Fairytale är en låt som jag kommer på mig själv med att gå och nynna på ibland utan att egentligen veta varför. Förutom att det är en bra låt, förstås. Jag undrar varför det inte finns några covers på den, förutom med Elvis?

Låten skrevs av systrarna Anita och Bonnie Pointer, och blev en hit med The Pointer Sisters 1974; de fick den första grammy somm nånsin delats ut till en helt kvinnlig sånggrupp, och Anita och Bonnie var dessutom nominerade för en grammy till bästa countrylåt för året.
The Pointers Sisters har väl alla som läser min blogg hört i något sammanhang. Under 80-talet hade de riktigt stora hits som Jump (For My Love), Neutron Dance (från Snuten i Hollywood) och I’m So Excited. (Eftersom det nu i princip inte finns några covers på Fairytale så länkar jag dessa låtar istället 🙂 )

När jag läser Håkan Engströms genomgång av Elvislåtar i Sydsvenskan från 2016 (han var ambitiösare än jag, han skrev om en Elvislåt varje dag. Fast bara i ett år 😀 ) så verkar denne inte imponerad av vare sig The Pointer Sisters’ eller Elvis‘ version.  (Jag märker när jag läser några av hans Elvis-krönikor att vi inte alltid är överens trots att vi till stor del valt samma låtar. Skillnaden är att jag är långt ifrån klar med mina inlägg) 🙂
Men i alla fall, jag är imponerad. Jag gillar när låttexter har inspirerats av verkligheten som denna; Anita Carter skrev den efter att ha brutit ett förhållande med en man som glömt att berätta att han var gift…
Och 1975 passade texten Elvis också – i en liveinspelning introducerar han låten med orden ”This is the story of my life”. I videon nedan säger han inte så, men jag väljer den därför att jag tycker det är den bästa versionen han gjort. Lite snabbare än studioinspelningen och det tycker jag den vinner på.  😀

Det här var en låt som jag hade hört många gånger innan jag hörde den med Elvis. Men jag är inte människa att komma ihåg vem jag hörde den med; jag har dock en känsla av att en av mina systrar förmodligen kan hjälpa mig med detta, en av dem har förmodligen haft den på skiva eller band… Ingen av de versioner jag har lyssnat på känner jag igen från förr i alla fall…

From A Jack To A King är skriven av Ned Miller, som fick en stor hit med den 1957. Efter ett par år började det komma covers och jag väljer några av de artister jag tycker har lyckats med den:
Bobby Darin, Ricky van Shelton, Slim Whitman, Sleepy LaBeef och Daniel O’Donnell tillhör de som måste nämnas. Hank Snow gör en latino-version, annorlunda och kul, riktigt hörvärd faktiskt. Och så gillar jag  Status Quo i en liveversion från BBC. Min favoritversion är absolut  den joddlande familjen Oesch från Schweiz; som grupp kallar de sig Oesch’s Die Dritten. (Nej, de joddlar inte i From A Jack…, det är ofarligt att lyssna på den. 😉

Vikingarna – här med Stefan Borsch vid micken – kallade sin version för Jag har lärt mig en del  och dansktoppsstjärnan Bjørn Tidmand sjöng den med titeln Jeg har uheld i spil. 

Doug Sahm, som på 80-talet hade en jättehit i Sverige med sitt band Sir Douglas Quintet och låten Meet Me In Stockholm, gav 2003 ut albumet The Genuine Texas Groover där From A Jack To A King finns med. Han hade en väldigt speciell röst som jag gillar skarpt, och även en alldeles egen musikstil som jag vill kalla en mix mellan zydeco och folkmusik med inslag av blues. 😀 .Hans version är en av de bästa i mina öron.
Doug Sahm dog i en hjärtinfrakt 1999, 58 år ung…

Elvis allra första dubbelalbum kom 1969 och hette From Memphis To Vegas/From Vegas to Memphis och det bestod av skiva 1 – liveinspelningar från Las Vegas (det var också den första officiella liveskivan) och skiva 2 – studioinspelningar. Skiva 2 är en stor favorit hos mig, vilket till stor del beror på att den innehåller låtar som inte är så kända trots att det är bland de bästa låtar han gjort. Det är inte många av låtarna på skivan som finns i coverversioner så jag kommer att ta upp dem framöver under ”uncovered”-kategorin.
Men nu gällde det ju den enda låt som är ett undantag från ovanstående, nämligen From A Jack To A King. Och jag tycker självklart att Elvis version är bäst… 😀

