moruggla

Innan jag började läsa på om den här låten hade jag aldrig hört talas om Johnny Ace. Han fick en stor hit med Pledging My Love 1954, men det visste han ingenting om. Strax innan den släpptes dog han. Ett rykte säger att det var genom rysk roulette men ett vittne berättade att Ace, under en paus mellan två spelningar, suttit och lekt med en liten pistol han hade och som han ofta lekte med. ”Var försiktig med den där” sa de andra, men han sa ”ingen fara, den är inte laddad”, siktade på sig själv och tryckte av. Han hade fel… Kanske var det detta som gjorde att låten blev en så stor hit.
Den som sett filmerna Christine och Tillbaka till framtiden har kanske hört Ace’s inspelning där.

Redan 1955 gjorde Teresa Brewer och Bing Crosby varsin cover. Senare covers gjordes av bl a Johnny Tillotson, Percy Sledge, Diana Ross tillsammans med Marvin Gaye, Tom Jones, Wanda Jackson och Roy Orbison.

Jerry Lee Lewis spelade in sin version 1972. Han är ju inte en okänd artist, och hans historia med Elvis innehåller två intressanta detaljer, förutom att de föddes samma år: För de första var de båda, tillsammans med Johnny Cash och Carl Perkins, med i den jam session på Sun Studio som senare benämndes som the Million Dollar Quartet. För det andra blev han 1976 arresterad utanför Elvis hus Graceland, anklagad för att vilja skjuta Elvis. Hans egen historia om det tillfället går ut på att Elvis ringt honom och bett honom komma, men han hade inte tid eftersom han skulle försöka få sin far ut från fängelset. Senare satt han på en nattklubb i Memphis, drickande champagne, när han fick tag i en pistol. Samtidig kom han plötsligt ihåg att Elvis velat tala med honom så han tog champagneflaskan och pistolen med sig i bilen och körde mot Graceland. Där körde han in i grindarna vilket fick grindvakten att reagera. Denne berättar att han ser hur Lewis försöker kasta ut flaskan genom bilfönstret utan att inse att fönstret är stängt. Båda flaskan och fönstret gick sönder. Polisen kommer, hittar pistolen och frågar Elvis vad han vill att de ska göra. ”Lås in honom” sa Elvis som sett alltihop via övervakningskamera. Det gillade inte Jerry Lee Lewis…
Lewis åtalade för vapeninnehav och berusning på allmän plats och släpptes mot borgen.

7 månader senare spelade Elvis in sitt sista studioalbum, Moody Blue. Det är på denna skiva man hittar låten Pledging My Love, och jag är måste säga att jag är imponerad av Elvis sångröst vid det tillfället. En månad efter att skivan släpptes dog han.

För den som är intresserad av texter – lägg märke till en liten skillnad; Johnny Ace sjunger ”MAKE this fire in my soul, dear, forever burn” medan Elvis sjunger ”MAY this fire in my soul…”. Det har ingen som helst betydelse men är ändå lite intressant. Har någon hört fel nånstans eller är det medvetet ändrat? 🙂

Hank Snow var Elvis’ första manager. Rättare sagt, Hank Snow och Tom Parker hade ett managementföretag tillsammans, Hank Snow Attractions. Snow var den som såg till att Elvis fick spela på Grand Ole Opry 1954 (vilket blev ett fiasko, men det är en annan femma). Det dröjde inte länge innan Parker hade utmanövrerat Snow, vilket fick denne att fyrtio år senare klargöra att han ”hade arbetat med många mangers och alltid haft respekt för alla – utom en. Tom Parker”.

Hank Snow hade en egen karriär både före och efter; 1950 spelade han in I’m Movin’ On. Han försökte med den 1949, men RCA sa nej. Året efter hade de glömt bort låten och då passade han på att göra inspelningen 🙂 Sedan låg den etta på Billboardlistan för countrysinglar i 21 (!) veckor.

