När Elvis spelade in några låtar på Stax så var bland annat J.D. Sumner & The Stamps med och sjöng. Och Per-Erik Hallin spelade piano på några av låtarna; om det är han som spelar just på Mr Songman  har jag dock inte lyckats luska ut.
På Youtube har jag däremot hittat ett klipp där ”Pete” faktiskt sjunger tillsammans med Elvis, även om Elvis och de andra håller sig lite i bakgrunden – ljudet är inte det bästa men man kan höra det här i I Couldn’t Live Without You, vilket får bli dagens bonus.

Men det var inte Hallin det här skulle handla om. Jag skulle komma fram till låten Mr. Songman med hjälp av J.D Sumner. Det var nämligen hans brorson Danny Sumner som skrev den här låten till Elvis. Jag tror i alla fall att den skrevs speciellt till Elvis, för när jag söker efter covers så hittar jag inte låten alls på secondhandsongs.com. På Spotify finns några ”elviswannabes” som jag inte bryr mig om att länka.

Så det får alltså bli en ”uncovered” till med Elvis idag. Mr. Songman är en sån där countryfavorit igen som var med på albumet Promised Land, inspelad 1973. Jag ser framför mig en halvfull pub och en halvfull man som ber sångaren sjunga sånger så han kan drömma sig tillbaka. Eller glömma. Eller… jag vet inte. Det verkar som han sjunger till och om olika ”you”. Och se ber han om att sångaren ska ”sing me away to a summernight” för att i nästa andetag be honom att ”take away the night”. Inte helt logiskt, men jag gillar låten i alla fall 😀

I morgon är det tre år sedan jag blev en ”tvillinglös tvilling”. Min tvillingbror, som jag delat hela min barndom med (vi var ganska beroende av varandra som barn eftersom vi bodde ute på landet och det inte fanns lekkamrater i vår ålder på rimligt avstånd). Vi lekte tillsammans, gjorde bus tillsammans, växte upp tillsammans, tog studenten tillsammans, fyllde år tillsammans, blev vuxna tillsammans… sedan vet jag inte riktigt vad som hände, vi utvecklades åt olika håll och umgicks inte särskilt mycket som vuxna, trots att min dotter och hans äldsta flicka var födda samma år. Och det är ju synd, men man tror ju alltid att det finns en framtid att ta igen saker på.
Men det finns inte alltid det. Framtiden man skulle upplevt tillsammans kan vara borta på ett ögonblick…

Det enda som finns kvar efteråt är minnen, eller rättare de minnen som finns kvar efter att man glömt allt det andra. 🙂

Sången Memories som fick avsluta NBC ’68 Comeback Special-showen, beskriver minnena väldigt målande. Den skrevs av Mac Davis (som också skrev bl a In The Ghetto) och den finns inspelad även med honom; inte lika bra som Elvis tycker jag dock.

Texten talar för sig själv, så längre än så här blir inte detta inlägg. Jag får ta igen det nästa gång 😀

Häromdagen stod det i tidningarna att Benjamin Keough dött, 27 år gammal, genom självmord. Han var väl inte så känd av egen kraft, och hade det inte varit för att Elvis var hans morfar hade det aldrig blivit några rubriker i svenska tidningar. Visserligen hade Benjamin en skivkontrakt för några år sedan, och det gjordes väl några inspelningar men ingenting blev utgivet. Jag har alltså inte hört honom sjunga och vet inte hur han lät, men det kan ju inte ha varit lätt för honom att försöka sig på en musikkarriär; jämförelserna med en morfar han aldrig själ träffat var ju oundviklig, i synnerhet eftersom han var den enda pojken bland barnbarnen.
Varför han valde att avsluta sitt liv vet jag således inte, och bryr mig inte om att ta reda på. Tragiskt är det i vilket fall som helst, det är det alltid när någon väljer en sådan utväg, inte minst för hans mamma Lisa Marie och hans tre systrar. Och mormor Priscilla…

Men i alla fall, idag tyckte jag det skulle passa med en gospel-låt, det var länge sen jag skrev om en sån. Och just Take My Hand, Precious Lord gör Elvis så bra… 🙂

Jag väljer några få covers på låten; det finns en hel del att välja på: Jim Reeves, Pat Boone, Mahalia Jackson, Nina Simone, Roy Acuff, Leroy van Dyke, Little Richard, Hank Williams Sr., Sister Rosetta Sharp, och så den jag tycker är bäst, nämligen Randy Travis.