Det är inte lördagkväll nu, och att ge sig ut på dansställen är inte att rekommendera i dessa tider. Men man kan lyssna på musik i alla fall. 🙂

Robert Blackwell och John Marascalco skrev Rip It Up och den blev en hit med Little Richard & His Band som var den förste att spela in den. Någon månad senare släpptes den med Bill Haley & His Comets, men deras version klättrade inte lika högt på listorna. Efter det var det några stycken som försökte: The Everly Brothers, Gene Vincent, Wanda Jackson, Cliff Richard, Pat Boone, Buddy Holly & The Crickets, Gerry & The Pacemakers och Chuck Berry.
Alla dessa gör förväntade versioner, dvs bröderna Everly låter som The Everly Brothers, Wanda Jackson som Wanda Jackson osv. Det finns drygt 100 versioner av den men det är bara ett par, för mig ganska okända, artister som jag vill ta upp. Den ena är Linda Gail Lewis & The Firebirds som gör en bra cover, och de andra är The Queers som gör en punkversion; ganska måttlig punk måste jag säga men en lite annorlunda version ändå och sånt gillar jag ju.

När The Million Dollar Quartet (alla vet väl vem de var vid detta laget) stötte ihop i Sun-studion i Memphis i december 1956 var Rip It Up en av de låtar som togs upp, man hinner höra Elvis sjunga den första raden innan han skojar till och rimmar på ”paid” 😉 Jag tar med klippet här ändå för det blir en bra övergång till dagens gästartist.

I videon nedan hör man nämligen Carl Perkins berätta om just den dagen The Million Dollar Quartet ”skapades” innan han presenterar Iggy Pop.
James Newell Osterberg, som han egentligen heter, föddes 1947 i Michigan men han har ett minst sagt brokigt europeiskt/skandinaviskt ursprung; hans far hade engelskt och irländskt ursprung och adopterades dessutom av en svensk-amerikansk sjuksköterska (det var därifrån namnet Osterberg kom). På sin mors sida har han danska och norska rötter. Sitt artistnamn fick Iggy då han spelade trummor i bandet The Iguanas. Senare grundade han bandet The Stooges.
Jag ska inte påstå att Iggy Pop är någon jag brukar lyssna på, för mig är han mest känd för att ha arbetat med David Bowie; bl a skrev de låten China Girl tillsammans. Men jag kanske får börja lyssna mer på Iggy Pop – jag gillar hur han framför Rip It Up i alla fall 😀

Elvis andra studioalbum – Elvis – släpptes i oktober 1956. Det innehåller väl inte någon av hans största hits, men några av låtarna har jag skrivit om tidigare. Elvis version av Rip It Up är i mitt tycke den bästa. Med The Blue Moon Boys (Scotty Moore, Bill Black och D.J Fontana) samt Gordon Stoker på piano kan det ju inte bli fel 😀
Scotty Moore syns förresten i båda Youtubeklippen nedan; det är han som syns bakom Carl Perkins när denne presenterar Iggy Pop 🙂

Kyrkorna står väl mer eller mindre tomma i dessa tider, fast det har väl blivit färre och färre på gudstjänsterna under de senaste tiden även utan otäcka virus. Det kanske t o m är fler som deltar nu när vissa församlingar sänder gudstjänsterna online, jag vet inte.

Elvis gick i alla fall troligen inte särskilt ofta kyrkan under sin karriär – han hade väl inte fått vara ifred – men han var utan tvekan troende. Det säger ju en del att de enda tre grammis han fick var för gospelmusik. Help Me är en countrygospel skriven av Larry Gatlin i början av 70-talet. Kris Kristofferson var den förste att spela in den, tillsammans med Gatlin.

