moruggla

Den här låttiteln skulle ju ha kunnat vara en nyhetsrubrik i Kina från början av januari kom jag på. Det är det naturligtvis inte; 1967 när den skrevs hade ingen hört talas om covid 19 eller ens coronavirus, och det var ett år kvar tills Hongkonginfluensan skulle börja spridas i världen och orsaka besöksförbud på sjukhus, uppskjutna operationer, svårighet att komma i kontakt med sjukvården, dödsfall, hamstring av förnödenheter, kritik mot regeringen …. känns det igen? 😀

It Ain’t No Big Thing skrevs av Alice Joy Merritt, Neal Merrit och Shorty Hall och första inspelningen gjordes av Charlie Louvin i december 1967. På Spotify hittar jag den också med Sean Lewis och med Tex Williams – och sedan finns det inte mycket mer där. På Youtube finns en inspelning med The Mills Brothers – och sen är det stopp.

Men, sist men inte minst – Roy Orbison. Han gör en mycket vacker ballad i klassisk Orbison-stil och jag gillar den väldigt mycket; är annars inget stort Orbison-fan och kan egentligen bara Only The Lonely och Pretty Woman.
Orbison har en del gemensamt med Elvis, såtillvida att han började sin skivkarriär i Sun Studios i Memphis; faktiskt var han med i en reunion av Million Dollar Quartet kallad Class och ’55 tillsammans med de tre återstående medlemmarna Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins. Hans liv var kantat av tragedier men också tillfälligheter: hans första fru Claudette (det var henne Everly Brothers sjöng om) dog i en trafikolycka vid en gemensam motorcykeltur, deras två äldsta söner dog när deras hus brann ner 1968 (Orbison sålde sedan fastigheten till Johnny Cash, som planterade ett äppelträd där huset hade stått).
Han har också en liten anknytning till Sverige genom äldsta sonen med andra hustrun, Roy, som fram till förra året hade hus på Österlen; Roy gifte sig med svenska Åsa med John Carter Cash – Johnnys son – som vigselförrätare  🙂 Och Roys yngste son Alexander medverkar faktiskt på It Ain’t No Big Thing.
6 december 1988 skulle Roy Orbison hälsa på sin mor. Han kliver innanför ytterdörren och faller ihop i en massiv hjärtinfarkt, rakt i hennes armar. Han blev 52 år gammal. (På dagen 23 år senare dör hans andra fru Barbara,….)

Elvis inspelning är mer av en countryballad, och jag tycker den passar som det. Som vanligt menar han vad han sjunger om, och inspelningen är också gjord vid samma tid som separationen från Priscilla började närma sig så det är väl inte så konstigt. Det album It Ain’t No Big Thing finns på heter Love Letters From Elvis, och eftersom jag inte hittade så många covers på dagens låt så plockar jag också en bonuslåt därifrån idag, en låt som det inte finns en enda cover på och där titeln också är nyhetsmässigt aktuell just nu – Heart Of Rome. 😀

Kan man skriva en låt om skor? Nej, det tyckte inte Carl Perkins när Johnny Cash kom med förslaget; Cash hade hört det uttrycket i lumpen. Men en tid senare, när Perkins spelade på en dans och hörde en kille utropa till sin danspartner ”Don’t step on my suedes!” och fick se att denne pojke hade blå mockaskor på sig, började tanken gro i alla fall. ”Herregud, en sån söt flicka och allt han kunde tänka på var sina skor”, tänkte Perkins. Senare på natten började han skriva på låten. Han sa själv att han skrev Blue Suede Shoes den 17 december 1955 och spelade in den den 19. Naturligtvis på Sun Studio i Memphis. 🙂
I Jackson, där Perkins bodde, och i Memphis föredrog radiokanalerna att spela B-sidan på singeln.  Däremot spelades Blue Suede Shoes i Cleveland, och blev snart en stor hit i hela södra och sydvästra USA. I mitten av februari låg den tvåa på Memphistopplistan, en vecka senare blev den etta, och där blev den kvar i tre månader. Under en period såldes singeln i 20 000 ex – om dagen!