Jag antar att det inte blir riktigt rättvist att välja Sam Cooke som gästartist, men han råkar också tillhöra mina favoritartister så nu blir det så.
Det är nämligen så att melodin till Take My Hand…  är hämtad från en tidigare gospel som heter Must Jesus Bear This Cross Alone? och det är den texten Sam Cooke sjunger. Och det gör han bra. 😀
Sam Cooke dog också genom skjutning, men inte för egen hand. Det var en motellföreståndarinna som påstod att han gått till angrepp mot henne och hon sköt därför i självförsvar.
Sam Cookes sista ord lär ha varit ”Lady, you shot me!”. (Lite pompekunskap skadar aldrig 🙂

1957 kom Take My Hand… med på Elvis’ Christmas Album – även om det absolut inte är en jullåt – och det lär ha varit en av Elvis egna favoritgospels. Enligt Priscilla i dokumentären Elvis – The Searcher satt han ofta vid pianot i musikrummet på Graceland och spelade, och då spelade han alltid just denna låt.
Och jag måste ju säga att när jag hör den här vackra sången med Elvis, 22 år gammal, så är det svårt att förstå att det är samma kille som året innan sjöng låtar som Hound Dog och Long Tall Sally… 😀

Den här låten spelades ofta på radio på 70-talet och även in på 80-talet, sedan har det varit tyst om den. Varför, kan man ju undra, för visst är det en klämmig låt? 🙂

Det finns några få covers på Let Me Be There, men ännu färre på Spotify. Ett par av dem kommer jag därför att länka från Youtube istället.
Om jag börjar på Spotify så har vi två countrystjärnor tillsammans – Loretta Lynn och Conway Twitty – i en helt okej duett. Och sen en bortglömd stjärna, nämligen Kamahl (minns ni The Elephant Song?). En artist jag inte lyssnat mycket på men hört talas om är Nathan Carter, som gör en snabb countryversion.
Och det var det. På Youtube hittar jag då dessutom Tanya Tucker och så Ike & Tina Turner. 🙂

På danska finns det två versioner; Lad os gøre alting sammen med Frank og Merete och Jeg har været på Barbados med Martin Jakobsen. Så finns det en tysk version, Morgens Fremde – Mittags Freunde med Juliane Werding.
Och så den svenska texten skriven av Gert Lannstrand, Jag vill se dig, här med Tonix.

John Rostill heter upphovsmannen till Let Me Be There, och den spelades först in 1973 med Olivia Newton-John, fem år innan hennes megasuccé i filmen Grease. Hon hade ett par hits till i Sverige under 80-talet (Physical och Xanadu) men sedan har det varit ganska tyst om henne här. Och ändå är hon en av världen mest sålda artister med över 100 miljoner skivor!
Och hon är dotterdotter till nobelpristagaren i fysik 1954, Max Born, kan jag nämna som kuriositet, fast det har ju inte med hennes karriär att göra. 😀

1974 tog Elvis med Let Me Be There i sin ”spellista” (för att använda ett modernt uttryck) till sina shower. Den är aldrig utgiven i någon studioinspelning – jag tror inte det gjordes någon sådan heller – men den liveversion som finns med på bl a sista albumet Moody Blue är väldigt bra. Märkligt nog finns det ingen video på Youtube från det tillfället, så det får bli en ”collage-video” istället…
Country-Elvis när han är som bäst 😉

Ännu en av mina top 10 Elvislåtar. Fast jag är väl uppe i 25 såna nu tror jag 😀 Skämt åsido, just Kentucky Rain har allt jag gillar i en Elvislåt; en vacker melodi och en text som berättar en historia som Elvis förstärker med sin förmåga att uttrycka känslor.

Konstigt egentligen att det inte finns några vettiga covers på den; de som finns är i princip alla sjungna av såna som försöka låta som Elvis men som inte lyckas särskilt bra. Men jag lägger in en, nämligen med Eddie Rabbit (som tillsammans Dick Heard skrev låten).
Och förresten, jag som gillar udda versioner lägger in en till, med svenska Aaron Sutcliffe. Visserligen försöker sångaren låta som Elvis men deras version är verkligen… udda. 🙂

Men det var Elvis som spelade in den först, i American Sound Studios 1969. Och som alla väl vet vid det här laget så är det min favoritperiod när det gäller Elvislåtar 😉
Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon historik vad gäller just den här låten så det blir ett kort inlägg idag.

