moruggla

Häromdagen stod det i tidningarna att Benjamin Keough dött, 27 år gammal, genom självmord. Han var väl inte så känd av egen kraft, och hade det inte varit för att Elvis var hans morfar hade det aldrig blivit några rubriker i svenska tidningar. Visserligen hade Benjamin en skivkontrakt för några år sedan, och det gjordes väl några inspelningar men ingenting blev utgivet. Jag har alltså inte hört honom sjunga och vet inte hur han lät, men det kan ju inte ha varit lätt för honom att försöka sig på en musikkarriär; jämförelserna med en morfar han aldrig själ träffat var ju oundviklig, i synnerhet eftersom han var den enda pojken bland barnbarnen.
Varför han valde att avsluta sitt liv vet jag således inte, och bryr mig inte om att ta reda på. Tragiskt är det i vilket fall som helst, det är det alltid när någon väljer en sådan utväg, inte minst för hans mamma Lisa Marie och hans tre systrar. Och mormor Priscilla…

Men i alla fall, idag tyckte jag det skulle passa med en gospel-låt, det var länge sen jag skrev om en sån. Och just Take My Hand, Precious Lord gör Elvis så bra… 🙂

Jag väljer några få covers på låten; det finns en hel del att välja på: Jim Reeves, Pat Boone, Mahalia Jackson, Nina Simone, Roy Acuff, Leroy van Dyke, Little Richard, Hank Williams Sr., Sister Rosetta Sharp, och så den jag tycker är bäst, nämligen Randy Travis.

Jag antar att det inte blir riktigt rättvist att välja Sam Cooke som gästartist, men han råkar också tillhöra mina favoritartister så nu blir det så.
Det är nämligen så att melodin till Take My Hand…  är hämtad från en tidigare gospel som heter Must Jesus Bear This Cross Alone? och det är den texten Sam Cooke sjunger. Och det gör han bra. 😀
Sam Cooke dog också genom skjutning, men inte för egen hand. Det var en motellföreståndarinna som påstod att han gått till angrepp mot henne och hon sköt därför i självförsvar.
Sam Cookes sista ord lär ha varit ”Lady, you shot me!”. (Lite pompekunskap skadar aldrig 🙂

1957 kom Take My Hand… med på Elvis’ Christmas Album – även om det absolut inte är en jullåt – och det lär ha varit en av Elvis egna favoritgospels. Enligt Priscilla i dokumentären Elvis – The Searcher satt han ofta vid pianot i musikrummet på Graceland och spelade, och då spelade han alltid just denna låt.
Och jag måste ju säga att när jag hör den här vackra sången med Elvis, 22 år gammal, så är det svårt att förstå att det är samma kille som året innan sjöng låtar som Hound Dog och Long Tall Sally… 😀