Detta är förstås en låt som många har försökt sig på att spela, några i originaltakt, några få i nya versioner med blandat resultat. Eddie Cochran, Buddy Holly, Cliff Richard & The Shadows, Jerry Lee Lewis, Bill Haley & His Comets, Billy Swan, Jerry Williams, Charlie Feathers, Conway Twitty och Merle Haggard är några av den  tidens country- och rockstjärnor som gjort den, alla i mer eller mindre originaltrogna versioner.
Av de som gör sina egna tolkningar gillar jag bäst Ry Cooder, men också The Pirates och Mad Crown. Och jag hittar också liveinspelningar med Jimi Hendrix och Plastic Ono Band.

De riktigt udda är ju de jag helst vill hitta, och det finns ett par stycken: The Residents, som jag har haft med förut och gillar skarpt. Toy Dolls kan jag inte säga att jag hört innan men deras punkiga cover är ju lite kul.
Och så måste jag förstås ha med den i min hemstad (med omnejd) troligen mest kända versionen, på ren och klingande skånska: Blåa Sko’ med Kal P Dal. 😀

När Elvis köptes upp av RCA ville de att en av de första låtarna han skulle spela in var just Blue Suede Shoes. Elvis, som ju kände både Perkins och Sam Philips, gick med på det men krävde att den inte skulle släppas som singel så länge Perkins version fortfarande låg på topplistorna, och det gick producenten Steve Sholes med på. Men den var med på hans första album Elvis Presley som kom ut 1956. På singel kom den ut senare, när Carl Perkins version börjat dala, vilket denne var mycket tacksam för 🙂

Blue Suede Shoes blev ju en stor hit även för Elvis, så det var ju naturligt att den följde honom genom karriären. Självklart var det en av de låtar som var med i ’68 Comeback specialen på NBC, och lika självklart var den med i Las Vegas-showerna under 70-talet. Jag väljer – som  vanligt höll jag på att säga – att länka versionen som var med i Aloha From Hawaii 1973. Och nog tycker jag att låten är lika bra -73 som den var -56 😉
Och med det sagt tror jag att det här måste bli den sista ”tidsresan”, jag kommer inte på fler låtar som det är möjligt att göra det med. Däremot finns det cirka 600 andra låtar att skriva om så än slipper ni mig inte. Och jag tar gärna emot tips, om det finns någon särskild Elvislåt någon vill att jag tar upp 🙂

BONUS
Blue Suede Shoes är vad jag vet den enda låt som Elvis spelat in i studio två gånger. Den skulle nämligen vara med i soundtracket från filmen G.I. Blues 1960, men eftersom det då skulle vara en stereoversion, och originalinspelningen var i mono, så gick Elvis med på att göra en ny inspelning. Och visst hör man skillnaden?
Videon längst ner visar filmscenen där den är med. (Detta var första gången Elvis dök upp som sig själv i en film, andra gången var i Girls! Girls! Girls! där Elvis och hans flickvän går förbi en biograf som skyltar med Elvisfilmen Blue Hawaii. )

När jag inte själv kommer på vilken låt jag ska skriva om så brukar jag fråga folk vilket årtionde låten ska komma från och vilken bokstav titeln ska börja på. Idag svarade mannen ”60-tal” och ”T”, Och då blev det den här låten.

Jag ska erkänna att There’s Always Me var med på minst två av mina ”blandband” från tonårstiden, de som jag sedan lyssnade på i freestylen när jag tog bussen till skolan. Så man kan lugnt säga att jag kan den här låten 😉
Däremot har jag nog aldrig hört den sjungas av någon annan än Elvis, den tillhör nog inte deras största hits precis. Men det finns några stycken, som Eddy Arnold, Jim Reeves, Dickie Rock, Colin Paul, Maarten Jansen, Al Grant, Ronnie McDowell, Manos Wild, Ray Pilgrim, Nora Aunor och inte minst Sharon Wilkins och Christina Wells, deras bluesversioner gillar jag skarpt.

