moruggla

Första gången jag hörde den här låten var med Elvis, och därför tyckte jag det lät väldigt konstigt första gången jag hörde den sjungas av en kvinna, jag tyckte inte texten passade in i melodin riktigt. Men den är ju faktiskt skriven av en kvinna, och när jag söker covers hittar jag mest kvinnliga artister så jag har fått tänka om lite där 😀

Beverly ”Buffy” Sainte-Marie heter låtskrivaren och jag tror att många känner igen det namnet, även om Until It’s Time For You To Go kanske inte tillhör hennes mest kända alster.
Men den har i alla fall varit tillräckligt bra för många andra att göra cover på. Om jag börjar med de kvinnliga, de som alltså sjunger originaltexten, så vill jag nämna Roberta Flack, Shirley Bassey, Cher, Nancy Sinatra, Barbra Streisand och Peggy Lee. Några manliga finns förstås också, och jag väljer att länka Neil Diamond, Glen Campbell, och Willie Nelson (som jag tycker gör den bästa versionen 🙂  )

I dagarna har vi nåtts av nyheten att Vera Lynn gått bort, 103 år gammal. Hon började sin sångkarriär som 11-åring, gjorde sin första skivinspelning 1935 och trodde att andra världskriget skulle sätta stopp för en vidare karriär. Istället blev hon av de största under 40-talet med stora hits som We’ll Meet Again och White Cliffs Of Dover. Hon var, kan man säga, Englands motsvarighet till Ulla Billquist 😉
Med Auf Wiedersehen, Sweetheart blev den första brittiska artist som toppat USA:s topplista, och 2009 slog hon ännu ett rekord; då var hon den äldsta artist som toppat engelska listan med albumet We’ll Meet Again – the very best of Vera Lynn, 92 år gammal! 2017 släppte hon samlingsalbumet Vera Lynn 100 och blev därmed den äldsta artisten i världen – och samtidigt den första hundraåriga artisten – som hade ett album på listorna. Det är svårslagna rekord! 😀

Från albumet Now med Elvis släpptes en singel, och det var med just Until It’s Time…. Det är en vacker ballad, även om jag nog känner att Elvis kunde lagt lite mer känsla i sången. I videon nedan lägger jag ut en alternativ tagning, och den är faktiskt mycket bättre än den som kom med på Now – undrar vem som bestämde det? 🙂

Jag har försökt lyda folkhälsomyndighetens rekommendationer så långt jag har kunnat, men de senaste de kommit med måste jag bryta, i alla fall ett par dagar i veckan. Jag har nämligen inget annat val att ta mig till jobbet i grannkommmunen än att åka med kollektivtrafiken… Och jag räknar med att jag inte kommer att vara enda resenären på tåget på måndag morgon 🙂

Men nu är det sommar och snart börjar semestrarna. Då är det många som äter glass, kanske med en fruktsallad. Tutti Frutti… 🙂
Ursprunget till den här låten är lite grann höljt i dunkel; Little Richard står som upphovsman tillsammans med Dorothy LaBostrie, men den senare har berättat att hon ensam skrev den. Titeln kom till när hon och en flickvän gick till sin lokala glasskiosk och fick se den nya smaken ”tutti frutti”, och LaBostrie tyckte det skulle vara en bra sångtitel. Jag köper den förklaringen och går inte närmare in på fler förklaringar.

Little Richard var alltså först att spela in Tutti Frutti. Sen följde flera andra efter och jag nöjer mig här med de kändaste: Pat Boone, Queen, The Swinging Blue Jeans, Fleetwood Mac, Carl Perkins, Brenda Lee och Cliff Richard.
Och sen frångår jag en av mina principer, nämligen den att inte ha med svenska artister som sjunger på engelska. Det är nämligen antingen väldigt bra i Tutti Frutti, eller också låter det inte klokt. Om jag börjar med de bra så nämner jag Jerry Williams, Rockfolket och Rock-Olga. Och sen de dåliga: Tages. Inte för att de sjunger dåligt men herregud vilken rolig ”engelska” de sjunger på!
Och jag kan ju inte heller hoppa över Kal P. Dal och hans version där en av verserna lyder ”Jag har en tös, hon ger mig ös” 😀