Jag tycker det är en väldigt vacker sång med fin text men trots det så är det inte många artister som har gjort covers. Johnny Cash är i alla fall en (fast han ändrar lite i texten;  han sjunger inte ”I’m begging you please help me” som de andra, utan istället ”I’m begging you please for help”. Men det är ju en petitess). Nina Hagens version gillar jag också på nåt sätt. Ray Price gör den till en ”countrygospelballad”, inte helt fel. Demis Roussos var ju ganska stor på 70-talet, och jag trodde aldrig att jag skulle säga att jag tycker han är riktigt bra – men det är han faktiskt i Help Me. (Tyvärr finns inte hans version på Spotify men väl på Youtube.)

Albumet Promised Land kom är ett av mina topp 5-album av Elvis med många bra låtar; ett par av dem har jag skrivit om tidigare och fler kommer med all säkerhet framöver. Help Me är en av de bästa låtarna på skivan. Elvis gör den i lite snabbare takt än originalet och det tycker jag den vinner på.
1974 hade Elvis annars ett hektiskt år. Han turnerade större delen av året, spelade in skivor, byggde om det som idag kallas ”The Jungle room” på Graceland (själv kallade han rummet bara för ”the den”.
Dessutom hade han börjat skissa på manuset till en film om karate som han ville producera, med namnet The New Gladiators. Man börjar spela in men filmen färdigställs inte. Vid Elvis död 1977 gömdes materialet undan men återfanns 2001. 2002 hade den restaurerats och gavs ut. (Den här filmen är alldeles ny för mig, har inte hört talas om den tidigare, och alltså inte heller sett den, men det finns några klipp på Youtube om man är intresserad 🙂 ).

De flesta har väl hört den här låten. De flesta har väl också hört den italienska originaltexten. Men de flesta har kanske inte hört alla versioner som kom där emellan?

‘O Sole Mio är en neapolitansk sång från slutet av 1800-talet, komponerad av Alfredo Mazzucchi, men såld till Eduardo di Capua som oftast står som ensam kompositör. Giovanni Capurro skrev texten i det neapolitanska originalet. Den första – för mig – kända skivinspelningen är med Emilio de Gogorza från 1908. Därefter har den förstås sjungits på italienska av många av de stora tonerna,  t ex Luciano Pavarotti, Enrico Caruso och Jussi Björling. På 60-talet fick en ung italiensk pojke en hit med den, i synnerhet i Skandinavien eftersom han upptäcktes av danske Volmer Sørensen när denne var på semester i Rom. Pojken hette Roberto Loreti, och blev känd under artistnamnet Robertino. Någon som minns honom idag? 🙂

1915 spelade Charles W. Harrison in den första engelska översättningen, My Sunshine. 1921 kom nästa översättning, nu som en hymn kallad Down From His Glory, här med Carl King. Och det finns flera engelska versioner: Beneath Thy Window med Josef Locke och Come Rock With Me med Bill Haley & His Comets och There’s No Tomorrow med Tony Martin; den finns också i en inspelning med Dean Martin (och nej, de var inte släkt. Tony hette egentligen Alvin Morris).
Det finns förstås andra inspelningar med It’s Now Or Never också, men jag länkar inte så många utan nöjer mig med Chris Isaak, Foster & Allen och Mad Crown. Övriga får den som är intresserad själv söka fram… 🙂

Ja, och så finns den ju i ett par svenska versioner också, båda inspirerade av Elvis snarare än av originalet: Nu eller aldrig med Jigs, och Vem är Johanna? med Fröken Elvis. Den danska versionen, Henny, med Jacob Haugaard och Finn Nørbygaard vill jag också nämna 😀

Elvis hade sina förebilder, eller t o m idoler, och Mario Lanza var en av dem. Lanza föddes i Philadelphia 1921 och var därmed amerikan men av italiensk härkomst. Han var sångare och skådespelare och är kanske mest känd i rollen som Enrico Caruso 1951. Han var med i några filmer under 50-talet men pga alkohol- och drogmissbruk dog han redan 1959, 38 år gammal…

