Ännu en gång gör jag den kanske lite orättvisa jämförelsen mellan engelska och svenska, men den här gången har jag en speciell anledning att göra det. Idag skulle min mor fyllt 87 år. She’s Not You var en av hennes tre Elvisfavoriter, och hon tyckte också om Vikingarnas svenska version – den med Stefan Borsch som sångare.

Det är också så att det inte finns så många artister som sjungit just den här låten. Jo, Wanda Jackson har gjort det, tillsammans med the 69 Cats. Lyssna gärna på den – men gör det på egen risk, liksom med Little Gerhards version. Chris Isaak däremot gör en riktigt bra version. Annars har den mest spelats in på skivor tillägnade Elvis. (Lyssna t ex på Die Schwarzensteiner sjunga engelska på tyska i oompa-oompa-takt – ganska roligt faktiskt 🙂 )

Sven-Ingvars har gjort en svensk version – Det finns inte nå’n som du – som jag aldrig hade hört tidigare. Och Sven-Ingvars är ju alltid Sven-Ingvars. Men i dagens anledning väljer jag som sagt Stefan Borsch och Vikingarna med Det är dig jag tänker på, eftersom mor tyckte om att lyssna på Stefan Borsch.

Och så Elvis förstås. 🙂

Edit: Jag fick en påminnelse om att jag glömt den danska versionen och den kan jag ju inte undanhålla er, så här kommer den: Bamses venner med Softicemaskinen.

Judy är en låt skriven och utgiven av Teddy Redell 1960. Jag kan inte påstå att jag känner igen det namnet. De få som spelat in just denna låt är också långtifrån kända för mig, särskilt när man räknat bort de svenska artister och band som sjungit den bara för att den är en Elvislåt (så tolkar jag det i alla fall).

The Playtones hör väl till de kändaste. Sen finns det några för mig okända som Charlie Thompson, the Lincolns, Andy Tielman, the Refreshments. I mina öron låter de flesta av dem likadant i den här låten men några jämförelser ska jag ju göra.

Elvis spelade in den 1961 och jag tror inte låten gjorde så mycket väsen av sig precis. Den var med på sidan 2 på albumet Something For Everybody och 1967 släpptes den igen, som B-sida på singeln There’s Always Me, förmodligen för att tillfredsställa fansen som ville höra Elvis sjunga istället för att vara med i mer eller mindre dåliga filmer. Hur som helst gillar jag Judy med Elvis.

Cool Candys, är det någon som kommer ihåg dem? Med hits som Göta Kanal, Krylbo Central, Muckartwist och Dansa Hucklebuck? De spelade in Judy, men de gjorde den med svensk titel och text. Och det är pga denna svenska titel jag väljer att jämföra Elvis med dem; Cool Candys kallar den för Lena istället för Judy. 🙂

https://www.youtube.com/watch?v=px7GkI31rs8

I mitt förra inlägg lovade jag att nästa låt skulle bli en av mina absoluta favoriter. Och här är den: Gentle On My Mind skrevs av John Hartford 1967, och året efter vann den inte mindre än fyra Grammy; två av dem gick dock till Glen Campbell, countrysångaren vars version spelats mer än 5 miljoner gånger i radio. Hartford sa sig ha fått inspiration till texten efter att ha sett filmen ”Doktor Zjivago” men också att det var hans egna minnen som triggades av filmen. Han skrev den på en halvtimme och han sa också att om han trott att den skulle bli en hit så hade han skrivit den annorlunda, och då hade den aldrig blivit någon hit.

Förmodligen har han rätt i det. Nu togs den upp inte bara av Campbell utan också av Aretha Franklin, Dean Martin, Frank Sinatra, Patti Page (med något annorlunda text i början), Waylon Jennings och ingen mindre än Leonard Nimoy (jag visste inte att Spock kunde sjunga, men det kan han ju! Jag kommer att återkomma till honom snart) och många fler. För den som känner till dansk musik kan nämnas att John Mogensen kallade den Ensomhedens Gade Nr. 9. Och naturligtvis kunde inte svenske Alf Robertson motstå en bra countrylåt. Han översatte den till Jag har spelat mina kort.

1969 tog Elvis med den på albumet From Elvis in Memphis där många av mina favoritlåtar finns med. I mitt tycke var han som störst där i skiftet mellan 60- och 70-tal. Och inte har den spelats i radio miljontals gånger; jag tror aldrig jag hört den på svensk radio. Det hade den väl varit värd?

Always On My Mind spelades in första gången 1969 av B.J. Thomas (jag har nämnt honom tidigare, det var han som också var först med Hooked On a Feeling). 1972 fick Brenda Lee en hit med sången. Men oturligt nog för henne spelade Elvis in den senare samma år…

Genom åren har flera artister spelat in den, exempelvis Julio Iglesias, Jose Feliciano, Chris de Burgh, Roger Whittaker, den gamle operetthjälten – även känd från TV-serien Dallas – Howard Keel, och många fler. Den mest spelade versionen idag är förmodligen den med Willie Nelson. Med svenska texter har bl a Dan Hylander (Alltid inom mig) och Alf Robertson (Tänker nästan jämt på dig) sjungit den.