Vad har Pugh Rogefeldt gemensamt med Elvis? Inte mycket vad jag vet, förutom just Tutti Frutti. Men Pugh är ju bra även annars och jag kunde inte motstå frestelsen att låta honom ”gästa” min blogg den här gången.
Pugh är Västeråskillen som rymde från lumpen för att kunna spela in sin första skiva (och fick efter att skivan var släppt sitta tre månader i fängelse för detsamma) och som har hits i bagaget som Små lätta moln, Vandrar i ett regn, Dinga Linga Lena (inte min favorit…) och – med bandet Grymlings – Mitt bästa för dig. Med många flera.
2012 fick han ett litet uppsving när han var med i Så mycket bättre tillsammans med Magnus Uggla, Darin, Olle Ljungström och Sylvia Vrethammar.

Elvis första album, Elvis Presley, innehöll bl a låten Tutti Frutti. Han gör en snabb rockversion – i något högre tempo än Little Richards originalversion.
När man lyssnar på andra covers av låten så hör man faktiskt ganska tydligt om det är Richard eller Elvis man lyssnat på; Elvis sjunger nämligen ”bam-boom” istället för ”bomp-bom” som Little Richard sjunger 😀

Det här är en låt man blir väldigt glad av, även om texten antyder att den handlar om olycklig kärlek. Men trots det verkar alla artister, i de versioner jag har hittat, av någon anledning ha roligt när de sjunger den. 😉

Little Darlin’ skrevs av Maurice Williams och hans doo-wop grupp Tha Gladiolas spelade in den i januari 1957. Jag har valt ut några covers jag hittar på Spotify: Sha Na Na, Frankie Valli & The Four Seasons, Tony Ray, Racey och Rocky Sharpe & The Replays. Och så måste jag ta med Boppers, deras version är både bra och rolig.

Redan i februari 1957, alltså en månad efter att originalet spelats in, gjorde The Diamonds från Kanada den absolut bästa covern. Särskilt rolig blir den när man ser dem sjunga den, som i videon nedan. Och jag måste faktiskt lägga upp två versioner, en från 1957 och en från många år senare; årtalet framgår inte men de har nu blivit fyra distingerade herrar som fortfarande har lika roligt när de sjunger Little Darlin’ 😀

Låten ingick i Elvis‘ repertoar under de sista åren men den kom inte med på någon skiva förrän Moody Blue 1977; det albumet blev ju också en mix av studioinspelat material och liveinspelningar från spelningar; studioinspelningarna gjordes med en portabel studio som togs till Graceland eftersom Elvis var ovillig att ta sig till en studio. Little Darlin’ tillhör dock det liveinspelade materialet. Elvis gör den lite snabbare än originalet; faktiskt låter det i början som att de inte riktigt vet vilket tempo de ska spela i. Men att Elvis har roligt när han sjunger den hörs tydligt.
Spotifylänken är från 1977; här skojar Elvis till texten i det talade partiet och säger ”to hold in mine your little foot… uh, hand” t ex, och fortsätter med ”do stop walking, just stand there and hold my hand” 😀 . Men även i sången har han lite fel text (han liksom flera av coverinspelningarna ovan): Originaltexten lyder ”my dear, I was wrong to try to love two” men Elvis m fl istället sjunger ”to try to love you”, vilket gör övriga texten ganska obegriplig faktiskt… 😉
Youtube-länken nedan är istället från 1975 och där hör man honom – inför publiken – ”läxa upp” sina musiker och bakgrundssångare för att de inte hänger med. 😀

https://www.youtube.com/watch?v=Mu6dRK5U6KA

Sista söndagen i maj idag, alltså är det mors dag (ja – det ska särskrivas! Det heter inte ”morsdag”!)  Mors dag firas i större delen av världen men olika datum. I USA, är dagen skapades 1910, är det t ex andra söndagen i maj. I Sverige instiftades dagen 1919 på initiativ av författaren Cecilia Bååth-Holmberg, alltså för 101 år sen, i Danmark och Norge firas mor andra söndagen i februari, andra länder har valt internationella kvinnodagen 8 mars. Men det spelar ju egentligen ingen roll, huvudsaken är väl att världens mödrar hedras genom att:

1. [Svenska] flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigningen på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för mors dag.

