moruggla

Jag tycker det är dags för en tidsresa igen, nu med den första singel som släpptes med Elvis på RCA i januari 1956, nämligen Heartbreak Hotel.
Det här är väl en av de abslut mest kända Elvislåtarna, tror jag. Den skrev av Tommy Durden och Mae Boren Axton, och Elvis fick en tredjedels credit för den så han står också som upphovsman. Och det kanske inte är mer än rätt, för jag läste att när Durden hörde den färdiga inspelningen så kände han inte igen låten, så mycket hade Elvis ändrat takt och text. Han gjorde gärna det, så pass att producenten på RCA bara var med i rummet, han behövde inte göra något…

Ursprunget till texten lär ha varit en tidningsartikel där det stod att läsa att en man, efter att förstört alla sina ID-handlingar, hade hoppat ut från fönstret på sitt hotell. Efter sig lämnade han en lapp där det bara stod ”I walk a lonely street”. Detta inspirerade Durden till låten och Axton hjälpte till genom att placera ett Heartbreak Hotel på Lonely Street. Fast de var inte helt överens; Durden påstod att han redan hade spelat den med sitt band när Axton kom in i bilden. Hur som helst bad de Glenn Reeves att sjunga den, men han tyckte det var den löjligaste sång han nånsin hört och tackade nej. Därefter gick budet till the Wilburn Brothers, som också tackade nej med motiveringen att sången var ”konsig och nästan morbid”.

Men så fick Axton genom överste Parker möjlighet att presentera sången för Elvis. Han lyssnade på den ett tiotal gånger för att lära sig den, och sjöng den senare inför publik; han presenterade den som ”sin första hit”. Och det fick han ju rätt i.

När jag söker efter olika inspelningar blir jag lite besviken; det finns inte jättemånga. Men de som finns är intressanta på sitt sätt, för de jag hittar är rockband som Guns N’Roses, Lynyrd Skynyrd, Suzy Quatro och Terence Trent d’Arby. Jag hittar också Tony Joe White och Ann-Margret, båda i bluesfacket. Och så måste jag ju också nämna Shu-Bi-Dua med sin danska version Karbad Baby. 🙂 

Och så Elvis då: I studioinspelningen från 1956 medverkar – förutom the Blue Moon Boys (Scotty Moore, Bill Black och D.J. Fontana) – även Chet Atkins på gitarr och Floyd Cramer på piano. 1968 var den självklart med i -68 comeback specialen (som Elvis själv säger i början – ”I have to do it sooner or later so I might as well get on with it), och även under 70-talet var Heartbreak Hotel en av de låtar han hade med från sin tidiga karriär, här från en show på Madison Sqaure Garden 1972. Och visst satt takterna i 🙂

Och till sist nåt helt annat,  en liten födelsedagshälsning till den enda i min familj som jag lyckats överföra mitt Elvisintresse till: Grattis på födelsedagen Micke!

Robson & Jerome är mina nya idoler, därför måste det bli ett inlägg till med dem som gästartister. Jag missade dem helt på 90-talet och måste ta igen det nu… 😀

I believe är inte en religiös sång i strikt betydelse. I texten nämns varken Gud eller himlen utan ”someone in the great somewhere”, man nämner inte heller Jesus utan vilken ”new born baby” som helst. Den är inte heller skriven för att vara religiös, utan det var så att skådespelerskan/sångerskan Jane Froman hade en TV-show i början av 50-talet och när koreakriget utbröt några få år efter WWII så frågade hon Ervin Drake, Irvin Graham, Jimmy Shirl och Al Stillman om de kunde skriva en sång som kunde ge hopp åt människor. De skrev I Believe, och därigenom blev denna sång den första låt nånsin att bli en hit via televisionen!

Frankie Laine hade den största framgången med I Believe 1953. Fler verisoner finns förstås, lyssna på The Bachelors, Tom Jones, Pat Boone, Mahalia Jackson, Roger Whittaker, Dolly Parton eller Sister Rosetta Tharpe t ex. Shanes funkar också, eller Tammy Wynette. B.J. Thomas är också bra.
De enda som gör en något annorlunda version är Gary Valenciano, den gillar jag skarpt (som jag brukar göra när någon gör något utöver det vanliga). The Fleetwoods gör också en egen version, men den är lite tråkig att lyssna på tycker jag nog. Det gäller också the Righteous Brothers, faktiskt.