Och när det blir korta inlägg brukar jag ju lägga till en bonus, så det gör jag den här gången också. Det blir en låt inspelad för filmen Roustabout 1964, men den var aldrig med i filmen. Faktiskt så visste man inte att den fanns förrän man hittade den år 2003. Den spelades in som en alternativ titelsång till filmen, men det blev istället låten Roustabout som blev det. Den ”försvunna och återfunna” låten heter istället I’m A Roustabout och här får ni nu möjlighet att jämföra de olika titellåtarna.
Jag får nog säga att jag gillar alternativet bäst, men när nu filmen är som den är (trots Leif Erickson och Barbara Stanwyck) så passar originalet bäst; den är lite ”snällare” än den som ratades 😀

BONUS

Imorgon är det fredag, och fredagkvällar är alltid (nåja, oftast) trevliga. Så det passar väl bra då en torsdag att spela en låt som handlar om imorgon kväll 😀

Tomorrow Night skrevs av Sam Coslow och Will Grosz, och blev populär redan 1939 med Horace Heidt and His Musical Knights med sång av The Heidtlites, i bästa storbandsstil. Likaså med Jimmy Dorsey & His Orchestra, sång Bob Everly.
Några år senare, 1948, fick Lonnie Johnson en hit med den; han hade först spelat in den på Paradise men sedan tog King Records över den och dubbade över sången, och med King-versionen fick Johnson alltså en hit.
Brook Benton, LaVern Baker, Tom Jones och Bob Dylan har också gjort covers på den, var och en i sin stil.

B.B. King, egentligen Riley B. King, var en av de största inom bluesmusiken, och till viss del även inom soul, men som så många andra (Elvis t ex) började hans karriär med gospel i kyrkan vid sidan av arbetet på en bomullsfarm. 12 år gammal fick han pengar av sin chef för att köpa sig en gitarr och ta sånglektioner. Så småningom kom han till Memphis och blev en känd radioprofil under namnet ”The Beale Street Blues Boy”; detta förkortades till ”Bee-Bee”, och det är alltså upphovet till artistnamnet B.B.
Så småningom tröttnade han på radion och började spela in skivor och uppträda.
1991 öppnade han sin första bluesklubb på Beale Street i Memphis; totalt öppnade han så småningom sju klubbar runt om i USA.
King dog 2015, nästan 90 år gammal. Hans karriär sträcktes sig över 64 år med uppträdanden på över 15 000 förställningar! Slå det den som kan 🙂

Den unge Elvis tillbringade mycket tid på Beale Street och har förmodligen hört B.B. King spela flera gånger, kanske t o m med dagens låt. 🙂
1954 spelade Elvis in Tomorrow Night på Sun Records, men den gavs aldrig ut då utan den följde med allt annat outgivet material till RCA. 1965 dammade man av den och gavs ut på albumet Elvis For Everyone!. Dock inte förrän medproducenten Chet Atkins lagt på nytt gitarspel och ny sång direkt på mastern från Sun, så hur den lät i original får vi väl aldrig veta. Men det ger en häftig ekoeffekt på låten så han visste väl vad han gjorde den gode Atkins 😀

That’s The Way It Is hette Elvis tolfte studioalbum, och det var dessutom titeln på den dokumentärfilm som Denis Sanders gjorde 1970. Det var den första icke spelfilm som Elvis medverkade i och den visar hur han återgår till liveuppträden igen efter den långa filmperioden. Soundtracket kom alltså ut på ett album och det innehåller många bra – och sällan spelade – låtar.

Om jag måste välja bara en av låtarna så är The Next Step Is Love min favorit. Den ger mig en bild av en varm, tidig sommarmorgon med dagg i gräset och dimslöjor på åkrarna (”mossahäxan kokar kaffe” kallade vi det när jag var liten).
Och så är det nog trumpeterna också som gör att jag gillar den. 🙂

Det blir ju naturligt nog väldigt korta inlägg när jag väljer en låt utan covers, så för att ge mina läsare lite mer att läsa och lyssna på så vill jag också lägga en en liten hyllning till Mats Rådberg, som ju tråkigt nog gick bort häromdagen. Han har nämligen sjungit en låt som passar utmärkt på min blogg, den heter Ingen som vet (jag är Elvis) , en svensk översättning av Nobody Knows I’m Elvis av Waylon Jennings, här med The Highwaymen (Johnny Cash, Kris Kristofferson, Waylong Jennings och Willie Nelson).
Båda versionerna är värda att lyssna på 😀

Jag trodde inte jag skulle skriva fler tidsresor nu men en till måste det ju bli – hur har jag kunnat glömma Hound Dog? 

Först ut med denna Leiber/Stoller-komposition var bluessångerskan Willie Mae ”Big Mama” Thornton 1952. Låten skrevs till henne och tanken var att den skulle sjungas av en kvinna som skäller ut sin ”hound dog” till make… 🙂
Jag tar bara med ett fåtal covers som täcker lite olika genrer: Etta James, Eric Clapton, Status Quo och Little Richard gör var och en i sin egen stil.