Förmodligen har ju Elvis lyssnat på och inspirerats av Lanzas inspelning av ‘O Sole Mio mer än en gång, men det var Tony Martins version There’s No Tomorrow han hörde under sin militärtid i Tyskland och som fick honom att själv vilja spela in den. Han ville dock ha en ny text och det uppdraget gavs till Wally Gold och Aaron Schroeder; de lär enligt uppgift ha skrivit texten till It’s Now Or Never på 20 minuter … 🙂
It’s Now Or Never skulle komma att bli Elvis mest sålda singel genom tiderna, och det är egentligen konstigt att den inte finns i så många liveinspelningar. Men det finns ett par; under sina sista shower lät han en av sina bakgrundssångare, Sherrill Nielson, inleda genom att sjunga originalrefrängen innan han själv tog över och sjöng ”sin” engelska text. Och det gjorde han med den äran även 17 år efter originalet! 😀

Skärtorsdag lider mot sitt slut och påsken kan börja. Numera är ju inte långfredag den långtråkiga fredag den var när jag var barn; då var det förbjudet för nöjesetablissemangen att hålla öppet, affärer, restauranger, biografer, allting var stängt. På radion spelades bara lugn och högtidlig musik och på den enda TV-kanalen visades bara tråkiga program… Så var det fram till 1969, läser jag på Wikipedia, men jag vill minnas att det var så i alla fall en bit in på 70-talet. Enda skillnaden var väl att vi vid det laget hade hela TVÅ TV-kanaler att välja tråkiga program på 🙂
Min mor lärde mig att på långfredagen fick man inte använda någonting som gick runt, som t ex en tvättmaskin, för då kunde man ge sig katten på att den gick sönder. Fast senare har jag hört det om andra helgdagar också så jag vet inte… fast jag har aldrig velat testa om det stämmer eller inte 😀

Take Good Care Of Her är en sång skriven av Arthur Kent och Ed Warren och den spelades in första gången av Adam Wade 1961. Sedan har många följt efter, och bl a finns den inspelad med Dean Martin, Cliff Richard, Sonny James, Johnny Tillotson, The Wilburg Brothers, Slim Whitman, Johnny Mathis, Porter Wagoner, Brook Benton och Mel Carter. Motsatta förhållandet, dvs Take Good Care Of HIM har bl a The Carter Family spelat in.

Om Secondhandsongs.com har rätt så finns det bara en enda översättning, och det är på svenska: Vårda henne väl med text av Gösta Rybrandt, här sjungen av Tony Granqvist. Och tja… den hade kanske låtit bättre om sångaren hade följt musiken bättre än han gör 😀

Leroy Van Dyke är en sångare som jag upptäckte via min mor, som var mycket förtjust i hans stora hit Walk On By  (som 1994 utsågs till den bästa countrysången genom tiderna av Billboard Magazine). Han föddes 1929 och är alltså 90 år gammal vid detta laget. Och fortfarande aktiv. Hans fru Gladys (!) sköter affärerna och sonen Ben spelar lead guitar när Leroy uppträder. Han skrev en hel del själv – tyvärr var han en av de hundratals artister vars verk förstördes i branden på Universal 2008 – men med Take Good Care Of Her gör han alltså en cover.

Albumet Good Times var Elvis‘ tjugonde studioalbum, med material inspelat på Stax under 1973. Skivan fick ett ganska ljummet mottagande när den släpptes 1974 och blev den första Elvisskiva att sluta som en s k cut-out. Det kanske många vet vad det är men jag visste inte innan jag läste på. Däremot har jag några sådana skivor (dock inte med Elvis vad jag vet): Cut-outs är skivor som inte sålde bra och därför skickades tillbaka från affärerna till skivbolagen, och där fick ett litet ”hack” eller hål genom omslaget och därefter kunde säljas för ett billigare pris.
Det är lite synd tycker jag att detta album blev en cut-out, många av låtarna är riktigt bra (jag har skrivit om ett par av dem tidigare i bloggen). Jag kan hålla med om att det inte är hans bästa album, men det är inte någon dålig musik på det. Bara en lite annorlunda stil än man väntade sig av Elvis kanske…

Nu behövde jag komma på en ny underkategori för den här gången ska jag skriva om en låt som bara finns inspelad med Elvis och inte med någon annan. Det finns några stycken såna låtar så jag kommer att återkomma med denna nya kategori framöver.

