moruggla

Et Maintenant (”och nu”) är en fransk sång från 1961 av Gilbert Bécaud och Pierre Delanoë. Ganska snabbt blev den en hit och fick en engelsk översättning som spelades in av bl a Shirley Bassey och Ben E King. Faktum är att det finns så många inspelningar att Wikipedia har en alfabetisk lista över artister så jag väljer bara några av dem:
Frank Sinatra, Sonny & Cher, Engelbert Humperdinck, Roy Orbison, Willie Nelson, Nana Moskouri och Judy Garland. Men lyssna framför allt på Agnetha Fältskogs inspelning – den är bra! Gilbert Bécaud har själv också sjungit den på engelska förresten.

Det finns också en svensk översättning, sjungen (eller deklamerad) av Tor Isedal (finns inte på Spotify men väl på Youtube).

För att också nämna ett par som sjungit den franska originaltexten kan jag nämna Måns Zelmerlöv (också Youtube-länk) och inte minst Johnny Halladay – jag har aldrig hört honom förr vad jag vet, men gillar verkligen hans version.

Och en gripande version gjorde också Elvis i sin Aloha from Hawaii-show i januari 1973. Det ligger nära till hands att tro att han tänker på Priscilla eftersom de vid den tidpunkten låg i skilsmässa. I alla fall sjunger han What Now My Love med otroligt mycket känsla och sin starkaste och bästa röst. Tycker jag alltså.

Och om någon känner igen musiken så är det kanske från Ravels Bolero?

Bridge Over Troubled Water var den sista sång Simon & Garfunkel spelade in för sitt sista gemensamma album 1970. Det är en av deras största hits (även om jag personligen tycker att det finns andra S&G-låtar som är lika bra eller t o m bättre) och många artister har tyckt om den tillräckligt mycket för att göra en cover. Aretha Franklin, Johnny Cash, Bonnie Tyler, Willie Nelson, Roberta Flack och Demis Roussos är några av dem. På svenska sjöng Tommy Körberg ”Som en bro över mörka vatten” i en inte oäven översättning gjord av Åke Arenhill.

Elvis var snabb med sin version; Simon & Garfunkel släppte singeln i januari 1970 och i juni samma år gjordes Elvis sin inspelning. Jag läste mig till att Art Garfunkel inte gillade Elvis version; han ansåg att efter lumpen kunde Elvis inte sjunga längre över huvud taget. Paul Simon däremot sa till sig själv efter att ha hört Elvis sjunga den live: ”Jaha, nu kan jag lägga av, vad har jag att komma med efter det här?”. Själv tycker jag att Elvis har gjort ett bra arr på den och sångrösten är det definitivt inget fel på; jag har sagt förut att jag tyckte han sjöng som bäst i slutet av 60- / början av 70-talet. Därmed inte sagt att originalet med Simon & Garfunkel inte är minst lika bra – Simon skrev den ju för deras röster. 🙂

De här båda trodde jag väl aldrig att jag skulle kunna jämföra med varandra, i synnerhet inte som sångare. Men det kan jag tack vare en Elvis-CD som kom 1999 och som heter ”The Home Recordings”.

The Home Recordings innehåller låtar från en eller flera privata ”jam sessions”, och Elvis sjunger inte ensam utan tillsammans med bl a Red West och Charlie Hodge. Den här låten är den jag fastnat mest för från skivan.

Tumblin’ Tumbleweeds skrevs på 30-talet av Bob Nolan och den är rankad som en av de hundra bästa countrysångerna genom tiderna. Den första inspelningen gjordes 1934 av Sons of the Pioneer. (De gjorde sedan en ny inspelning 1946, den versionen användes i introt till filmen The Big Lebowski.) Redan 1935 var den med i filmen med samma namn, då sjungen av Gene Autry. Ja, så har Bing Crosby, Supremes, Emmylou Harris med Hot Band och – en av mina favoriter inom countrymusiken – Marty Robbins sjungit den. Och – förutom Clint Eastwood – en skådespelare till, Lorne Greene (ni vet, pappa Ben i Bröderna Cartwright). Den har säkert förekommit i fler filmer, det skulle förvåna mig annars.

1962 spelade Clint Eastwood in skivan Country Favorites där bland annat Tumblin’ Tumbleweeds ingår. Att han kunde sjunga visste jag, och inte låter det så illa?
Elvis hade gärna velat skådespela som Clint (huvudrollen i filmen Charro! var ju ursprungligen tänkt för Clint Eastwood, Elvis var andrahandsvalet 🙂 ) och kanske Clint gärna ville kunna sjunga som Elvis, vad vet jag?

Den här fina countryballaden skrevs av Troy Seals och Denny Rice och gjordes känd av Conway Twitty i januari 1974. Inspelningen gjordes i oktober 1973, och redan i december samma år spelade Elvis in den till albumet Promised Land, men skivan släpptes inte förrän på hans 40-årsdag i januari 1975. Och i september 1975 spelades den in av Cliff Richard.

Vad Cliff inte visste var att uttrycket ”honky tonk angel” var slang för prostituerad. Eftersom han var – och är väl ännu – starkt troende drog han tillbaka singeln. Sånt ville han inte sjunga om… Elvis var ju också troende men han sjöng ändå. (Det är inte riktigt samma text heller; Conway Twitty sjunger bl a ”if there’s someone who wants the love you can give him” medan Elvis och Cliff sjunger ”if you don’t want the love I can give you”. En liten men tydlig skillnad tycker jag.)

2001 gavs den emellertid ut av Cliff Richard som bonusspår på CD:n I’m Nearly Famous och på det sättet har jag således fått möjligheten att jämföra dessa båda legender. Jodå, Cliff Richard har spelat in några Elvislåtar till, men det är väl mer som ”Elviscovers” och inte som egna låtar. Cliff Richard var ju lite av ”Englands egen Elvis” och hade sina egna hits. 🙂