moruggla

Den här låten har börjat användas i någon reklamfilm på senaste tiden har jag upptäckt; jag förstod inte först varför jag börjat gå och småsjunga på den varje kväll men det förstår jag ju nu. 🙂

Io che non vivo (senza te) sjöngs av Pino Conaggio på Sanremo-festivalen 1965; han hade skrivit den tillsammmans med Vito Pallavicini. Den kom till final och blev genast listetta i Italien. Den var också med i Luchino Viscontis film Sandra med Claudia Cardinale i huvudrollen.
Det finns ju en hel del versioner av den här låten, jag väljer ut några som jag tycker är bra: Helen Reddy, Lynn Anderson, Cher, Smokey Robinson & The Miracles, Jackie DeShannon, Donny & Marie Osmond och The Tremoloes är några. Brødrene Olsen har ju gjort en hel del covers – med den äran måste jag säga – och eftersom det häromdagen var precis 20 år sedan de vann ESC i finalen i Stockholm så tar jag med dem också 😉

Den version jag kommer ihåg från när jag var liten var en svensk översättning – Vackra sagor är så korta med Jan Høiland. Den tyckte jag var bra då, men idag tycker jag nog att Anne-Lie Rydé gör den mycket bättre 😀

Hur kom det sig då att denna Sanremo-finalist fick en engelsk text? Jo, det var så att Dusty Springfield var med i just denna final 1965 och hon satt i publiken när Io che non vivo spelades. Hon förstod inte texten men tyckte om melodin så väl hemma satte hon sina vänner Vickie Wickham och Simon Napier-Bell i arbete med att skriva en engelsk text. Först ville de skriva en anti-kärlekssång som skulle heta ”I don’t love you” men det funkade inte. Det ändrades till ”You don’t love me” och därefter till ”You don’t have to love me” innan de slutligen enades om ”You don’t have to say you love me”; den raden passade ju dessutom in i melodin. De berättar att de hellre ville gå på disco så de skrev refrängen hemma hos Wickham och sedan skrev de resten i en taxi på väg till senaste innediscot…
Dusty Springfield spelade in den redan dagen efter. Det sägs att hon inte var nöjd med akustiken i inspelningsbåset så hon gick ut i trapphuset och sjöng istället. Efter 47 tagningar var hon nöjd… 😀

För Elvis del räckte det med tre tagningar; Felton Jarvis, producenten, tyckte visserligen att den andra tagningen var bra nog men Elvis var inte helt nöjd och ville göra en tredje. You Don’t Have To Say You Love Me kom ut på albumet That’s The Way It Is 1970 och blev en hit för Elvis världen över.
En lite lustig detalj är att i det italienska originalet, och även i många engelskspråkiga och andra versioner, så är början väldigt pampig med stråkar och blås innan sången kommer. Elvis gör tvärtom; han börjar sjunga innan musiken börjar och sen kommer det pampiga på slutet istället. (När jag tänker efter gjorde han nog så ganska ofta faktiskt…) 🙂