Robson & Jerome är, som jag nämnde förra gången jag hade dem med, två brittiska skådespelare som båda var med i serien Soldier, soldier i början på 90-talet. I ett avsnitt skulle de sjunga Unchained Melody tillsammans och det gjorde de så bra att publiken började fråga efter skivan. Simon Cowell såg potentialen och satte igång operation övertalning, så till den grad att han blev kontaktad av en advokat som hotade att ge honom kontaktförbud med Robson Green… 🙂 Då vände sig Simon till Robosons mamma istället och så blev det skivinspelningar. Två album, sedan sa skådespelarna tack för sig. Som tur var, kanske, för de är båda duktiga skådespelare. Men skulle rollerna tryta framöver så kan de ju alltid falla tillbaka på musiken… Men nu blir det inte fler jämförelser mellen dem och Elvis. Mest för att det inte finns fler gemensamma låtar att jämföra. I alla fall inte där båda två sjunger… 🙂 Hur som helst, deras version av I Believe är den klart bästa av alla jag lyssnat på.

Elvis hade den med på sin första andliga skiva 1957. Sedan kom den också med på hans första julskiva, den är tydligen populär att sjunga/höra i juletid även om den inte har med julen att göra direkt. Jag tycker den passar minst lika bra i juli-tid 🙂

I början av karriären gjorde Elvis rock’n’roll av äldre country- och blueslåtar. Det var sånt han själv lyssnade på under uppväxten och som han gillade. En av blueslåtarna var Milk Cow Blues av och med James ”Kokomo” Arnold.

Arnold spelade själv in den 1934, och den har sedan dess sjungits och spelats av olika artister och under olika namn och med olika text; en av dessa versioner heter Milkcow’s Calf Blues och den har t ex Eric Clapton sjungit in.

Men jag tänker hålla mig till den text Elvis använde sig av vid sin inspelning (ungefär, bluessångare har en tendens att ändra lite i texten beroende på känsla och tillfälle… 🙂 ) Det finns i alla fall gott om versioner att välja på, och jag gör som vanligt, jag länkar de artister jag tidigare känner till och / eller de versioner som jag tycker är bra. Till de sistnämnda hör Falcons, Jeff Woolsey, Peter Case, Fernando Goin och We Five. Kända artister (för mig) som gjort den här låten är Mungo Jerry, Aerosmith, Eddie Cochran, Willie Nelson och Ricky Nelson.

The Kinks är väl kända även idag, deras låtar spelas då och då på radio. De bildades 1963 och har aldrig formellt upplösts; Ray Davies lär så sent som förra året ha sagt att de spelat in nytt material till ett studioalbum. Vi får väl se… Milk Cow Blues spelade de i alla fall 1965.

Elvis spelade in Milkcow Blues Boogie på Sun Records, och den släpptes på hans 20-årsdag den 8 januari 1955. Sen släpptes den igen i december samma år, då på RCA. Kan inte finnas många låtar som släppts två gånger samma år på olika labels, väl? Kom gärna med fler exempel på det… 🙂

1968 var ett turbulent år runt om i världen. De två stora händelserna i USA var i april när Martin Luther King mördades och i juni när Robert Kennedy gick samma öde till mötes.

Elvis gjorde comeback live inför publik i TV-showen Comebak Special som sändesi december. Överste Parkers tanke var att det skulle vara en julshow, men det tyckte inte Elvis och producenten Steve Binder. Istället blev det – som jag säkert nämnt tidigare – först en del återblickar, där Elvis i svart läder sjunger sina gamla hits tillsammans med sina gamla musiker; bl a ser man trummisen D J Fontana trumma med sin trumpinnar på ett gitarrfodral :).

Därefter en sekvens med ett par gospelsånger, och sedan en historia från filmperoiden med några av filmlåtarna; denna sekvens börjar och slutar med låten Guitar Man och Elvis går vidare mot framtiden. Showen avslutas med Elvis i vit kostym och låten If I Can Dream. Och det var just morden på King och Kennedy som gav inspirerade låtförfattaren Walter Earl Brown; den är ju delvis inspirerad av Kings berömda tal ”I have a dream”.

Det här är också en av de sånger som jag trodde att Elvis var ganska ensam om, men oj vad jag bedrog mig! Jag väljer ut några versioner som jag tycker gör mer än bara en Elvislåt: The Wiffenpoofs a capella, Georgie Boy i en soulinspirerad version, :PM lite avskalat som börjar med bara piano, och som ökar efterhand med bas och kör. P.J. Proby, Strangelove och the Blackeyed Susans gör också hörvärda versioner. 

Sen kommer vi till de som gjort låten på helt nya sätt: Ken Jordan gör en countrylåt av den, Atrium gör en  hårdrocksballad och Oneday Criminal gör heavy metal. Tonic Sol-Fa gör barbershop. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om versionen med Pig. Den skulle platsa i vilken skräckfilm hos helst… 🙂

Min favoritversion – efter Elvis förstås – är den med Robson och Jerome. Och om någon känner igen dem i videon nedan så är det kanske inte så konstigt; Robson Green är just nu aktuell som Geordie Keating i Grantchester på SVT, och Jerome Flynn spelade Bronn i Game of Thrones. 😉

När överste Parker fick höra sången första gången sa han att ”det här inte Elvis typ av sång”. Han ville att showen skulle avslutas med I’ll Be Home For Christmas istället. Men Binder och Elvis stod på sig. Earl Brown sa att när Elvis sjöng den såg han tårar i ögonen på de tre körsångarna, och en av dessa sa sedan att Elvis aldrig hade sjungit en sång med så mycket känsla innan. Och visst är texten – tyvärr – aktuell än idag?