First In Line passar ju bra att skriva om först då tycker jag. Den skrevs av Aaron Scroeder och Ben Weisman; de båda skulle komma att skriva ett antal Elvislåtar till framöver. Elvis spelade in den i september 1956 i Radio Recorders Studio i Hollywood och det lär ha gjort 27 tagningar innan han var nöjd 🙂 Den kom ut på Elvis första album med RCA som fick namnet Elvis. 

21-årige Elvis sjunger denna ballad med mycket känsla – och med mycket eko 🙂 Både instrument och bakgrundskör håller sig långt i bakgrunden och ger lite en känsla av att Elvis sitter vid pianot i ett mycket tomt – och mycket stort – rum medan de övriga står i ett rum intill och spelar och körar. Jag vet inte om den effekten var den eftersträvade men det är den bild jag får i huvudet när jag hör First In Line. Oavsett vilket så jag gillar jag den här låten. Det är svårt att tänka sig att den unge man som sjunger här redan levt halva sitt liv…

I videon nedan ses klipp från filmen Jailhouse Rock. Låten har inte alls med filmen att göra men det är ju lite roligare att se rörliga bilder…

BONUS: Det måste ju bli lite kortare inlägg när jag inte har en massa covers eller en gästartist att skriva om. Därför lägger jag till en liten bonus. Först ett klipp där Johnny Cash imiterar Elvis. Och också ett klipp där man hör Elvis imitera Cash.
Elvis gör den bästa imitationen tycker jag… 😀

Den här låttiteln skulle ju ha kunnat vara en nyhetsrubrik i Kina från början av januari kom jag på. Det är det naturligtvis inte; 1967 när den skrevs hade ingen hört talas om covid 19 eller ens coronavirus, och det var ett år kvar tills Hongkonginfluensan skulle börja spridas i världen och orsaka besöksförbud på sjukhus, uppskjutna operationer, svårighet att komma i kontakt med sjukvården, dödsfall, hamstring av förnödenheter, kritik mot regeringen …. känns det igen? 😀

It Ain’t No Big Thing skrevs av Alice Joy Merritt, Neal Merrit och Shorty Hall och första inspelningen gjordes av Charlie Louvin i december 1967. På Spotify hittar jag den också med Sean Lewis och med Tex Williams – och sedan finns det inte mycket mer där. På Youtube finns en inspelning med The Mills Brothers – och sen är det stopp.

Men, sist men inte minst – Roy Orbison. Han gör en mycket vacker ballad i klassisk Orbison-stil och jag gillar den väldigt mycket; är annars inget stort Orbison-fan och kan egentligen bara Only The Lonely och Pretty Woman.
Orbison har en del gemensamt med Elvis, såtillvida att han började sin skivkarriär i Sun Studios i Memphis; faktiskt var han med i en reunion av Million Dollar Quartet kallad Class och ’55 tillsammans med de tre återstående medlemmarna Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins. Hans liv var kantat av tragedier men också tillfälligheter: hans första fru Claudette (det var henne Everly Brothers sjöng om) dog i en trafikolycka vid en gemensam motorcykeltur, deras två äldsta söner dog när deras hus brann ner 1968 (Orbison sålde sedan fastigheten till Johnny Cash, som planterade ett äppelträd där huset hade stått).
Han har också en liten anknytning till Sverige genom äldsta sonen med andra hustrun, Roy, som fram till förra året hade hus på Österlen; Roy gifte sig med svenska Åsa med John Carter Cash – Johnnys son – som vigselförrätare  🙂 Och Roys yngste son Alexander medverkar faktiskt på It Ain’t No Big Thing.
6 december 1988 skulle Roy Orbison hälsa på sin mor. Han kliver innanför ytterdörren och faller ihop i en massiv hjärtinfarkt, rakt i hennes armar. Han blev 52 år gammal. (På dagen 23 år senare dör hans andra fru Barbara,….)