Tre versioner till hittar jag på Spotify, med Nate Jaeger, Frank Owen och Teddy Rune. Den ena värre än den andra, jag har sällan hört någon sjunga falskare än Teddy R… 😀 Men jag tar med dem, för fler covers finns inte.

The Honeycombs var/är ett brittiskt popband som bildades 1963. De hade den, för den tiden, udda egenskapen att trummisen var en kvinna, Honey Lantree. Ett par stora hits hade de, låtar som man ibland hör än idag, nämligen Have I The Right och That’s The Way; jag länkar dessa också för de är bra :) 
The Honeycombs splittrades 1967 då deras skivproduent begick självmord i sin studio men återbildades 2004 med några av originalmedlemmarna, och de lär hålla på än… 🙂

Don Robertson skrev flera av Elvis låtar, ett par har jag redan skrivit om, fler återkommer jag till framöver. There’s Always Me släpptes på albumet Something For Everybody, och kom senare ut som singel 1967.
Elvis lär ha tyckt om den; Don Robertson var med vid inspelningen och berättar att Elvis, precis före slutet, sa ”Lyssna på det här slutet”. Han var mycket stolt över detta ”operatenorslut”, och det med rätta tyckte Robertson. Han använde ju också detta sångsätt på sin absolut mest sålda singel – men vilken det var berättar jag en annan gång. Någon som vågar sig på en gissning? 😀

BONUS:
I videon med Elvis nedan finns många bilder från filmen Viva Las Vegas där han spelade mot Ann-Margret. Det var en av de få filmer där någon annan än Elvis själv fick chansen att sjunga, och de båda huvudrollsinnehavarna sjöng också tillsammans. Jag lägger till videon till duetten The Lady Loves Me sist dag. Bara för att jag kan. Och så är den också från 60-talet och börjar på T 😀

Bonus:

Den här låten vill jag tillänga alla som just nu befinner sig i mer eller mindre ofrivillig isolering, i synnerhet alla äldre som inte längre får träffa familj och vänner på vem vet hur länge. (Fast jag sätter mitt hopp  till våren och sommaren, corona lär ju inte gilla värme. Själv har jag försökt med att hälla skållhett kaffe över hela min tumme, och det har fungerat bra, jag är inte smittad än fast det gått en hel vecka… (Tummen är däremot inte återställd ännu så det är ingen metod jag rekommenderar… 😀 )

Just Pretend finns faktiskt inte i så många coverversioner förutom med Elvisimitatörer. Jag brukar ju försöka undvika att ha med såna eftersom de som sjunger gör allt för att låta som Elvis, ofta ganska misslyckat; de flesta bryter dessutom på tyska… Så jag hoppar över allt sådant och låter Elvis och dagens gästartist tala för sig själva.

Louise Hoffsten är ju en artist som står på egna ben, en duktig sångerska och musiker som sympatiskt nog också gillar Elvis; de har till och med varit frimärken tillsammans 2004 🙂 Hon har också spelat in skivor i Memphis och spelat tillsammans med många stora artister, både svenska och utländska.
2014 kom albumet Bringing Out The Elvis med idel Elvislåtar från hans olika epoker i hennes tolkning. Lyssna gärna på hela skivan, det är den värd. Men det är alltså här jag hittar den enda seriösa covern på Just Pretend. 😉 

För det här är en av de få låtar som skrevs till Elvis (av Guy Fletcher och Doug Flett) och som han var den första att spela in. Den var med på soundtracket från dokumentärfilmen That’s The Way It Is, där man hittar en hel del av hans mest okända musik. Just Pretend är en sång om saknad, och ett löfte om att komma tillbaka, och Elvis lägger som vanligt mycket känsla bakom orden. Här hör man vilken otrolig kraft han hade i rösten, på samma sätt som i How Great Thou Art t ex. Den kraften behöll han in i det sista, vilket hörs i bl a Unchained Melody. (Båda dessa har jag skrivit om  tidigare, om någon har glömt hur det lät) 🙂

Det blir alltså ett ovanligt kort inlägg idag eftersom jag inte behöver länka en massa covers. Och till sist ett ord i dessa besvärliga tider, till alla som är sjuka, alla som kanske förlorar sina jobb, alla som är friska men inte får träffa folk – håll ut, lev så vanliga liv som möjligt, bunkra inte toapapper och mediciner – det kommer att bli bättre!