Redan från början kom ”svarslåtar”, och det kan ju vara lite kul och lyssna på. Bear Cat med Rufus Thomas är ett direkt svar på texten till Hound Dog. Jag hittar också Mr Hound Dog’s In Town med Roy Brown, (You Ain’t Nothin’ But A Female) Hound Dog med Charlie Gore, Real Gone Hound Dog med Chuck Higgins & His Mellotones och så  Rattlesnake med Little Walker och John Brim. Väl värda att lyssna på allihop 🙂

Hound Dog blev en av Elvis största hits någonsin, och den toppade flera olika listor samtidigt när den släpptes. Skivan med ”Big Mama” Thornton fanns i hans privata skivsamling, men det var inte hennes version som inspirerade honom till att spela in den. Det han gjorde var istället en imitation av en parodi av hennes låt, gjord av The Bellboys.

Det var när han uppträtt i TV hos Milton Berle som kyrkorna – för att inte tala om tonårsföräldrarna – blev något lite upprörda över hans rörelsemönster 🙂 Steve Allen, som också hade en TV-show, hade redan bokat in honom men avbokade igen och gav ett löfte att aldrig låta Elvis uppträda i hans show. Han fick dock falla till föga så småningom, men inte utan förödmjukelse för sångaren; Elvis fick nämligen klä sig i frack och sjunga Hound Dog för en bassett hound klädd i hög hatt… Steve Allen blev aldrig förlåten av Elvis… (Jag väljer att inte lägga upp den videon här, men är man nyfiken kan man själv söka upp den på Youtube).

Eftersom den blev en så stor hit för Elvis 1956 var den förstås med också i NBC:s Comeback Special 1968, då i ett medley mellan Heartbreak Hotel och All Shook Up.
I Aloha From Hawaii 1973 sjöng Elvis också några av sina stora hits, Hound Dog var en av dem.
I så gott som alla sina shower under 70-talet sjöng Elvis några av sina första hits, så också i ett av de sista uppträdandena han gjorde, från NBC:s Elvis In Concert 1977.

BONUS:
Hound Dog har kanske inte den mest intelligenta texten i Elvislåthistorien, men i alla fall inte värre än Song Of The Shrimp (från filmen Blue Hawaii), den lägger jag upp som bonus så här i sommarkvällen 😀

Och så bonusen:

Första gången jag hörde den här låten var med Elvis, och därför tyckte jag det lät väldigt konstigt första gången jag hörde den sjungas av en kvinna, jag tyckte inte texten passade in i melodin riktigt. Men den är ju faktiskt skriven av en kvinna, och när jag söker covers hittar jag mest kvinnliga artister så jag har fått tänka om lite där 😀

Beverly ”Buffy” Sainte-Marie heter låtskrivaren och jag tror att många känner igen det namnet, även om Until It’s Time For You To Go kanske inte tillhör hennes mest kända alster.
Men den har i alla fall varit tillräckligt bra för många andra att göra cover på. Om jag börjar med de kvinnliga, de som alltså sjunger originaltexten, så vill jag nämna Roberta Flack, Shirley Bassey, Cher, Nancy Sinatra, Barbra Streisand och Peggy Lee. Några manliga finns förstås också, och jag väljer att länka Neil Diamond, Glen Campbell, och Willie Nelson (som jag tycker gör den bästa versionen 🙂  )

I dagarna har vi nåtts av nyheten att Vera Lynn gått bort, 103 år gammal. Hon började sin sångkarriär som 11-åring, gjorde sin första skivinspelning 1935 och trodde att andra världskriget skulle sätta stopp för en vidare karriär. Istället blev hon av de största under 40-talet med stora hits som We’ll Meet Again och White Cliffs Of Dover. Hon var, kan man säga, Englands motsvarighet till Ulla Billquist 😉
Med Auf Wiedersehen, Sweetheart blev den första brittiska artist som toppat USA:s topplista, och 2009 slog hon ännu ett rekord; då var hon den äldsta artist som toppat engelska listan med albumet We’ll Meet Again – the very best of Vera Lynn, 92 år gammal! 2017 släppte hon samlingsalbumet Vera Lynn 100 och blev därmed den äldsta artisten i världen – och samtidigt den första hundraåriga artisten – som hade ett album på listorna. Det är svårslagna rekord! 😀

Från albumet Now med Elvis släpptes en singel, och det var med just Until It’s Time…. Det är en vacker ballad, även om jag nog känner att Elvis kunde lagt lite mer känsla i sången. I videon nedan lägger jag ut en alternativ tagning, och den är faktiskt mycket bättre än den som kom med på Now – undrar vem som bestämde det? 🙂