Elvis inspelning är mer av en countryballad, och jag tycker den passar som det. Som vanligt menar han vad han sjunger om, och inspelningen är också gjord vid samma tid som separationen från Priscilla började närma sig så det är väl inte så konstigt. Det album It Ain’t No Big Thing finns på heter Love Letters From Elvis, och eftersom jag inte hittade så många covers på dagens låt så plockar jag också en bonuslåt därifrån idag, en låt som det inte finns en enda cover på och där titeln också är nyhetsmässigt aktuell just nu – Heart Of Rome. 😀

Kan man skriva en låt om skor? Nej, det tyckte inte Carl Perkins när Johnny Cash kom med förslaget; Cash hade hört det uttrycket i lumpen. Men en tid senare, när Perkins spelade på en dans och hörde en kille utropa till sin danspartner ”Don’t step on my suedes!” och fick se att denne pojke hade blå mockaskor på sig, började tanken gro i alla fall. ”Herregud, en sån söt flicka och allt han kunde tänka på var sina skor”, tänkte Perkins. Senare på natten började han skriva på låten. Han sa själv att han skrev Blue Suede Shoes den 17 december 1955 och spelade in den den 19. Naturligtvis på Sun Studio i Memphis. 🙂
I Jackson, där Perkins bodde, och i Memphis föredrog radiokanalerna att spela B-sidan på singeln.  Däremot spelades Blue Suede Shoes i Cleveland, och blev snart en stor hit i hela södra och sydvästra USA. I mitten av februari låg den tvåa på Memphistopplistan, en vecka senare blev den etta, och där blev den kvar i tre månader. Under en period såldes singeln i 20 000 ex – om dagen!

Detta är förstås en låt som många har försökt sig på att spela, några i originaltakt, några få i nya versioner med blandat resultat. Eddie Cochran, Buddy Holly, Cliff Richard & The Shadows, Jerry Lee Lewis, Bill Haley & His Comets, Billy Swan, Jerry Williams, Charlie Feathers, Conway Twitty och Merle Haggard är några av den  tidens country- och rockstjärnor som gjort den, alla i mer eller mindre originaltrogna versioner.
Av de som gör sina egna tolkningar gillar jag bäst Ry Cooder, men också The Pirates och Mad Crown. Och jag hittar också liveinspelningar med Jimi Hendrix och Plastic Ono Band.

De riktigt udda är ju de jag helst vill hitta, och det finns ett par stycken: The Residents, som jag har haft med förut och gillar skarpt. Toy Dolls kan jag inte säga att jag hört innan men deras punkiga cover är ju lite kul.
Och så måste jag förstås ha med den i min hemstad (med omnejd) troligen mest kända versionen, på ren och klingande skånska: Blåa Sko’ med Kal P Dal. 😀

När Elvis köptes upp av RCA ville de att en av de första låtarna han skulle spela in var just Blue Suede Shoes. Elvis, som ju kände både Perkins och Sam Philips, gick med på det men krävde att den inte skulle släppas som singel så länge Perkins version fortfarande låg på topplistorna, och det gick producenten Steve Sholes med på. Men den var med på hans första album Elvis Presley som kom ut 1956. På singel kom den ut senare, när Carl Perkins version börjat dala, vilket denne var mycket tacksam för 🙂

Blue Suede Shoes blev ju en stor hit även för Elvis, så det var ju naturligt att den följde honom genom karriären. Självklart var det en av de låtar som var med i ’68 Comeback specialen på NBC, och lika självklart var den med i Las Vegas-showerna under 70-talet. Jag väljer – som  vanligt höll jag på att säga – att länka versionen som var med i Aloha From Hawaii 1973. Och nog tycker jag att låten är lika bra -73 som den var -56 😉
Och med det sagt tror jag att det här måste bli den sista ”tidsresan”, jag kommer inte på fler låtar som det är möjligt att göra det med. Däremot finns det cirka 600 andra låtar att skriva om så än slipper ni mig inte. Och jag tar gärna emot tips, om det finns någon särskild Elvislåt någon vill att jag tar upp 🙂

BONUS
Blue Suede Shoes är vad jag vet den enda låt som Elvis spelat in i studio två gånger. Den skulle nämligen vara med i soundtracket från filmen G.I. Blues 1960, men eftersom det då skulle vara en stereoversion, och originalinspelningen var i mono, så gick Elvis med på att göra en ny inspelning. Och visst hör man skillnaden?
Videon längst ner visar filmscenen där den är med. (Detta var första gången Elvis dök upp som sig själv i en film, andra gången var i Girls! Girls! Girls! där Elvis och hans flickvän går förbi en biograf som skyltar med Elvisfilmen Blue Hawaii. )