moruggla

Charlie Rogers (Elvis) sjunger på en landsortspub men retar upp ett sällskap med collegeungdomar, råkar i slagsmål och får sparken. När han kör därifrån på sin motorcykel ser han en bil med en söt flicka – Cathy – i. Tyvärr är det hennes far, Joe, som kör bilen och han prejar Charlie av vägen så att motorcykeln kraschar. Joes fru Maggie driver ett kringresande tivoli och erbjuder sig att betala för reparationen och erbjuder också Charlie jobb som ”roustabout”.

Tivolit går knappt runt ekonomiskt, men när Charlie börjar uppträda kommer publiken. En kväll sitter Cathy i attraktionen ”slå flickan i vattnet” och en man kastar boll efter boll. Det är kallt ute och när Charlie får se detta försöker han stoppa det hela. Mannen blir arg och de börjar slåss. Mannens plånbok försvinner och han beskyller tivolifolket för att ha stulit den. Joe får följa med polisen till häktet.

Charlie går ut senare och letar ordentligt, och hittar plånboken under disken. Han är på väg att köra till polisen med den men ändrar sig och bestämmer sig för att låta Joe nyktra till i häktet över natten.
På morgonen går Charlie förbi velodromen och blir övertalad att prova. Innan han hinner ner från väggen får motorcykeln motorstopp och han kraschar ner på golvet. Plånboken ramlar ur fickan och Maggie och Cathy blir besvikna på honom och ber honom försvinna. Han ger sig av till Harry Carvers nöjesfält; Carver har försökt köpa upp Cathys tivoli men hon har alltid tackat nej. Nu är han dock nöjd när han fått över  hennes största attraktion.

Men Cathy saknar Charlie och söker upp honom hos Carvers. När Charlie får veta att banken kräver Maggie på pengar säger han upp sitt kontrakt med Carver, får sin innestående lön och åker tillbaka till Maggie just när bankmannen är där för att stänga ner tivolit. Banken får sina pengar, Charlie får sin Cathy (med Joes välsignelse till slut) och allt slutar förstås lyckligt.

Trots en namnkunnig rollbesättning som Leif Erickson, Barbara Stanwyck, Billy Barty (ni vet, dvärgen från ”Tjejen som visste för mycket) och Richard Kiel (ni vet, Jaws från ”Moonraker) så räcker det inte för att göra en bra film; detta är den svagaste av filmerna så här långt. Jag tycker ändå den är underhållande, men om det enbart beror på att jag är ett Elvis-fan må vara osagt…

Musiken är en annan sak, för visst finns det guldkorn även i den här filmen.

Poison Ivy League, It’s Carnival Time och Carny Town tillhör kanske inte det bästa Elvis gjort. Little Egypt är ganska fånig, även om den återanvändes i ’68 Comeback-specialen (den var bättre där). Så finns det en hel del bra låtar, t ex  titelsången Roustabout och balladen Big Love, Big Heartache. Återstår It’s a Wonderful World, Wheels On My Heels, There’s a Brand New Day On the Horizon och One Track Heart, och så dagens länk: Hard Knocks. (De två sista velade jag mellan länge. Bassångaren fick avgöra till slut.)