En kryptisk rubrik idag kanske, men det kommer en förklaring i slutet. 🙂

Jag skrev i mitt förra inlägg att Elvis första skivinspekning i studio ägde rum  den 5 juli 1954. Och då tänkte jag idag att jag kan ta den låten, That’s All Right (Mama) på en liten tidsresa idag, eftersom det var just den 19 juli som skivan gavs ut. Är det någon som äger originalutgåvan är det bara att gratulera, den fyller 65 år idag 😀

Låten skrevs av bluesartisten Arthur ”Big Boy” Crudup, en artist Elvis lyssnade mycket och lånade några låtar av. Att That’s All Right alls spelades in med Elvis har en särskild historia: Elvis, Scotty Moore och Bill Black tog en paus i musicerandet på Sun Studios, det fick inte ”till det” tyckte de och de var nära att ge upp. Under pausen började Elvis sjunga den här låten i ett snabbare tempo än originalet. Scotty och Bill hakade på och när Sam Phillips undrade vad de höll på mig svarade de ”ingen aning”. ”Vad ni än gjorde, gör det igen” sa Sam och spelade in den. Det var alltså egentligen en slump att just detta blev Elvis första singel och därmed en pionjär inom rockmusiken… 😉

Den var förstås med på repertoaren under alla år, undantaget filmåren på 60-talet. Studioinspelningen från -54 var en stor hit, och Elvis blev snabbt känd över USA och vidare ut i världen. Den var annorlunda jämfört med musiken man lyssnade på på 50-talet. ”I don’t sound like nobody” sa Elvis själv i en intervju från den tiden…

Den var också med i Comeback Special -68, där Elvis såg tilbaka på sina tidiga hits. Därefter tror jag han hade den med i alla sina shower, och för att tidsresan ska bli komplett väljer jag en version från Elvis in Concert i juni 1977. Rocktakterna satt i, eller hur?

Så var det den kryptiska rubriken…
Jag nämnde i början att Elvis första studioinspelade skiva, singeln That’s All Right, gavs ut den 19 juli 1954. Och tänk – Elvis sista studioinspelade skiva, albumet Moody Blue gavs också ut den 19 juli, fast 23 år senare! En tillfällighet, javisst, ingen visste ju att det skulle bli den sista. Men visst är det en märklig tillfällighet, eller hur? 😀

Slutet av 60-talet är och förblir min favoritperiod vad gäller musik, och i synnerhet Elvislåtarna från den tiden. Då slapp han filmmusiken där det visserligen finns små pärlor (som alla vet som följt min blogg) men som ändå i mångt och mycket var knutna till handlingen i filmerna. Efter 1968 sjöng han bara låtar han  själv tyckte om och trodde på.

Johnny Tillotson hade sin storhetstid under början av 60-talet. 1962 skrev han It Keeps Right On A-Hurtin’ när hans far var svårt sjuk, och fick en stor hit med den. Coverversionerna är många, och den mest kända artist som spelat in den är väl Dean Martin, och kanske Bobby Darin, om någon minns honom. Shelley Fabares har jag haft med förut, hon var ju dessutom ”Elvisbrud” i några av filmerna. Och Slim Whitman har jag också nämnt förut.
Sen finns en drös för mig okända artister såsom Piet Veerman, Albert West, Billy Joe Royal och Sydney Devine. De flesta är trogna originalet men det finns några som gör lite annorlunda stilar (vilket jag gillar när de gör). Lyssna t ex på Louie Setzer, Mark Antony, Noel Parlane eller tyska the Ravers.

Hasse Andersson har också spelat in den, men eftersom han sjunger på engelska och i en version ganska lik originalet så väljer jag inte honom som gästartist idag. Istället väljer jag Flamingokvintetten med en svensk text som då fått titeln Hur kan du bara glömma.

Albumet From Elvis in Memphis är inspelat på American Sound Studios med Chips Moman och Felton Jarvis som producenter. Med på albumet förutom It Keeps Right On A-Hurtin’ finns bla In The Ghetto och några spår till som jag redan skrivit om, och jag kommer säkert att återkomma med fler.
Till sist lite kuriosa: På omslaget till albumet, en bild hämtad från ’68 comeback specialen, bär Elvis en svensktillverkad gitarr, en Hagström Viking II. 🙂

Jag fick Only You i skallen häromdagen och började då fundera på om det inte fanns någon låt som The Platters och Elvis hade gemensamt. Och det hade de, nämligen Harbor Lights , skriven av österrikaren Hugh Williams (eg. Will Grosz), musik, och nordirländaren Jimmmy Kennedy, text.