Att Elvis fick en så stor framgång med den kan bero på timingen; han spelade in den bara några veckor efter separationen med Priscilla. A-sidan på singeln hette Seperate Ways. I USA vill säga, i Storbritannien blev Always On My Mind A-sidan på singeln.

1987, till 10-årsminnet av Elvis’ död, gjordes ett hyllningsprogram i brittisk TV. Där framträdde Pet Shop Boys med sin version av Always On My Mind. Den blev så populär att de spelade in den på skiva, vilket inte varit meningen från början. Den spelades ofta i radio då och några år framåt. Nu hör man den inte så ofta längre, men den är bra, trots att den är helt olik Elvis’ och andras versioner.

I nästa inlägg kommer jag att börja beta av julsångerna; Elvis spelade in många. Och det går säkert att göra jämförelser med dem också 🙂

https://www.youtube.com/watch?v=5eTWWHGouSM

Egentligen skulle jag väl jämföra med Joe Cocker (som spelade in den först) när det gäller Something, men jag kan ju inte motstå frestelsen att ställa två giganter mot varandra… och Cocker skulle komma sorgligt till korta i jämförelsen dessutom, även om han gör en okej version.

George Harrison skrev Something 1968 och gav den till Joe Cocker. Två månader senare släppte Beatles den på albumet Abbey Road. Jag har inte svårt att bestämma mig för vilken av dessa båda versioner jag tycker är bäst, men så är jag inte heller ett fan av Joe Cocker…

Flera andra artister har gjort covers, bl a Frank Sinatra, Shirley Bassey, och Norah Jones. Och så har George Harrison respektive Paul McCartney spelat den var för sig.

1970 tog Elvis upp den på sin repertoar i Las Vegas, en av de få Beatleslåtar han gjorde cover på. Det finns en liten snutt av Lady Madonna inspelad, och han gjorde också Get Back (blandat med sin egen låt Little Sister, hittar den inte på Spotify men jag länkar till Youtube),  Hey Jude och inte minst Yesterday.

Men av dessa fem Beatlescovers är Something den bästa.

Elvis spelade – såvitt jag vet – in två Dylan-låtar officiellt. Den ena är Don’t Think Twice It’s All Right. På Wikipedia nämns en lång rad artister som gjort cover på den, bl a Cher, Johnny Cash, Willy Nelson, Bryan Ferry, Ed Sheeran… med många flera. I svensk översättning av Ola Magnell fick den heta Ta det kallt, det är allt. I en annan svensk version av Lars Fernebring heter den Men va fan, det får gå. Elvis spelade in den 1971, och det gjorde han bra. Och länge. En video på Youtube är över 12 minuter lång. Det är en bra version, absolut, men inte alltför olik originalet.

Det tycker jag däremot att Tomorrow Is a Long Time är. Dylan själv lär ha sagt att Elvis version var den cover – alla Dylans låtar inräknade – som han skattade högst. När man hör den är det inte svårt att förstå varför, Elvis har gjort en blues av den som passar mycket bra till Dylans fina text.

En annan version har Rod Stewart gjort. Och också den här sången har översatts till svenska, av Ulf Dageby, under titeln Men bara om min älskade väntar.  Lyssna här med Nationalteatern, Thåström eller  Kjell Höglund – den sista är faktiskt nästan ännu bättre än Elvis version.

Idag gör jag inga jämförelser med andra artister. Idag är det fem år sedan min mor gick bort, så idag spelar jag för henne.

Mor föddes i Danmark 1932, näst yngst av åtta syskon. Som 16-åring flyttade hon till Skåne och fick arbete som hembiträde på ett lantbruk; familjen hon arbetade hos förblev henne vänner livet ut. På dans i Lund träffade hon min far, även han lantbruksarbetare. De fick så småningom fem barn, varav jag som en av ett tvillingpar var  yngst.

När vi var tre år drabbades hon av reumatisk värk, och med tiden klarade hon inte av hjälpa till i lantbruket längre. Gården såldes och familjen flyttade till småhus. Trots ständig värk tog hon i mogen ålder körkort, fick jobb på kansli, och var aktiv i den patientförening hon en gång var med och startade.

Det var den korta versionen av mors händelserika liv. Trots sin värk och så småningom andra besvär hade hon alltid sin humor och sitt glada humör. Hon älskade sång och musik och hon hade också tre speciella Elvisfavoriter. ”Wooden Heart” var en av dem (fast hon kallade den ”Mussidenn” i ett ord) från filmen G.I. Blues. En annan var ”She’s Not You”. Varför vet jag inte, troligen var det en bra låt att dansa till 🙂 . Och den tredje var den vackra ”In My Father’s House”.

Men den sång jag vill dela med mig av till minne av en stark, modig och älskad mor, med en av de finaste texterna Elvis nånsin sjöng, heter ”I Miss You”. Varje gång jag spelar den får den mig att tänka på alla som gått före, och just idag tänker jag speciellt på min mor…