Jag vet inte om Elvis firade mors dag, men det skulle jag väl tro att han gjorde; han lär ju ha varit ganska mammabunden under sin uppväxt. Men den lilla familjen hade kanske fullt upp med att överleva – i synnerhet medan pappa Vernon satt i fängelse för checkförfalskning – och brydde sig inte om så triviala ting som mors dag, som ju ändå var och är en kommersiell högtid. 🙂 Säkert skulle han ha firat henne på mors dag när han blev rik och berömd, om det inte varit för det faktum att hon dog precis i början av hans karriär, eller rättare sagt strax efter att han åkt in i lumpen…

Två låtar med Mama i titeln gjorde han i alla fall (då räknar jag inte That’s All Right, Mama där Mama inte direkt syftar på just en mor utan snarare en flickvän): Mama Liked The Roses, där han faktiskt sjunger om ”Mother’s Day” även om man ofta hittar den på julskivor. Och så en låt som kort och gott heter Mama och kommer från filmen Girls! Girls! Girls! 1962.

Båda dessa låtar får idag bära min hyllning till min mor, som också tyckte om rosor (ja, alla blommor faktiskt. Jag minns en mors dag när jag kom hem med en bukett rosor, min syster kom hem med en guckosko i kruka, och min bror kom hem med en bukett syrener (som han plockat från hennes egen buske ute i trädgården, han hade glömt att det var mors dag…) och hon till oss alla tre efterhand som vi kom med våra blommor sa ”Tack! Min favoritblomma!” 🙂 )

Nu skulle jag väl egentligen ha valt en låt från 50-talet till dagens inlägg men när jag upptäckte att jag kunde ha Meat Loaf som gästartist så kunde jag ju inte låta bli att skriva om Promised Land. 

Nu tror kanske många av mina läsare att detta ursprungligen är en Chuck Berry-låt. Och det stämmer ju, det var han som skrev den här texten; det gjorde han i fängelset, han lånade en atlas på biblioteket och skrev om olika städer och stater i USA. 🙂
Men från början är melodin faktiskt en folksång med titeln Wabash Cannonball, inspelad med bl a The Carter Family. Innan Chucken fick tag i den så fick den ett par titlar till: Gospel Cannonball, här med The Dinning Sisters, Jukebox Cannonball, här med Jesse Rogers och Grand Coulee Dam som både Woody Guthrie och Lonnie Donegan har spelat in.

Egentligen har jag ingen aning om i vilken ordning de olika titlarna kom, så jag vet inte säkert om Chuck Berrys version är den senaste av dem men det föll sig naturligt att låta den komma sist i ordningen 😀 Och det finns ju fler än Berry som spelat in den, lyssna t ex på Jerry Lee Lewis, Dave Edmunds eller Grateful Dead. W.A.S.P och  The Refreshments är också bra. Min favoritcover görs dock av skådespelaren Harry Dean Stanton. 🙂

Meat Loaf, eller Michael Lee Aday, föddes 1947 i Dallas. (Ursprungligen hette han Marvin Lee, men efter en Levi’s-reklam med repliken ”Poor fat Marvin can’t wear Levi’s” bytte han namn till Michael Lee 🙂 ) Hans största hit är väl Dead Ringer For Love och inte minst I’d Do Anything For Love (But I Won’t Do That), båda dessa hörs relativt ofta i radio. Det gör däremot inte Promised Land men Meat Loafs cover – The Promised Land – är i mitt tycke en av de bästa versionerna.