Ray Charles, Don Gibson, Emmylou Harris, det irländska rockbandet Taste, the Everly Brothers och Ike & Tina gjorde alla sina versioner. Steppenwolf går ju också att lyssna på. Hillbilly-komikerna Lonzo and Oscar gjorde en version med en egen skojtext – riktigt rolig för sin tid. Lyssna också gärna på Honeyboy Slim & the Bad Habits – längre från originalet kan man nog inte komma.

1964 (enligt Youtube-klippet) spelade Rolling Stones den, och den finns på EP:n Got Live If You Want It! från 1965. Någon studioinspelning gjorde de såvitt jag vet inte, men vad katten – det hörs ju ändå att jämfört med Elvis låter Stones som heavy metal … 🙂

Nu har jag ju haft två inlägg med Elvislåtar där musiken till dels inspirerats av Ravels Bolero. Men det finns mer klassisk musik i Elvis sånger, framför allt i filmmusiken:  Plaisir d’Amour (här med Nana Mouskouri) av Martini har inspirerat till Can’t Help Falling In Love från filmen Blue Hawaii. Franz Liszts Liebesträume heter i Elvis tappning Today Tomorrow and Forever, från Viva Las Vegas. Brahms vaggsång heter Five Sleepy Heads, från Speedway. Och till filmen G.I. Blues spelades två liknande sånger in; Tonight Is So Right For Love – Barcarollen ur Hoffmans äventyr av Jacques Offenbach – samt Tonight’s All Right For Love – slutet av Johann Strauss d.y.’s Geschichten aus dem Wienerwald. Att man gjorde två olika låtar berodde på copyright; den första användes i USA-utgåvan av filmen och den andra i den europeiska utgåvan.
Och så förstås O Sole Mio eller som Elvis säger det: It’s Now Or Never.

Torna a Surriento är en neapolitansk ballad från 1902 skriven av Giambattista och Ernesto de Curtis. Doc Pomus och Mort Shuman skrev en engelsk text till Elvis; titeln Surrender kom förstås till för att Surrender låter som Surriento.

Det finns en hel del inspelningar av den både på engelska och italienska. För att nämna några: Luciano Pavarotti Robertino Loreto, Dean Martin (Take Me In Your Arms, en annan engelsk översättning), the Johnny Mann Singers (”spagettivästernversionen” 🙂 ) och the Residents (en mycket udda men lite rolig version).

Men det är ju lite kul att jämföra Elvis med Jussi Björling den här gången, även om Jussi sjunger på svenska. Detta var dessutom enligt uppgift den första skivinspelning Jussi gjorde, 1929 – sex år innan Elvis föddes 🙂 Och Jussi Björling i all ära – men nog lägger Elvis mer känsla i sin sång?

Jag nämnde i inlägget om What Now My Love att den var inspirerad av Ravels Bolero. Den här låten är också det.

Tomorrow Never Comes skrev 1945 av Ernest Tubb och Johnny Bond (utan Bolero-inslag). Och när jag nu har lyssnat igenom det jag hittar på Spotify och Youtube upptäckte jag något mycket intressant – det finns nästa lika många olika versioner som det finns artister, var och en har gjort den på sitt speciella sätt.

Vi har i ena ändan originalet med Ernst Tubb i äkta countrystil. Och i andra ändan får vi väl säga att Jim Nabors står med sin musikalbaryton. Och mellan dem hittar vi B.J. Thomas (ja, han med Hooked On a Feeling),  Glen Campbell, George Jones, Slim Whitman, Charles Mann, Loretta Lynn, Sonny Burgess och så förstås ”country-dansbandet” The Statler Brothers.

Jag ska också nämna att det inte är lätt att hitta alla versioner som finns, Spotify sorterar inte på exakt fras utan jag får träffar som If tomorrow never comes, What if tomorrow never comes, I don’t care (if tomorrow never comes), As if tomorrow never comes, och minst en annan sång som också heter Tomorrow never comes (som jag visserligen också gillar, med Zac Brown Band, men det var inte den jag skulle ha tag i). Jag har säkert missat någon version.