Idag skulle jag egentligen ha skrivit om en 70-talslåt, men Just Call Me Lonesome har suttit fast i min skalle i flera dagar och velat komma ut så jag får väl låta den göra det då 😀

En del låttexter är tidlösa kan man säga. Ett brustet hjärta har så gott som alla upplevt, eller kommer att få uppleva, någon gång, oavsett vem man förlorat och hur. Fast alla kanske inte upplever det så starkt som låtskrivaren Rex Griffin beskriver i den här texten (textraden ”then hope that heaven lets me die” vittnar verkligen om starka känslor…).
Eddy Arnold var den förste att spela in den här countryballaden, redan 1955. Ernest Tubb, Don Gibson och Jim Reeves följde efter i samma stil. Al Grant och Al Martino likaså. The Desperates gör lite rock av den och Styx River Ferry gör den som en folksång. Dottie West och Brook Benton gör den som rena ballader, riktigt bra. Sleepy LaBeef gör den i bluesrock-takt. 😀
Slim Whitmans fantastiska falsettsång med joddlingstendens måste också lyssnas på, och även Smokey Stover; han sjunger som om han verkligen menar det… 😀

Wanda Jackson och Elvis har en del låtar gemensamt, i synnerhet från 50-talet. De kände varandra, uppträde i samma shower och lär också ha dejtat ett kort tag; hennes far fick henne att sjunga country och Elvis fick henne att börja med rockabilly. Hon har genom åren samarbetat med många kända artister, t ex Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Adele, Elvis Costello, Jack White och Alf Robertson. Hon lever än, 82 år gammal, och 2009 slog hon Mae Wests rekord från1966 som den äldsta kvinnliga artisten att hamna på hitlistorna; då var hon 73 år gammal och albumet hette The Party Ain’t Over 🙂

Elvis väntade till 1967 innan han spelade in den (vilket säkert var bra, det är en av de låtar som inte hade passat honom 1955 🙂 ), och den släpptes som ett bonusspår på soundtrackalbumet till filmen Clambake – vilket gör att det är en av de bättre låtarna på albumet… 😀 Men den ÄR bra tycker jag, jämför man med Eddy Arnolds originalinspelning så tycker jag nog Elvis version är betydligt bättre 😉

https://www.youtube.com/watch?v=Ji3iAwwKNnk

Dags för lite 50-tal igen tycker jag. En av mina tidiga favoritlåtar, som visserligen snabbt blev omsprungen av en del andra elvislåtar efterhand som jag hörde fler, men som jag absolut fortfarande tycker om att lyssna på.

Titeln till trots är Blue Moon of Kentucky ingen blues utan i sin ursprungliga version en bluegrass-vals. Den skrevs av Bill Monroe 1945 och kom på skiva med honom ett par år senare. År 2003 blev den rankad som nummer 11 på CMT:s lista över de 100 bästa countrysångerna, det säger ju en del.
Genom åren har det gjorts några covers förstås; en del av dem är influerade av Monroe, t ex Alan Jackson, George Jones, Butch Waller, Porter Wagoner, Roy Acuff och Rose Maddox. Andra har gjort sin cover mer i Elvis-stil: Robert Gordon, Wanda Jackson, Sleepy LaBeef, Ricky Nelson, Marty Wilde och Seven 40 Seven är några sådana.
Så finns det en tredje kategori, de som gjort lite mer egna versioner, och som alla vet är det dem jag gillar bäst. Här hittar jag The Thunderbirds, After the Fight, The Trouble With Larry, Frantic Flintstones, Roberta Sherwood, The Jungle Telegraph, The Devil’s Daughters, Geraint Watkins, Patsy Cline,  The Kentucky Headhunters, Jerry Williams och – min favoritversion – LeAnn Rimes.