Elvis spelade in sin version 1974 då den släpptes som singel. Året efter kom ett album med samma namn. Promised Land är på albumet en av två lite rockigare låtar, de flesta andra låtarna är ballader och country. Det var ett av mina första Elvisalbum, och är fortfarande ett av mina topp tre-album 🙂

https://www.youtube.com/watch?v=nhDcZSl7Yi4

De här båda låtarna får mig alltid att tänka – vilken titel är grammatiskt korrekt? Old Time Sake eller Old Times Sake? Eller ska det egentligen vara Old Time’s Sake, eller t o m Old Times’ Sake? Eller är alla dessa alternativ fel? Finns det ett femte alternativ? Ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag, så jag får slå mig till ro med att låta låtskrivarna bestämma hur respektive titel ska skrivas… 🙂

Här är i alla fall två låtar igen där titeln är (nästan) densamma men på helt olika sånger.  För att börja med den första, Just For Old Time Sake, så är den skriven till Elvis av Sid Tepper och Roy Bennett (med titeln Just For Old Time’s Sake…) och mycket mer än så vet jag faktiskt inte om den här låten. Förutom att jag tycker den är bra.
Men det finns faktiskt två covers; en med Foster & Allen och en med Dickie Rock. För jämförelsens skull tar jag med dem.

Låt nummer två, For Ol’ Times Sake, tycker jag är den bästa av de två. Elvis kunde det där med countryballader, måste jag säga. Jag hittar inte mycket information om den här låten heller, men jag vet att den är skriven och först inspelad av Tony Joe White och att det också finns en cover med Shelby Lynne (med titeln Old Times Sake för att göra förvirringen total…). Jag tar med dessa också så att det blir rättvist 🙂

BONUS
Det blev ett väldigt kort inlägg idag, mycket därför att jag inte hittade någon fakta om låtarna förutom upphovsmän. Jag lägger därför till liten video med en Elvisimitatör, nämligen skådespelaren Andy Kaufman som den som inte är yngre än jag säkert känner igen från bl a TV-serien Taxi från 70-talet.
Jag gillar egntligen inte Elvisimitationer, men den här är rolig; mest därför att Kaufman gör en så uppenbar parodi och inte försöker vara Elvis. Bara för det blir han en bra Elvis 😀

Jag kan ju inte ha en blogg med Elvislåtar utan att i något inlägg ha Bill Haley som gästartist. Inte för att han och Elvis har så väldigt många gemensamma låtar, men jag har lyckats hitta en i alla fall.

It’s A Sin är en countrylåt skriven av Zeb Turner och Fred Rose, och först inspelad av Eddy Arnold 1947. Några andra kända countryartister som gjort covers är Don Gibson, George Jones, Marty Robbins, Dottie West och Willie Nelson. På något sätt gillar jag också Slim Whitmans, Ivory Joe Hunters och George Morgans versioner, men ska jag utse någon särskilt favoritcover så måste det nog bli Carl Smith; det kan inte bli mer countryballad än så 😀

Bill Haley & His Comets gjorde sin version tio år efter Arnold, men var ju redan då en välkänd rockgrupp. Med hits som Rock Around the Clock, See You Later, Alligator och Shake Rattle and Roll hade de lagt grunden för rock’n’roll-genren, även om man ändå inte riktigt kan säga att de var först, det är ju inte lätt att hitta en punkt där rhythm & blues gick över i rock’n’roll., Begreppet rock’n’roll som beteckning för en musikstil lanserades förresten av radiomannen Alan Freed 1953; innan dess var det en benämning för ”dejter i bilfordon” inspirerat av bilarnas rörelser vid sagda dejter… Allt enligt wikipedia, och då är det väl sant?
Men nu kom jag ifrån ämnet här. Det var Bill Haley jag skulle skriva lite om… William John Clifton Haley föddes 1925. Vid en öronoperation i fyraårsåldern skadades en synnerv vilket gjorde att Haley blev blind på vänster öga; det lär vara därför han kammade ner den berömda ”Bill Haley-locken” ovanför högra ögat för att blickarna skulle dras till den istället för till det blinda ögat. Så småningom blev hårlocken hans signum kan man säga (se också under Bonus nedan… )
Bill Haley dog 1981, 55 år gammal. Därefter har inte mindre än 7 (sju) olika band kallat sig för ”The Comets” och påstått sig vara en fortsättning på Haleys kända kompband. Så sent som 2014 fanns det fortfarande fyra sådana band. 😀