1970 släpptes albumet Elvis Country (”I’m 10 000 Years Old”), en av mina favoritskivor som jag kommer att göra fler inlägg om. Just Tomorrow Never Comes var nog inte den jag tyckte bäst om av låtarna de första gångerna jag lyssnade på skivan, men smaken är som baken – den blir bredare med åren 😉

Vad har musikalmakarna Rodgers och Hammerstein gemensamt med engelsk  fotboll? Mig veterligt bara en sak – sången You’ll Never Walk Alone. Rodgers och Hammerstein skrev den till musikalen Carousel 1945, där Nettie sjunger den för sin kusin Julie efter att hennes man Billy fallit på sin egen kniv och dött. Eftersom musikalen skrev i WWII:s slutskede blev den här sången mycket populär med tanke på alla som förlorat sina män i kriget.

Eftersom sången kommer från en musikal är det också många artister som sjungit den. Josh Groban gör en fin version. Frank Sinatra har gjort den, Johnny Cash, Nina Simone och Judy Garland också. Tommy Körberg, Malena Ernman, Barbra Streisand, Mahalia Jackson… Jimmy Durante gjorde den på sitt speciella sätt.  Listan kan göras riktigt lång.

1963 sjöng Gerry and the Pacemakers in sången, och det är troligen den mest kända versionen. Och Elvis sjöng senare in den på ett av sina gospelalbum; det albumet gav honom en Grammy.

Fotbollen då, var kommer den in i bilden? Jo, Gerry and the Pacemakers kom från Liverpool. Liverpool har också ett fotbollslag. Fotbollslag har många supportrar. Och Liverpools supporterklubb började sjunga den här sången på matcherna, och gör så fortfarande.

Senare har i och för sig Celtic påstått att de var före LFC med just denna låt, och flera andra lags supportrar har nu också tagit upp traditionen med just You’ll Never Walk Alone, men det lär nu vara bevisat att Liverpool faktiskt var först. Själv är jag mer intresserad av låten än av vilket fotbollslags supportrar som sjöng den först… 🙂

Nu tycker jag det är dags för lite 50-tal, det har varit alldeles för lite av det i mina inlägg. Jag har valt att jämföra två diametralt olika versioner av samma sång, nämligen Blue Moon, skriven av Richard Rogers och Lorenz Hart. Ursprungligen var den  tänkt för filmen Hollywood Party 1933, men scenen  den  sjöngs i ströks ur filmen. Man skrev ny text för filmen Manhattan  Melodrama 1934, men den scenen strök också. Eftersom producenten ville ha en sång till en nattklubbsscen i samma film skrev en tredje text (The Bad in Every Man), och nu publicerades sången, dock utan större framgång. Eftersom MGM tyckte om melodin men ville ha en mer romantisk text skrev Hart om den en fjärde gång, och därefter var den med i soundtracket till sju olika filmer.

Connee Boswell spelade in den  1934. Därefter har ett antal artister tagit med den i sina repertoarer: Frank Sinatra, Dean Martin, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och många fler. I filmen Grease dansade John Travolta till den när den spelades av gruppen Sha-na-na.

1961 hade the Marcels en hit med sin version, kanske den mest kända? Det är i alla fall den version som stilmässigt ligger längst ifrån originalet skulle jag tro.

Elvis gjorde väl en mer klassisk version, men ändå med sitt eget stuk. Det är synd att man aldrig hör den versionen i media. The Mavericks gjorde en cover i samma stil, känd från filmen Apollo 13.

Ikväll har jag haft den här låten i huvudet. Det beror på att min telefon kraschat, och jag blev tvungen att köpa en ny. Säkerhetskopian fanns inte heller kvar så jag fick börja från början och försöka pussla in alla appar jag haft på den gamla telefonen. Alltså -all the Pieces of My Life. 🙂

Dessutom är det väl på tiden att jag jämför Elvis med Joe Cocker tycker jag. Just den här låten tycker jag han gör bra. Men den första inspelningen gjordes av Charlie Rich, inte illa den heller. Willie Nelson har också spelat in den men inte riktigt med samma inlevelse som de andra tycker jag.