Cacka Israelsson var friidrottaren med två VM-guld i bagaget som bytte karriär och fick epitetet ”countryns stålfarfar” i Sverige. Hans största hits var väl Gamle Svarten och En sliten grimma  men han spelade in nio album där man hittar titlar som som Väck upp hela sta’n och Innan vi gick i jeans så fanns New Orleans 🙂 . I Cackas version fick Blue Moon Of Kentucky behålla sin titel och början på texten på engelska, men han sjunger i övrigt på svenska. Och det gör han bra.

För Elvis del var det så att han ju skulle släppa sin första singel, That’s All Right (Mama), och han och bandet hade problem med att komma på vilken låt som skulle vara B-sida på skivan. Scotty Moore har berättat att när de tog en paus i sökandet efter rätt låt så började Bill Black spela på sin bas och sjunga just Blue Moon Of Kentucky, medan han parodierade Bill Monroe och sjöng i falsett. Elvis började spela och sjunga med och uppmuntrade av Sam Phillips gjorde de om den till en snabb blueslåt istället för den ursprungliga valstakten.
Bill Monroe var inte så förtjust i detta tilltag, han ansåg att Elvis gjorde narr av countrymusiken genom att göra om låtar på det sättet. Men han ändrade snabbt åsikt; han fick nämligen så småningom en check på 15.000 dollar i royalties 😀

Och som kuriosa kan nämnas att Scotty Moore och Bill Black ofta benämns ”The Blue Moon Boys”, även om de på SUN-skivorna helt enkelt kallas ELVIS PRESLEY, SCOTTY and BILL :)…

Den här låttiteln har jag haft på hjärnan under ett par veckor nu, det är en textrad som ligger nära till hands när man hör och läser om corona-offer världen över. Men jag ser ingen anledning till panik, så länge alla sjunger ”blinka lilla stjärna” medan man tvättar händerna 😀

Men det är såklart bara titeln som har några likheter med virussjukdomar, låttexten handlar om något helt annat.
Den skrev av Kenny Gamble, Leon Huff och Jerry Butler, vilken dessutom gjorde den första inspelningen 1968. Så det är ju helt okej att Butler börjar låten med ett talat parti där han kommer ihåg sin första kärlek och att han mamma kom med ett gott råd som han använder för att skriva den här texten.
Och det är ju ganska vanligt i ungdomen att mamma kommer med goda råd, så det är ju inte konstigt då att nästan alla versioner börjar med samma talade parti 🙂 T ex  The Winstons, Gray Brown, Davy Dilamo (som troligen är en Elvisimitatör, men eftersom jag bara hittar totalt 10 versioner får han vara med ändå 🙂 )  och Heaven Is Shining.

Tre covers avviker något från denna text. Darrell Banks säger att han ”också kommer ihåg sin första kärlek” . Larry Carlton, som hoppar över den olyckliga kärleken i början och nöjer sig med mammans råd. Och Billy Paul, som dessutom gör den i mer discotappning är soul, hoppar helt enkelt över det talade partiet och istället är det han som kommer med goda råd. Pauls version är den enda som sticker ut något jämfört med de andra.

Det vill säga, förutom Mary Frances Penick, mer känd som Skeeter Davis. Det är ju internationella kvinnodagen idag, så jag väljer henne som gästartist.
Hur känd är Skeeter Davis idag egentligen? Hon skrev nästan 70 sånger under sin karriär, och ändå är det bara en som jag med säkerhet vet att jag har hört, nämligen The End of The World  (vilket somliga tycks tro att coronaviruset innebär 🙂 ). Men jag har förstås också hört A Dear John Letter som hon gjorde tillsammans med Bobby Bare (på svenska fick den namnet Käre John och sjöngs av Alice Babs och Charlie Norman).
(Jag länkar alla låtar jag nämner här, trots att det inte har med inlägget att göra, eftersom jag hittat så få covers på dagens låt) 😀

