Med en man som ligger i soffan med brutet ben och som behöver hjälp med det mesta för tillfället, och med en arbetsplats som står inför stora förändringar de kommande åren – vilket för min del innebär utbildningar (både som elev och lärare), konferenser och möten en masse – hoppas jag verkligen att jag när allt är klart äntligen får lite frid och (arbets)ro… Men jag klagar inte, jag tycker det är kul (ja, inte det brutna benet, men allt det andra) 😀
Peace In the Valley kanske många känner till, jag tror det i alla fall. Fast när jag tänker efter – när spelades den senast i radio eller TV?
Den är i alla fall relativt gammal; inte traditionell som många andra gospelsånger, men dock skriven 1937 av Thomas A. Dorsey till Mahalia Jackson. Men det var först några år senare, 1951, som Red Foley fick en hit med den. Countryartisterna tog den till sitt hjärta, och det finns covers med Johnny Cash & The Carter Family, George Jones, Randy Travis, Loretta Lynn, Gene Autry och Ernest Tubb. Några tyckte det var bättre att läsa texten än att sjunga den, t ex Wink Martindale, Boxcar Willie och Roy Rogers. Den finns också inspelad med Anne Murray, Katherine Jenkins, Sam Cooke, Duane Eddy, Lou Rawls och Brenda Lee. Jimmy Durante gör den förvånansvärt bra. The Londonderry Choir gör en vacker körversion. Jag gillar också Take 6, det är lite barber shop över den. Kanske någon också känner igen den svenska versionen, Det ska bli fred på vår jord, här med Karl-Magnus Fredriksson.
The Blackwood Brothers var en gospelkvartett som Elvis gärna lyssnade på, och han ville ursprungligen vara med i en liknande gospelgrupp. Tydligen funkade inte det eftersom han inte kunde höra de olika stämmorna om någon annan än han sjöng solostämman 😀
Tennessee Ernie Ford är förmodligen för de flesta svenskar känd för en enda låt, nämligen Sixteen Tons. Men han hade en lång karriär som sångare och TV-värd från 1949 fram till hans död 1991. Han fick inte mindre än tre stjärnor på Hollywood Walk of Fame (för skivor, radio och TV) och han blev invald i Country Music Hall of Fame 1990; 1994 också postumt invald i Gospel Music Hall of Fame. Hans basröst tycker jag gör sig riktigt bra i Peace In the Valley 🙂
Ed Sullivan, som hade en av de största TV-showerna i USA på 50-talet, svor en gång att Elvis aldrig skulle få vara med i hans program. Men när Elvis istället var med i Milton Berle’s show gick Berle om Sullivan i tittarsiffror och Sullivan kände sig tvungen att tänka om. När tidningarna undrade varför han ändrat sig förklarade han det med att hans tidigare uttalande grundat sig enbart på hörsägen och att han ändrat sig när han väl träffat Elvis personligen. I videon nedan hör man Ed Sullivan förklara för sina tittare vilken väluppfostrad och ordentlig ung man Elvis var. 🙂
Elvis var med i Ed Sullivan Show tre gånger, och en spridd myt säger att Ed Sullivan bara tillät att Elvis filmades från midjan och upp. Det stämmer dock inte.
Vad Sullivan egentligen tyckte och tänkte om Elvis är ju inte lätt att veta. Enligt uppgift ringde han i alla fall upp överste Parker några år senare för att han ville ha Elvis med i showen igen, men översten satte upp så många villkor och instruktioner att Sullivan avslutade samtalet med ”Ge honom mina hälsningar – och min sympati”. 😀
1957 var det ingen som tyckte att Elvis skulle sjunga gospellåtar offentligt, det skulle ju kunna äventyra hans karriär som rocksångare. Men Elvis var envis med att han ville sjunga Peace In the Valley i Ed Sullivan show. Dels därför att det var hans mors favoritgospel, men också för att det samlades in pengar till flyktingar från Ungern, som hade invaderats av Sovjet vid den tiden, och han tyckte att Peace In the Valley passade bra. Och det fungerade; folk donerade ganska mycket pengar till de ungerska flyktingarna efter TV-programmet.
Elvis fick alltså som han ville och karriären fanns kvar, kanske t o m med en publik där medelåldern höjts med några år 😀
moruggla 