Några för mig okända artister som gör bra versioner av den är Dennis Marsch, Michell John, Tim Cross och Number Nine i en lite upprockad version.

Elvis hade den med på sitt album Today, en av mina favoritskivor, jag kommer att lägga upp fler låtar från den 🙂

Bee Gees, bröderna Gibb, känner man igen när man hör dem. Words tillhör kanske inte den mest kända av deras låtar idag; efter att de gjorde soundtracket till Saturday Night Fever är det nästan bara de låtarna som spelas.

Words lär ha skrivits när både Barry och Robin Gibb var på dåligt humör efter att ha varit involverade i gräl på varsitt håll. När de lugnat sig kom de fram till att grälen inte handlade om något viktigt utan ”it was only words”. Och så skrev de den här texten. Sant eller inte, låten är bra.

Men det har det funnits fler än Bee Gees själva som tyckt:  Glen Campbell, Cilla Black, Engelbert Humperdinck, Roy Orbison och Rita Coolidge är några som spelade in den på 60- och 70-talen. 1996 fick låten en liten renässans när Boyzone tog upp den (och gör den bättre än Bee Gees i mina öron).
Och det finns också en svensk översättning: Lill Lindfors med Nu.

Elvis började sjunga den i sina shower, i ett aningen snabbare tempo än originalet. Det gör den inte sämre, tvärtom.

Den här låten är väl en av de absolut mest kända med Elvis. Men hur många vet att den skrevs redan 1926, av Roy Turk och Lou Handman? 1927 spelades den in minst fyra gånger; den äldsta inspelning jag hittar på Spotify är från det året med Henry Burr. Därefter har Frank Sinatra, Donny Osmond och Bryan Ferry gjort sina versioner (inte alla har det talade partiet med). Och många fler. Ann-Louise Hansson sjöng den på svenska: Är du ensam ikväll. På danska fick den en onomatopoetisk titel: Er du langsom i nat med Bamses Venner.

När Elvis kom tillbaka efter ”lumpen” ville Överste Parker ge honom en ny stil. Dock brukade han inte lägga sig i vilka sånger Elvis sjöng – förutom med Are You Lonesome Tonight. Denna sång tyckte nämligen Parkes fru, Marie Mott, mycket om och därför bad han Elvis spela in den. Elvis gjorde några försök men tyckte inte att han gjorde sången rättvisa, inte ens efter att han kört ut alla utom musikerna och the Jordanaires ur studion och släckt ljuset innan han sjöng (ja, han hade sina idéer ibland tydligen…). Men producenten Steve Sholes övertalade honom att göra ett försök till, och ännu en stor hit var ett faktum. (När man lyssnar på inspelningen från 1960 så hör man precis i slutet ljudet av en häftapparat – det är skivkontraktet som häftas ihop! Jag vet inte hur många gånger jag hört den här sången, jag har aldrig hört det ljudet förut och ändå är det väldigt tydligt när man vet om det.)

Genom åren hade Elvis ofta Are You Lonesome Tonight med i repertoaren på sina konserter, och ibland tyckte han det var lite roligt att ändra texten i det talade partiet. På grund av detta har vi kunnat höra den s k ”skrattversionen” där Elvis skrattar sig igenom texten. Varför vet man inte riktigt – en version är att när han byter ut orden ”do you gaze at your doorstep ang picture me there” mot ”do you gaze at your bald head and wish you had hair” så sitter den en man i publiken som tar av sig sin peruk. Det vore roligt om det är sant. En annan version säger att Elvis skrattar åt Kathy Westmoreland, sopranen i bakgrunden, antingen för att hon sjunger fel eller för att få henne att göra just det.  Inte lika roligt, men kanske troligare ändå 🙂

Nu tillhör ju inte den här låten de ovanliga Elvislåtarna, så de videoklipp jag lägger ut blir inte originalinspelningen utan skrattversionen (tyvärr inte inspelat vid tillfället), och inspelningen från 1927 med Henry Burr. Men glöm för all del inte att lyssna på inspelningen med häftapparaten!