Men för att återgå till Only The Strong Survive, det här är en av de låtar som Elvis spelade in hos Chops Moman på American Sound Studio 1969 och som hamnade på albumet From Elvis In Memphis. Jag tror det är hans bästa album nånsin, alla låtar är bra och Elvis står som jag sagt förr på sin absoluta topp här. Jag har plockat några låtar från albumet tidigare och de som finns kvar är sådana som i princip saknar andra covers, precis som Only The Strong… . Men nu var det ju de bra men okända Elvislåtarna jag ville lyfta fram först och främst så jag kommer att skriva om dem också vad det lider. Och då blev denna idag 😀

Med en man som ligger i soffan med brutet ben och som behöver hjälp med det mesta för tillfället, och med en arbetsplats som står inför stora förändringar de kommande åren – vilket för min del innebär utbildningar (både som elev och lärare), konferenser och möten en masse – hoppas jag verkligen att jag när allt är klart äntligen får lite frid och (arbets)ro… Men jag klagar inte, jag tycker det är kul (ja, inte det brutna benet, men allt det andra) 😀

Peace In the Valley kanske många känner till, jag tror det i alla fall. Fast när jag tänker efter – när spelades den senast i radio eller TV?
Den är i alla fall relativt gammal; inte traditionell som många andra gospelsånger, men dock skriven 1937 av Thomas A. Dorsey till Mahalia Jackson. Men det var först några år senare, 1951, som Red Foley fick en hit med den. Countryartisterna tog den till sitt hjärta, och det finns covers med Johnny Cash & The Carter Family, George Jones, Randy Travis, Loretta Lynn, Gene Autry och Ernest Tubb. Några tyckte det var bättre att läsa texten än att sjunga den, t ex Wink Martindale, Boxcar Willie och Roy Rogers. Den finns också inspelad med Anne Murray, Katherine Jenkins, Sam Cooke, Duane Eddy, Lou Rawls och Brenda Lee. Jimmy Durante gör den förvånansvärt bra. The Londonderry Choir gör en vacker körversion. Jag gillar också Take 6, det är lite barber shop över den. Kanske någon också känner igen den svenska versionen, Det ska bli fred på vår jord, här med Karl-Magnus Fredriksson.
The Blackwood Brothers var en gospelkvartett som Elvis gärna lyssnade på, och han ville ursprungligen vara med i en liknande gospelgrupp. Tydligen funkade inte det eftersom han inte kunde höra de olika stämmorna om någon annan än han sjöng solostämman 😀

Tennessee Ernie Ford är förmodligen för de flesta svenskar känd för en enda låt, nämligen Sixteen Tons. Men han hade en lång karriär som sångare och TV-värd från 1949 fram till hans död 1991. Han fick inte mindre än tre stjärnor på Hollywood Walk of Fame (för skivor, radio och TV) och han blev invald i Country Music Hall of Fame 1990; 1994 också postumt invald i Gospel Music Hall of Fame. Hans basröst tycker jag gör sig riktigt bra i Peace In the Valley 🙂

Ed Sullivan, som hade en av de största TV-showerna i USA på 50-talet, svor en gång att Elvis aldrig skulle få vara med i hans program. Men när Elvis istället var med i Milton Berle’s show gick Berle om Sullivan i tittarsiffror och Sullivan kände sig tvungen att tänka om. När tidningarna undrade varför han ändrat sig förklarade han det med att hans tidigare uttalande grundat sig enbart på hörsägen och att han ändrat sig när han väl träffat Elvis personligen. I videon nedan hör man Ed Sullivan förklara för sina tittare vilken väluppfostrad och ordentlig ung man Elvis var.  🙂
Elvis var med i Ed Sullivan Show tre gånger, och en spridd myt säger att Ed Sullivan bara tillät att Elvis filmades från midjan och upp. Det stämmer dock inte.
Vad Sullivan egentligen tyckte och tänkte om Elvis är ju inte lätt att veta. Enligt uppgift ringde han i alla fall upp överste Parker några år senare för att han ville ha Elvis med i showen igen, men översten satte upp så många villkor och instruktioner att Sullivan avslutade samtalet med ”Ge honom mina hälsningar – och min sympati”. 😀