Harbor Lights spelades först in med Frances Langford 1937, sedan dröjde det till 50-talet innan den spelades in igen. Utan att ha någon aning om i vilken ordning de spelades in väljer jag att nämna några få versioner, som t ex Aretha Franklin, Bing Crosby, Dinah Washington, Engelbert Humperdinck, Gene Pitney, LaVern Baker, Willy Nelson, Vera Lynn, Roger Whittaker och Rosemary Clooney. Alla dessa håller sig mer eller mindre till originalet i ”kasedanstakt”, men det finns också ett par lite rockigare, eller rockbluesigare, versioner. Till dem  hör Jerry Lee Lewis och Jimmy Beasley. Sen finns det en Alan Ladd som gjort en countryballad av den i still med Jim Reeves men nej – det är inte skådespelaren…

The Platters fick en hit med Harbor Lights 1956. De bildades 1953 utan att göra så mycket väsen av sig, men när managern Buck Ram tog över blev de en av den tidens mest populära sånggrupper med låtar som Only You, Smoke Gets In Your Eyes och Twilight Time. 
Bandmedlemmarna byttes ut efter hand men en av originalmedlemmarna, Herb Reed, turnerade faktiskt med någon version av gruppen fram till sin död 2012!

Elvis spelade in sin version på Sun 1954. När man tänker på Elvis från den tiden så är det väl i första hand rock- och R&B-låtarna man minns, men han gjorde ett par ballader också. Blue Moon har jag redan skrivit om. Harbor Lights gör han lite i samma stil, och jag tycker den passar honom bra. Varför hör man aldrig den på radio?Vissla kunde han också 🙂

Här har vi ännu en av de kända Elvislåtarna, även om man inte hör den så ofta numera. Good Luck Charm är en av de låtar som skrev direkt för Elvis och det är från den här låten som alla Elvis-wannabes har hämtat sitt ”uh-huh-huh” som de gillar så myket. (Förutom då deras ”Thank you – thank you very much” som Elvis mycket sällan sa, han sa oftast ”Thank you, you’re a fantastic audiene). Så fick jag sagt det…

Nå, Good Luck Charm finns i några olika versioner, men av seriösa versioner hittar jag bara två – Charlies och the Marvelettes. Men det finns andra bra, t ex barbershop-versionen med OC Times. Och Rolandz har gjort en bra Elvis-version också. Däremot tycker jag nog att Art Garfunkel kunde valt nån av sina egna låtar om han nu skulle låta ett barn sjunga… Och jag vet inte säkert, men nog låter den som om Uwe&Rudi skolkade från engelskan i skolan? Vilket får deras version till att vara en av de roligaste jag nånsin hört… 🙂

Den finns översatt och inspelad på flera språk:
Flamländska: Talisman med the Fouryo’s
Tyska 1: Sei Doch Mein Talisman med Ted Herold
Tyska 2: Du Gehörst Auf’s Titelbild med John Ulrik & Die Nordwinds
Katalanska: La Meva Sort med Franscesc Heredero
Italienska: Portafortuna med Little Tony
Franska: Le Coup Du Charme med Les Vautours Les Vautours
Svenska: Tur i Kärlek med Sven-Ingvars.
Danska: Marilyn med Bamses Venner

Det finns faktiskt också en svarslåt – Don’t Wanna Be Another Good Luck Charm med Judy and Jo, som kanske kan vara lite kul att lyssna på.

Jag nämnde Bamses Venner ovan. Sångaren – Flemming Jørgensen – har tillsammans med Michael Bundesen sjungit in även en version med engelsk originaltext, och det är nog den bästa coverversionen av de jag hittat och redovisar ovan…

Michael Bundesen var sångare i Shu-Bi-Dua, och de har också gjort en dansk version av Good Luck Charm; Jeg Har Købt En Guitar. Och eftersom jag redan haft Bamses venner som gästartister så blir det den här gången Shu-Bi-Dua. (Jag är dock lite osäker på om det är ”Bunden” som sjunger på Spotifylänken, däremot vet jag att det är han som sjunger på Youtube-länken nedan).

Elvis fick med Good Luck Charm sitt andra hat-trick med listettor i England. Den kom ut på singel -62 men inte på LP förrän året efter, på Elvis Golden Records, Volume 3. Och detta blev väl han sista stora hit innan soundtracken från filmerna var det enda som släpptes och alla förståsigpåare trodde att Elvis var uträknad… 😀