett bra arr på den och sångrösten är det definitivt inget fel på; jag har sagt förut att jag tyckte han sjöng som bäst i slutet av 60- / början av 70-talet. Därmed inte sagt att originalet med Simon & Garfunkel inte är minst lika bra – Simon skrev den ju för deras röster. 🙂
De här båda trodde jag väl aldrig att jag skulle kunna jämföra med varandra, i synnerhet inte som sångare. Men det kan jag tack vare en Elvis-CD som kom 1999 och som heter ”The Home Recordings”.
The Home Recordings innehåller låtar från en eller flera privata ”jam sessions”, och Elvis sjunger inte ensam utan tillsammans med bl a Red West och Charlie Hodge. Den här låten är den jag fastnat mest för från skivan.
Tumblin’ Tumbleweeds skrevs på 30-talet av Bob Nolan och den är rankad som en av de hundra bästa countrysångerna genom tiderna. Den första inspelningen gjordes 1934 av Sons of the Pioneer. (De gjorde sedan en ny inspelning 1946, den versionen användes i introt till filmen The Big Lebowski.) Redan 1935 var den med i filmen med samma namn, då sjungen av Gene Autry. Ja, så har Bing Crosby, Supremes, Emmylou Harris med Hot Band och – en av mina favoriter inom countrymusiken – Marty Robbins sjungit den. Och – förutom Clint Eastwood – en skådespelare till, Lorne Greene (ni vet, pappa Ben i Bröderna Cartwright). Den har säkert förekommit i fler filmer, det skulle förvåna mig annars.
1962 spelade Clint Eastwood in skivan Country Favorites där bland annat Tumblin’ Tumbleweeds ingår. Att han kunde sjunga visste jag, och inte låter det så illa? Elvis hade gärna velat skådespela som Clint (huvudrollen i filmen Charro! var ju ursprungligen tänkt för Clint Eastwood, Elvis var andrahandsvalet 🙂 ) och kanske Clint gärna ville kunna sjunga som Elvis, vad vet jag?
Den här fina countryballaden skrevs av Troy Seals och Denny Rice och gjordes känd av Conway Twitty i januari 1974. Inspelningen gjordes i oktober 1973, och redan i december samma år spelade Elvis in den till albumet Promised Land, men skivan släpptes inte förrän på hans 40-årsdag i januari 1975. Och i september 1975 spelades den in av Cliff Richard.
Vad Cliff inte visste var att uttrycket ”honky tonk angel” var slang för prostituerad. Eftersom han var – och är väl ännu – starkt troende drog han tillbaka singeln. Sånt ville han inte sjunga om… Elvis var ju också troende men han sjöng ändå. (Det är inte riktigt samma text heller; Conway Twitty sjunger bl a ”if there’s someone who wants the love you can give him” medan Elvis och Cliff sjunger ”if you don’t want the love I can give you”. En liten men tydlig skillnad tycker jag.)
2001 gavs den emellertid ut av Cliff Richard som bonusspår på CD:n I’m Nearly Famous och på det sättet har jag således fått möjligheten att jämföra dessa båda legender. Jodå, Cliff Richard har spelat in några Elvislåtar till, men det är väl mer som ”Elviscovers” och inte som egna låtar. Cliff Richard var ju lite av ”Englands egen Elvis” och hade sina egna hits. 🙂
Judy är en låt skriven och utgiven av Teddy Redell 1960. Jag kan inte påstå att jag känner igen det namnet. De få som spelat in just denna låt är också långtifrån kända för mig, särskilt när man räknat bort de svenska artister och band som sjungit den bara för att den är en Elvislåt (så tolkar jag det i alla fall).
Elvis spelade in den 1961 och jag tror inte låten gjorde så mycket väsen av sig precis. Den var med på sidan 2 på albumet Something For Everybody och 1967 släpptes den igen, som B-sida på singeln There’s Always Me, förmodligen för att tillfredsställa fansen som ville höra Elvis sjunga istället för att vara med i mer eller mindre dåliga filmer. Hur som helst gillar jag Judy med Elvis.
Cool Candys, är det någon som kommer ihåg dem? Med hits som Göta Kanal, Krylbo Central, Muckartwist och Dansa Hucklebuck? De spelade in Judy, men de gjorde den med svensk titel och text. Och det är pga denna svenska titel jag väljer att jämföra Elvis med dem; Cool Candys kallar den för Lena istället för Judy. 🙂
I mitt förra inlägg lovade jag att nästa låt skulle bli en av mina absoluta favoriter. Och här är den: Gentle On My Mind skrevs av John Hartford 1967, och året efter vann den inte mindre än fyra Grammy; två av dem gick dock till Glen Campbell, countrysångaren vars version spelats mer än 5 miljoner gånger i radio. Hartford sa sig ha fått inspiration till texten efter att ha sett filmen ”Doktor Zjivago” men också att det var hans egna minnen som triggades av filmen. Han skrev den på en halvtimme och han sa också att om han trott att den skulle bli en hit så hade han skrivit den annorlunda, och då hade den aldrig blivit någon hit.
Förmodligen har han rätt i det. Nu togs den upp inte bara av Campbell utan också av Aretha Franklin, Dean Martin, Frank Sinatra, Patti Page (med något annorlunda text i början), Waylon Jennings och ingen mindre än Leonard Nimoy (jag visste inte att Spock kunde sjunga, men det kan han ju! Jag kommer att återkomma till honom snart) och många fler. För den som känner till dansk musik kan nämnas att John Mogensen kallade den Ensomhedens Gade Nr. 9. Och naturligtvis kunde inte svenske Alf Robertson motstå en bra countrylåt. Han översatte den till Jag har spelat mina kort.
1969 tog Elvis med den på albumet From Elvis in Memphis där många av mina favoritlåtar finns med. I mitt tycke var han som störst där i skiftet mellan 60- och 70-tal. Och inte har den spelats i radio miljontals gånger; jag tror aldrig jag hört den på svensk radio. Det hade den väl varit värd?
Även Blue Christmas är en julsång som många artister spelat in. Först ut var Doye O’Dell 1948. Året efter blev den populär med bl a Ernest Tubb. 1964 sjöng Beach Boys in den, 1982 Shakin’ Stevens. Dean Martin, The Platters, Jim Reeves och Johnny Cash har också gjort sina versioner, var och en på sitt sätt. Och förstås många fler; den enda som inte spelat in den verkar vara ”Mr. Julsånger Himself”, Bing Crosby. 😀
På senare år har också min nya favoritartist Albin Lee Meldau gjort en fantastisk cover på den.
Den var naturligtvis med på Elvis’ första julalbum 1957, i en något ”upprockad” version. Dessutom troligen den mest spelade versionen nånsin. 2012 kom Rod Stewarts version. Jag behöver nog inte säga vem av dem jag tycker gör den bäst. 😀
Vem som ändrade texten lite vet jag inte, men lyssnar man på countryartisternas versioner sjunger man ”decorations of red / on a green Christmas tree / won’t mean a thing dear / if you’re not here with me”. Elvis och andra rockartister sjunger däremot: ”.. / won’t be the same dear / …” . Båda passar ju in, men en liten skillnad i innebörden blir det trots allt…
Jag har inte lösningar på världsproblemen. Ibland inte ens på mina egna problem. Men jag har en lösning till Melodikrysset varje vecka. En och annan lös skruv har jag också. För övrigt använder jag ett diskmedel som löser det mesta.
moruggla 