1957 var det ingen som tyckte att Elvis skulle sjunga gospellåtar offentligt, det skulle ju kunna äventyra hans karriär som rocksångare. Men Elvis var envis med att han ville sjunga Peace In the Valley i Ed Sullivan show. Dels därför att det var hans mors favoritgospel, men också för att det samlades in pengar till flyktingar från Ungern, som hade invaderats av Sovjet vid den tiden, och han tyckte att Peace In the Valley passade bra. Och det fungerade; folk donerade ganska mycket pengar till de ungerska flyktingarna efter TV-programmet.
Elvis fick alltså som han ville och karriären fanns kvar, kanske t o m med en publik där medelåldern höjts med några år 😀

https://www.youtube.com/watch?v=B-QBG6W-6EI

Nu när man fått höra både Claes-Göran Hederström och Towa Carson i kvällens melodifestival så väljer jag en riktigt Elvis-klassiker. En av en handfall Elvislåtar som faktiskt då och då spelas i radio.

Jag tror aldrig jag hört Burning Love med någon annan artist. Jo, i hyllningsprogram eller Så ska det låta eller nåt sånt, men det räknas inte för mig. Men det finns faktiskt några stycken. Låten skrevs av Dennis Linde och spelades första gången  in 1971 av Arthur Alexander. Är det någon som har hört hans version?
Alla covers därefter har troligen haft Elvis version som förebild. Travis Tritt, Small Town Pimps, Batmobile, The Fastback, Kickin Valentina, The Carburetors, The Hot Rod Gang, Doctor & The Medics, och Willie & The Poor Boys (ett band som kom till ett decennium efter att Creedence Clearwater Revival sjöng om dem 🙂 ) gör bra versioner, men inte direkt ”egna”. Lite kul är det att höra Woody Harrelson sjunga, men inte heller han gör något kul av låten. Mother’s Finest är lite annorlunda, men låter lite för mycket som Ike och Tina för min smak. Amanda Lear skulle väl inte kunna göra den på något annat sätt än hon gör, och nej, det är inte jättebra…

Nej, mina två absoluta favoritversioner är – igen – The Residents – hela deras album The King And Eye är väl värt att lyssna på.
Och så en härlig akustisk version med Into The Ark. Såna guldkorn vill jag hitta fler av!

P.J. Proby –  eller James Marcus Smith – är en sångare, låtskrivare och skådespelare från USA som slog igenom i England på 60-talet och sedan återvände till USA och har där fått spela både Elvis och Roy Orbison i olika scenmusikaler. Han kände Elvis personligen (Elvis var tillsammans med Probys halvsyster ett tag), han har uppträtt med Beatles och The New Yardbirds (senare kända som Led Zeppelin), och han var den första som sjöng Delilah, senare mer känd med Tom Jones.  Jag tror inte han har varit så känd i Sverige, men bara för att han spelat Elvis på scen låter jag honom vara gästartist idag. Möjligen kommer hans version av Burning Love från musikalen Elvis – the musical, det framgår inte, och där kanske han kunde likna Elvis till utseendet men rösten klarar han ju inte…

I den utmärkta dokumentären Elvis – the searcher berättar Priscilla att Elvis egentligen inte ville sjunga Burning Love, bland annat hade han problem med att komma ihåg texten (som synes i videon nedan), men alla omkring honom tyckte att han måste göra den för han behövde en ny hit. Och det fick han verkligen. Den blev hans tjugonde #1 hit i USA* – dock inte på Billboard top 100 (där låg Chuck Berry’s My Ding-A-Ling i vägen), men också hans sista stora rock’n’roll-hit.
På studioinspelningen spelar upphovsmannen Dennis Linde själv gitarrintrot och riffen; han dubbade över James Burtons gitarrspel, som är den som spelar i livevideon.

*Jag hörde på radion i veckan att Justin Bieber av alla människor har slagit Elvis rekord som yngsta artist att ha haft sju stycken #1 på Billboardlistan. Elvis var 26 år när han fick sin sjunde etta, och Bieber hade några dagar kvar till sin 26-årsdag när han fick sin. Men om han kan få tretton ettor till återstår att se! 😀