Den här låten är väl en av de absolut mest kända med Elvis. Men hur många vet att den skrevs redan 1926, av Roy Turk och Lou Handman? 1927 spelades den in minst fyra gånger; den äldsta inspelning jag hittar på Spotify är från det året med Henry Burr. Därefter har Frank Sinatra, Donny Osmond och Bryan Ferry gjort sina versioner (inte alla har det talade partiet med). Och många fler. Ann-Louise Hansson sjöng den på svenska: Är du ensam ikväll. På danska fick den en onomatopoetisk titel: Er du langsom i nat med Bamses Venner.
När Elvis kom tillbaka efter ”lumpen” ville Överste Parker ge honom en ny stil. Dock brukade han inte lägga sig i vilka sånger Elvis sjöng – förutom med Are You Lonesome Tonight. Denna sång tyckte nämligen Parkes fru, Marie Mott, mycket om och därför bad han Elvis spela in den. Elvis gjorde några försök men tyckte inte att han gjorde sången rättvisa, inte ens efter att han kört ut alla utom musikerna och the Jordanaires ur studion och släckt ljuset innan han sjöng (ja, han hade sina idéer ibland tydligen…). Men producenten Steve Sholes övertalade honom att göra ett försök till, och ännu en stor hit var ett faktum. (När man lyssnar på inspelningen från 1960 så hör man precis i slutet ljudet av en häftapparat – det är skivkontraktet som häftas ihop! Jag vet inte hur många gånger jag hört den här sången, jag har aldrig hört det ljudet förut och ändå är det väldigt tydligt när man vet om det.)
Genom åren hade Elvis ofta Are You Lonesome Tonight med i repertoaren på sina konserter, och ibland tyckte han det var lite roligt att ändra texten i det talade partiet. På grund av detta har vi kunnat höra den s k ”skrattversionen” där Elvis skrattar sig igenom texten. Varför vet man inte riktigt – en version är att när han byter ut orden ”do you gaze at your doorstep ang picture me there” mot ”do you gaze at your bald head and wish you had hair” så sitter den en man i publiken som tar av sig sin peruk. Det vore roligt om det är sant. En annan version säger att Elvis skrattar åt Kathy Westmoreland, sopranen i bakgrunden, antingen för att hon sjunger fel eller för att få henne att göra just det. Inte lika roligt, men kanske troligare ändå 🙂
Nu tillhör ju inte den här låten de ovanliga Elvislåtarna, så de videoklipp jag lägger ut blir inte originalinspelningen utan skrattversionen (tyvärr inte inspelat vid tillfället), och inspelningen från 1927 med Henry Burr. Men glöm för all del inte att lyssna på inspelningen med häftapparaten!
moruggla 