Det finns en bild på internet som föreställer en tidningsannons från oktober 1955. Den lyder: ”In person! The nations No. 1 rhythm & blues artist Bill Haley and his comets of ”Rock around the clock” and ”Shake, rattle and roll” fame.” Och så därunder, i mindre stil: ”Plus Elvis Presley with Scotty & Bill”.
Det kan tilläggas att detta var den första show där Elvis promotades av överste Parker, om än i samarbete med Hank Snow, och det dröjde ju inte länge efter det förrän Elvis’ namn alltid stod överst i annonserna. 😉

Elvis, ja. Hans version låter inte riktigt som Eddy Arnolds. Det är nog snarare Slim Whitman eller Ivory Joe Hunter som Elvis lyssnat på. Eller båda; den enes röstläge, den andres tempo 😀
Jag har en känsla av att den här låten i Elvis version är mest intressant för ett Elvisfan som jag. Det är inte en låt som jag skulle kunna tänka mig spelas i radio idag, men eftersom jag nu är ett Elvisfan så gillar jag den. Och det var riktigt intressant att höra hur nästan varje cover framförs på ett nytt sätt, allt från foxtrot till tryckare 😀

BONUS
När jag nu har Bill Haley som gästartist så måste jag ju lägga ut en låt där både Elvis och Bill Haley nämns, i synnnerhet den senare. Låten heter Bill Haley Lock och framförs av Mora Träsk. 🙂

Den här låten har börjat användas i någon reklamfilm på senaste tiden har jag upptäckt; jag förstod inte först varför jag börjat gå och småsjunga på den varje kväll men det förstår jag ju nu. 🙂

Io che non vivo (senza te) sjöngs av Pino Conaggio på Sanremo-festivalen 1965; han hade skrivit den tillsammmans med Vito Pallavicini. Den kom till final och blev genast listetta i Italien. Den var också med i Luchino Viscontis film Sandra med Claudia Cardinale i huvudrollen.
Det finns ju en hel del versioner av den här låten, jag väljer ut några som jag tycker är bra: Helen Reddy, Lynn Anderson, Cher, Smokey Robinson & The Miracles, Jackie DeShannon, Donny & Marie Osmond och The Tremoloes är några. Brødrene Olsen har ju gjort en hel del covers – med den äran måste jag säga – och eftersom det häromdagen var precis 20 år sedan de vann ESC i finalen i Stockholm så tar jag med dem också 😉

Den version jag kommer ihåg från när jag var liten var en svensk översättning – Vackra sagor är så korta med Jan Høiland. Den tyckte jag var bra då, men idag tycker jag nog att Anne-Lie Rydé gör den mycket bättre 😀

Hur kom det sig då att denna Sanremo-finalist fick en engelsk text? Jo, det var så att Dusty Springfield var med i just denna final 1965 och hon satt i publiken när Io che non vivo spelades. Hon förstod inte texten men tyckte om melodin så väl hemma satte hon sina vänner Vickie Wickham och Simon Napier-Bell i arbete med att skriva en engelsk text. Först ville de skriva en anti-kärlekssång som skulle heta ”I don’t love you” men det funkade inte. Det ändrades till ”You don’t love me” och därefter till ”You don’t have to love me” innan de slutligen enades om ”You don’t have to say you love me”; den raden passade ju dessutom in i melodin. De berättar att de hellre ville gå på disco så de skrev refrängen hemma hos Wickham och sedan skrev de resten i en taxi på väg till senaste innediscot…
Dusty Springfield spelade in den redan dagen efter. Det sägs att hon inte var nöjd med akustiken i inspelningsbåset så hon gick ut i trapphuset och sjöng istället. Efter 47 tagningar var hon nöjd… 😀

För Elvis del räckte det med tre tagningar; Felton Jarvis, producenten, tyckte visserligen att den andra tagningen var bra nog men Elvis var inte helt nöjd och ville göra en tredje. You Don’t Have To Say You Love Me kom ut på albumet That’s The Way It Is 1970 och blev en hit för Elvis världen över.
En lite lustig detalj är att i det italienska originalet, och även i många engelskspråkiga och andra versioner, så är början väldigt pampig med stråkar och blås innan sången kommer. Elvis gör tvärtom; han börjar sjunga innan musiken börjar och sen kommer det pampiga på slutet istället. (När jag tänker efter gjorde han nog så ganska ofta faktiskt…) 🙂