Dags för lite 50-tal igen tycker jag. En av mina tidiga favoritlåtar, som visserligen snabbt blev omsprungen av en del andra elvislåtar efterhand som jag hörde fler, men som jag absolut fortfarande tycker om att lyssna på.
Titeln till trots är Blue Moon of Kentucky ingen blues utan i sin ursprungliga version en bluegrass-vals. Den skrevs av Bill Monroe 1945 och kom på skiva med honom ett par år senare. År 2003 blev den rankad som nummer 11 på CMT:s lista över de 100 bästa countrysångerna, det säger ju en del.
Genom åren har det gjorts några covers förstås; en del av dem är influerade av Monroe, t ex Alan Jackson, George Jones, Butch Waller, Porter Wagoner, Roy Acuff och Rose Maddox. Andra har gjort sin cover mer i Elvis-stil: Robert Gordon, Wanda Jackson, Sleepy LaBeef, Ricky Nelson, Marty Wilde och Seven 40 Seven är några sådana.
Så finns det en tredje kategori, de som gjort lite mer egna versioner, och som alla vet är det dem jag gillar bäst. Här hittar jag The Thunderbirds, After the Fight, The Trouble With Larry, Frantic Flintstones, Roberta Sherwood, The Jungle Telegraph, The Devil’s Daughters, Geraint Watkins, Patsy Cline, The Kentucky Headhunters, Jerry Williams och – min favoritversion – LeAnn Rimes.
Cacka Israelsson var friidrottaren med två VM-guld i bagaget som bytte karriär och fick epitetet ”countryns stålfarfar” i Sverige. Hans största hits var väl Gamle Svarten och En sliten grimma men han spelade in nio album där man hittar titlar som som Väck upp hela sta’n och Innan vi gick i jeans så fanns New Orleans 🙂 . I Cackas version fick Blue Moon Of Kentucky behålla sin titel och början på texten på engelska, men han sjunger i övrigt på svenska. Och det gör han bra.
För Elvis del var det så att han ju skulle släppa sin första singel, That’s All Right (Mama), och han och bandet hade problem med att komma på vilken låt som skulle vara B-sida på skivan. Scotty Moore har berättat att när de tog en paus i sökandet efter rätt låt så började Bill Black spela på sin bas och sjunga just Blue Moon Of Kentucky, medan han parodierade Bill Monroe och sjöng i falsett. Elvis började spela och sjunga med och uppmuntrade av Sam Phillips gjorde de om den till en snabb blueslåt istället för den ursprungliga valstakten.
Bill Monroe var inte så förtjust i detta tilltag, han ansåg att Elvis gjorde narr av countrymusiken genom att göra om låtar på det sättet. Men han ändrade snabbt åsikt; han fick nämligen så småningom en check på 15.000 dollar i royalties 😀
Och som kuriosa kan nämnas att Scotty Moore och Bill Black ofta benämns ”The Blue Moon Boys”, även om de på SUN-skivorna helt enkelt kallas ELVIS PRESLEY, SCOTTY and BILL :)…
moruggla 