Den som läser min blogg ser att jag i varje inlägg har börjat lägga till youtube-klipp med Linie 3, en dansk underhållningstrio som kombinerar humor och musik med en oemotståndlig skicklighet.
Linie 3 består av Anders Bircow, Preben Christensen och Thomas Eje, alla tre utbildade skådespelare som var för sig varit med i filmer, TV-julkalendrar och TV-serier, och även lagt danska röster till tecknade filmer.
De har uppträtt tillsammans som Linie 3 sedan 1979. Då och då har de faktiskt förekommit i svensk TV – det är dock längesedan nu – men eftersom jag bor i Skåne och har förmånen att kunna se dansk TV har jag kunnat följa deras karriär i ganska stor utsträckning.
Det är alltså ganska uppenbart att jag är väldigt förtjust i deras förmåga att underhålla. Deras humor och deras sätt att använda språket i kombination med musikalisk talang är svåröverträffat. Någon svensk motsvarighet att jämföra med kan jag inte komma på. Tre Knas eller Casinogänget ligger kanske närmast?
Deras tidigare scenshower har jag på DVD: 10 års jubilæumsshow 1989, Hvor er de to andre 1993, Linie 3 show -97 1997 (!), Rundrejsen 2001 och 25 års jubilæumsshow 2004. Det har dock av olika skäl inte varit möjligt för mig att se dem live tidigare.
Men så såg jag att de skulle komma med sin senaste show till Ringsted. En snabb titt på Danmarkskartan sa mig att detta låg inom möjligheternas gräns. Tågförbindelser kollades, biljetter köptes, dottern tillfrågades – det råkade nämligen sammanfalla med hennes födelsedag och hon delar inte riktigt min förtjusning över Linie 3 (inte för att hon inte har samma humor som jag, för det har hon, men för att hon har lite svårt att förstå danska).
Biljetterna har jag haft sedan i somras och nu var alltså dagen äntligen inne.
I måndags drog en förfärlig storm/orkan in över Danmark och Sydsverige. Tågtrafiken ställdes in, hustak flög iväg, träd fälldes, byggnadsställningar rasade, själv blev jag förföljd av en ”trottoarpratare” från en uteservering när jag skulle gå över gatan…
… och i stormens efterdyningar kvarstod en del problem med tågförbindelserna. Jodå, vi kom iväg. Jag och dottern åkte hemifrån vid 3-tiden till Malmö för att hämta upp en arbetskamrat till mig, Pia, som också skulle följa med. Ett inställt Öresundståg gjorde att vi kom iväg något senare än planerat, men vi var i god tid så det gjorde inte så mycket och vi kom fram till København H ordentligt. Efter en kvarts köande hade vi också skaffat biljetter vidare till Ringsted.
Att Regionaltågen København-Ringsted var inställda hade jag konstaterat redan innan avresan, men InterCity-tågen skulle gå som planerat, det lovade även damen i biljettluckan. Men nere på perrongen var det ett smärre kaos, och vi kunde inte utläsa var vi skulle hitta tåget till Ringsted. Så vi beslöt oss för att i alla fall påbörja resan och hoppade på ett tåg som tog oss halva vägen, till Roskilde. Och efter några minuters väntan på stationen där kom vi så småningom ombord på ett tåg som tog oss resten av vägen. Då var klockan 7, showen började 8. Vid det laget var vi ganska hungriga så vi gick snabbt över gatan och in på en mysig mexikansk restaurang mittemot stationen. Där sa vi som det var, att vi ville ha mat men att vi hade väldigt bråttom så de ordnade snabbt fram varsin tallrik ostgratinerade nachos med kycklingsås – mycket gott! – och varsin öl till Pia och mig.
Sen tog vi taxi till kongrescentret, och först då kunde vi slappna av – ett tag trodde vi knappt att vi skulle hinna fram i tid. Och när vi väl hittat våra platser (det är inte lätt att se skillnad på ”gulv” och ”tribune”, i synnerhet inte som alla sektioner är numrerade rad 1-10 och med samma stolsnummer i alla sektionerna) konstaterade vi att vi fått bra platser med utmärkt utsikt ner mot scenen.
Efter några minuters försening pga tekniska problem (sas det i alla fall, det kan vara svårt att veta vad som tillhör showen när det gäller dem – ”det blåser fortfarande ganska friskt här bakom”) – stod de så på scenen.
Jag är glad att kunna säga det – jag blev inte besviken. Efter ett inledande potpurri – där bl a Hooked on a feeling ingick – fortsatte showen. (Nu tar jag inte detta i någon strikt ordning, utan tar ett axplock av det som framfördes med hjälp av Youtube.)
En fransk chanson direkt efterföljt av Duelling Banjos (här från Linie 3 show -97):
Billy Joels ”For the longest time”:
”Dream a little dream of me”:
Den obligatoriska ”Dronningen” (här från Rundrejsen 2001):
Ett litet klipp från den nyskriva ”Drommebidler”:
som i sin tur är en uppföljning på en tidigare sketch (från Linie 3 show -97):
Woody, Rex och Buzz från Toy Story dök upp efter pausen:
Och som bejublat extranummer, ett Beach Boys Medley (Här i två delar från Hvor er de to andre 1993):
Och utöver allt detta fick vi höra ABBA:s ”Thank you for the music”, Queen’s ”Bohemian Rapsody” som ett inlägg i den danska fettskattdebatten i versionen ”Bøhmisk rapsolie”, och den mer eller mindre obligatoriska anspelningen på temat ”när du möter en av dem ensam är de andra två på Føtex” i form av ”In the Ghetto” (Nede i Netto). Och så fick vi se ett handgripligt exempel på hur svårt det är för en operahjälte att dö. Och en fantastisk version av ”You raise me up” med Preben – han har en otrolig sångröst!
Som sagt, ett axplock.
Showen varade i tre timmar.
Och sedan var det dags att ta sig hem. Vi tog taxi tillbaka till stationen i Ringsted. Väl där konstaterade vi att det tåg som skulle gå 23.48 var mer än en timme försenat. Som tur var gick det ett Regionaltåg ”redan” efter 40 minuters väntan, och det tog oss hela vägen till København H. Tyvärr anlöpte det hovedbangården 2 (två!) minuter efter att Öresundståget gått, så det blev en timmes väntan i Köpenhamn.
Och jag måste säga att mellan klockan 1 och 2 en tisdagnatt är det ganska dött på hovedbangården. McDonalds hade öppet och det var vi glada för, för vid det laget var vi ganska törstiga och kunde proviantera med dricka för hemresan.
Tåget gick tack och lov vid utsatt tid, och vid 3-tiden var vi hemma i Lund, där den sista etappen väntade. En lagom promenad på 45 minuter från Lund C och hem för mig och dottern. Ja, vi kunde kanske tagit taxi, men det blev inte så.
Ganska prick 4 var vi hemma. Förutom de 3 timmar showen varade och en halvtimme på den mexikanska restaurangen var vi på resande fot – eller väntande mellan förbindelser – i 9½ timme.
Om det var värt det? Om jag skulle göra det igen? Svar: Ja!
Utan tvekan.
Och jag hoppas att dottern trots allt kände att hon fick en bra födelsedag… 🙂
moruggla 